Retroresan

En dålig ursäkt för ett bra spel

Anders och Samson har lekt loss med raketryggan och gräver ner sig i bossdiskussioner och förundras äver grafikglans och Mega Drivens oanade kvalitéer som musikinstrument. Sagostunden går på tomgång medan Anders letar side-quests och funderar kring Chocobouppfödning.

Musikpaus

Länkar

Retroresan: En dålig ursäkt för ett bra spel (Rocket Knight Adventures klart, Spiderman/X-men Arcade Revenge start)

Kommentarer

  1. […] This post was mentioned on Twitter by Retroresan, Samson Wiklund. Samson Wiklund said: Ny Retroresa. Retroresan: En dålig ursäkt för ett bra spel (Rocket Knight Adventures klart, Spiderman/X-men Arc… http://bit.ly/aLWV1d #fb […]

  2. Peter skriver:

    Apropå att man alltid har kvar äckligt godis i slutet av påsen så måste jag hålla med Anders.
    Man har alltid! äckligt godis kvar i slutet och jag fattar inte varför.
    Man tycker att man plockar bara goda godisar och så upptäcker man att det ändå finns kvar äckliga.
    Eller de kanske inte just är äckliga utan mer mindre goda men det är ändå så att de blir kvar till slutet och så tycker man att dem inte är goda.

    Samson, hjälp oss att plocka bara gott godis! Hur bär du dig åt?

  3. Anders Brunlöf skriver:

    Samson ljuger! 😉

    Det är omöjligt att alltid vara nöjd med sitt lösgodis.

  4. Nidde skriver:

    Pizza Service, Kalendervägen 2, Kortedala, Göteborg.
    Nico är världens bästa pizzabagare. Om jag inte jobbade på Beach 2012 hade jag nog tagit varje middag här. Han har även fått mig att byta från min favoritpizza sedan barnben, Caprissosa, till en pizza vid namn E på de lux-delen av menyn. Tomat, ost, mozarella (ja, två ostar), rödlök, kyckling, bbq-sås och färsk basilika.
    Om jag får för mig att jobba på Beach 2028 istället skall kag nog beta mig igenom Nicos meny från första till sista.

    Angående godispåsen så förstår jag inte hur ni lyckas, såvida ni inte menar att man inte är sugen på sista bitarna för att man är full av godis redan. Jag har bara goda godisar i min påse. Jag har heller aldrig saknat bitar i en IKEA-byggsats, så jag kanske är udda.

    Herr Samson och Anders, nu när det var så dåligt med tid över en period, har ni funderat över gäster? Ni bör fortfarande öppna och ha sagostunden tillsammans, men vaf sägs om att t.ex. Anders och EttGlasVatten spelar och pratar om veckans spel och nästa vecka tar Samson och Lephyrius spel-delen? Eller kanske bara att ni har gäster öht. vid något tillfälle?

    Nu skall jag se om jag inte kan återbesöka Spiderman och X-MEN bland min egen spellista, som just nu befinner sig på The Simpsons Game till Wii.

  5. Mckorv skriver:

    Riktigt bra show! Premiärlyssnade detta avsnitt och jag kommer absolut lyssna igen!

    ”Jag kanske inte har käkat den ultimata pizzan än?” Det lät sjukt komiskt med sina djupt filosofiska undertoner. Dessutom måste väl tilläggas att godispåse-problematiken ofta grundas i överkonsumtion: godisets godhet minskar linjärt under själva ätandet så att sista bitarna blir oundvikligen lite småäckliga. Det handlar nog därför mindre om att köpa ”rätt” godisbitar än vad det handlar om att köpa ”rätt” mängd.

    Tänker inte ens försöka mig på era interna ”keep up”-prylar utan säger bara: ”bra jobbat”, klart slut! /korv

  6. Oldgast skriver:

    Återigen ett härligt avsnitt. Man blev nästan lite sugen på att prova spelet men tidsbrist har man ju alldeles för gott om. 🙂 Håller för övrigt med er om A Link to the Pasts storhet. Har bara fastnat i slutet och får nu uppleva vad man kan kalla den klassiska Zelda-frustrationen. Känner ni igen den eller är det bara jag som är seg i kolan.
    Keep up the good work of keeping on rocking in the free world.

  7. Samson skriver:

    @Oldgast: var sitter du fast?

