Intryck

Destiny (alpha)

Till en början ville jag döpa den här texten till “Allting Borderlands borde ha varit”. För jag ville verkligen gilla Borderlands eftersom konceptet FPS + actionrollspel gör mig lite varmare än vanligt innanför tröjan. Titeln kändes dock lite elak eftersom jag ändå vet att Borderlands är bra, trots att jag har svårt för humorn, den grafiska stilen och hela sammansättningen av stilar. Så med denna besvikelse bakom mig hoppades jag försiktigt på Destiny redan efter förra E3. Hoppades att jag skulle kunna få en gedigen science fiction värld från erfarna utvecklare värda att sätta tänderna i en så lovande kombination av genrer. Så hur långt går den öppna alphan på PS4 när det kommer till löften?

Där Borderlands är skojfriskt och käckt är Destiny bara allvarligt. I början av alphan dumpas jag ner på ett krigshärjat jorden, närmare bestämt i “Old Russia”. Alla byggnader är ruiner eller improviserade baracker och skjul för att skydda från vädrets makter. Bland dessa och bland flygplansvrak och stenrösen patrullerar utomjordiska soldater. I ruinerna, bland löshängande kablar, fuktskador, krossat glas och mörker ruvar ännu värre motståndare. Allvaret märks inte bara i själva sammanhanget, utan i den krispiga och kyliga next-gen grafiken. En ganska tung känsla av att befinna sig i en bister situation kommer ur skärmen på flera sätt.

Där Borderlands blandar bensin, silvertejp och märkliga utomjordiska vapen går Destiny på en rak linje av väldesignad science fiction. Det känns vuxnare än Halo samtidigt som vissa element når samma sofistikerade designkänsla som Mass Effect. Dånet av mina höghastighetsvapen och det mjuka surret av min utrustning ger olika nivåer av inlevelse när jag utforskar f.d ryska källarutrymmen. Precis som grafiken så är ljuden redan i ett så tidigt skede väldigt tillfredsställande.

Det finns inget som sabbar open world så illa som dynamisk svårighetsgrad
Att sätta ett finger på alla de saker jag föredrar med Destiny är svårt. Det rör sig mellan allt från löjligt små detaljer i designen till den råa grafiska kraften i en PS4. Vissa saker kan till och med vara att det är en alpha snarare än ett färdigt spel. Jag behöver inte tas med någon dryg tutorial, utan blir nedsläppt i en ödemark med en waypoint att gå till. Fler spel borde börja så. Att jag på vägen till waypointen tittar ner i en källare och blir halshuggen av fiender jag inte kan skada hjälper det med. När spel har områden med statisk svårighetsgrad blir jag glad. Alltid. Det finns inget som sabbar open world så illa som dynamisk svårighetsgrad. Hur det blir med detta i den färdiga produkten återstår att se.

Om utvecklingen efter alphastadiet har samma kompromisslösa mod och attityd är jag nästan läskigt peppad. Det lovar innehåll istället för features och komplicerad spelstil utan att vara svårt. Även om det inte säger så mycket så kanske det säger allt: Jag har aldrig spelat en alpha som känns så komplett och beroendeframkallande.

Kommentarer

  1. Trappski skriver:

    Precisionen i handkontroller och jag har aldrig gått bra ihop när det kommer till FPS och det blev smärtsamt uppenbart även den här gången. Jag hittar inget bra läge på känslighetsinställningarna som jag känner att jag får den precision jag vill ha och det gör det svårt att träffa de där skotten i huvudet på någon som springer och hoppar runt snabbt (Främst i Crucible med PvP då).

    Överlag tycker jag inte det känns särskilt speciellt heller. Uppdragen är lika fantasilösa som i alla andra MMO:n / RPG:n.
    Samla ditten eller datten eller skjut si och så många även fast man aldrig får en egentlig siffra bara procentuellt hur mycket man samlat/skjutit.
    Självklart kommer jag hålla vidare utkik eftersom detta bara var ett första begränsat intryck. Så det är för tidigt att döma ut spelet redan nu. Men jag tror det blir en titel jag i slutändan passar på just pga konsol-fps biten i huvudsak.

    Sen kommer ju Borderlands Pre-Sequel till PC till hösten. 😉

    • Peter Ahonen skriver:

      Klart värt att peka ut ja, det är inte revolutionerande i hur spel av den sorten spelas i vissa fall. En ska ge sig ut och hitta fiender och skjuta ihjäl dem. Det är lite låst till sådant gameplay av ren praktikalitet tror jag. Får hoppas att de ger nyanser och finesser till dessa så att en kan uppleva nån slags suspension of disbelief till att det är samma nötande varje gång. Tror att co-op delen, risken för att hamna i pvp, craftande, lootande osv osv kan hålla uppe det hela ganska bra. Samt den fantastiska settingen och att världen känns autentisk och gripande.

  2. JohnFooo skriver:

    Jag spenderade ganska mycket tid av den gångna helgen på twitch kollandes på streams på denna alpha. Även om det flesta vart dudebros som mest körde multiplayer(Crucible) så blev jag ändå imponerad och lite exalterad! Visst, inget nytt i gameplay och sådär, men helheten som Bungie levererar(eller i alla fall det jag fått se) ser jättespännande ut. Som du skriver så känns världen trovärdig, och själv blev jag väldigt imponerad av hur stilrent och “slickt” gränssnittet såg ut. Själva shooter-elementet och bandesign osv är jag inte alls orolig för, då Bungie levererat på den fronten under ganska många år nu.

    En försiktig förväntan har nu växt fram till en ganska stor pepp. 🙂

  3. Trappski skriver:

    Det finns en gnutta hopp för en PC-release trots allt också!
    http://www.polygon.com/2014/6/12/5805296/Destiny-e3-PC-release

  4. T4_was_here skriver:

    Well att spel alfan fick mej faktiskt a pre-orda.
    Det hade den där Halo känslas jag saknat från andra FPS.
    Also man kan spela robot. Ja tack! Ner med Köttet!

    Och om ni som läser inlägget tycker att tycker att världen låter tråkig, så måste jag påpeka att det finns andra spelare där och alla har en dance-button.
    http://www.youtube.com/watch?v=CH2KbKISF_c
    Inget livar upp en ödemark som flashmobs!

Skriv en kommentar