  8. Jiggeh skriver:

    Trevligt avsnitt, det var skönt att höra att ni i stort sett delar mina åsikter om ett spel som ligger mig nära om hjärtat efter totalsågningen ni gav Streets of Rage 2. 😉 Jag gillar RKA skarpt och det vore ju kul om någon lyckats få upp ögonen för det tack vare era insatser.

    Angående vem det nu var som kommenterade på banornas längd (ursäktar att jag inte minns namnet, det var någon dag sedan jag lyssnade på avsnittet) så förstår jag helt hur han menar – varje nivå är som ni säger rätt lång, men de är uppdelade i mindre delar. Varje del är dock förekomligt kort, och inget hinner bli repetitivt eller långtråkigt innan man kommer till en helt ny sekvens. I den bemärkelsen håller jag helt klart med om att spelet har ”korta banor”, på bästa möjliga sätt. Ett kanske inte helt korrekt sätt att beskriva det men ändock ett sätt att se på saken. 🙂

    Jag vill även flika in att det hade varit kul om ni nämnt de små filmsekvenserna som dyker upp mellan banorna. De är i mitt tycke så otroligt klockrena, de lyckas alldeles strålande med att berätta spelets handling, och dessutom få Sparkster och Axel Gear att skina som karaktärer, helt utan minsta lilla dialog eller textruta! Den här typen av superenkelt – men samtidigt effektivt och charmigt -berättande känns verkligen som en frisk fläkt om man är van vid spel med halvtimmes-cutscenes där halvövertygande röstskådisar maler på i all oändlighet…

    Vad gäller Spider-Man/X-Men så tror jag du blandar ihop det med Spider-Man: Maximum Carnage, som Green Jelly gjort musiken till. Musiken i Arcade’s Revenge är dock för all del riktigt trevlig den också, och jag skulle våga hävda att den är spelets höjdpunkt. Om du har goda minnen av det här spelet, Samson, så är jag rädd att det finns risk för besvikelse när du ska spela om det. Men jag ser väldigt mycket fram emot att höra vad ni har att säga om det eftersom det är ett spel som även jag spelat en del i mina dagar.

    Om ni gillade RKA kan jag för övrigt varmt rekommendera Contra: The Hard Corps, och självklart även MD-trion från Treasure: Gunstar Heroes, Dynamite Headdy och Alien Soldier. Riktigt grymma spel allihop som har en hel del gemensamt med RKA (inte minst medlemmar i utvecklingsteamen, om jag inte är helt ute och cyklar).

  9. Oldgast skriver:

    I sköldpaddstemplet uppe på berget. Jag tror att det är det näst sista templet. Men jag vill nog stånga skallen mot väggen lite till innan jag tar hjälp. Annars kommer det kännas som att spelet besegrade mig och jag har lite svårt att acceptera det. Men tack för att du frågade. 😀

  10. Peter skriver:

    Jag såg på xboxflickans blogg att Nikke spelade Three dirty dvarfs och det verkar ju vara ett riktigt roligt spel. Och därför tycker jag att ni kan spela det i ett kommande avsnitt.
    Skulle vara kul att höra vad ni tycker om det.

  11. Moderhjärnan skriver:

    GAAAAAAH!

    JUGGERNAUT!

    VAD FAN ÄR DET FÖR FEL PÅ ER NÄR NI VÄLJER SPEL SOM KRÄVER ATT MAN ÄR EN SLAGS SADDIST (see what I did there? Två D som i en viss diktator) FÖR ATT UPPSKATTA?

    (ursäkta caps locken, men ärligt talat, om jag inte klår upp Juggernaut snart så kommer jag gå bärsärk på knäckebrödet i köket)

  12. Moderhjärnan skriver:

    Hade tänkt lämna lite synpunkter gällande Spider-Man and X-men – Arcade’s Revenge. Hade tänkt försöka mig på en recension, men det känns dumt att skriva en sådan då jag bara är halvvägs genom spelet, så det får bli några korta rader.

    + + + PLUS + ++

    + Superhjältetema kan aldrig gå fel. Måhända att jag inte är speciellt insatt i Marvels serier och knappt känner igen hälften av alla som är med (Wikipedia räddade mig…), men jag tycker att det är kul att man får testa på så många olika förmågor. Det känns lite grann som ett bakvänt Mega Man; Du väljer förvisso banor, men nivåernas design är snarare baserad på den karaktären som valts än något annat. Det handlar mer om vilken hjälte man använder sig av än vilken bana man väljer (vilket förstärks i karaktärsmenyn då man inte får veta något om banorna, men desto mer om superhjältarna i en slags minibiografi). De har byggt banorna krings förmågorna. Cyclops hade aldrig gjort sig bra på Spider-Mans bana exempelvis, då den kräver att man kan klättra på väggar och svinga sig mellan byggnadsställningar. Samma sak gäller ju för Wolverine, som aldrig hade haft en chans på Cyclops bana där man behöver långdistansskott för att ens klara sig.

    + Istället för att de har byggt ett tiotal plattformsbanor med ett slut och en början så har de försökt göra dem lite spexigare. Jag gillade verkligen Spider-Man’s andra nivå då vädret avgjorde åt vilket håll man ska svinga sig, vilket innebar att man fick antingen vänta in en bättre vind eller våga chansa och hoppas på det bästa i motvind. Extrakul att bossen på den banan också avgörs beroende på hur vädret spelar in…

    + Musiken gick mig på nerverna till en början, men efter ett tag satte sig ljudmattan i huvudet. Det handlar inte så mycket om melodier som en slags stämning. Det är en slags mediterande technorock med midiljud som spelas upp. Kanske inget man nynnar på, men som bidrar till superhjälteatmosfären. Lite mer catchy melodier hade dock ej skadat.

    – – – MINUS – – –

    – Svårighetsgraden är helt sinnesjukt hög! I skrivandets stund har jag klarat fem banor (förutom öppningsbanan; alla Spider-Man’s, alla Wolverine’s och Cyclops första), och jag har säkerligen suttit MINST en timme med varje nivå för att ta mig vidare. Spelet är svårt på så vis att man måste memorera allt på varje bana för att undslippa överraskningar (trial and error, alltså). Spelet är oförlåtande på alla sätt tänkas kan. Jag dog sällan för att fienderna var svåra, snarare pga av instant death (ingen mark under fötterna, elektrifierande tågräls… Listan kan gå hur långt som helst). Är man den som går in som en kamikazepilot kommer man att dö snabbt och då handlar det om att lära sig… Det är orättvist på så sätt, men spelet är också extremt korkat. När du väl lärt dig banan och då även bossen så har du inga problem att ta dig itu med den. Då handlar allt snarare om koncentration. Man har bara fem extraliv att börja med (continues? You wish…), så minsta lilla misstag kan bli dyrbart…
    Dock känns det konstigt med den höga tröskeln. Spelet torde ju ha varit inriktat mot barn som läste serierna och det här är verkligen ingen cake walk…

    – Kontrollen känns oprecis och är en stor anledning till att spelet känns svårt. Den i kombination med stundtals slarvig bandesign och kass programmering gör att spelet känns elakt. Redan på öppningsbanan finns det ett schakt man ska gå ner i. Spider-Man kan klättra på väggarna i denna smala gång, men på ett ställe ska han hoppa ut för att nå en våning. Där finns en robot som skjuter mot en. Det är extremt smalt. Blir jag träffad slungas jag bakåt och då fastnar jag på väggen igen. Repeat. Där handlar det mer om att studsa rätt än att vara skicklig. Det är för små marginaler och för snålt tilltaget (speciellt för att vara en ÖPPNINGSBANA!). Det saknas konsekvens, dessutom. Spider-Man slungas bakåt vid träff, medan Wolverine å sin sida blir paralyserad och står stilla. Må så vara att de är olika karaktärer, men så olika kan de väl ändå inte vara? Bland det mest irriterande är när får ett slag/träff på sig. I vilket annat spel som helst är det självklart att du blinkar, blir genomskinlig och odödlig någon sekund för att kunna ta dig till säkerhet. Men inte i Spider-Man and X-men – Arcade’s Revenge. Fienden kan omedelbart attackera dig igen, som om du vore en oskyldig Chun-Li instängd i ett hörn med Sagat… Visserligen bra att man vill bryta TV-spelskonventioner, men det här är knappast rätt sätt.

    – Bossarna är en redig besvikelse. Det är säkert en fröjd att se dem som en femåring som älskar Marvelserierna, men för oss andra som inte har en relation med dem försvinner denna glädje. Det finns många fel här. Jag sammanfattar dem i tre frågor som utvecklarna gärna får svara på.

    1. Varför ingen bossmätare?
    2. Varför ingen konversation innan som för handligen framåt OCH skapar en kontakt för dem som inte är hemma i Marveluniversum?
    3. Var fan tog bossmusiken vägen?

    SUMMA SUMMARUM: För de som älskar Marvel finns bättre alternativ, men kan ju vara något för sadister…

Skriv en kommentar