Jag vet inte om nÄgon egentligen mÀrkte av det, men under förra söndagen missade jag helt att publicera nÄgon lista. Dumt och klumpigt av mig, men sÄ kan det gÄ ibland.
Som kompensation för detta sÄ kör jag en helt magnifik lista idag istÀllet.
Topp 10 – Mina 10 favoritbossfighter
Bossfighter Àr förutom ett hemskt grÀsligt ord ocksÄ nÄgot som ligger mig vÀldigt varmt om hjÀrtat. HÀr ska jag nu lista tio ögonblick som etsat sig fast som mina favoriter. HÄll till godo!
10. Scarecrow (Batman: Arkham Asylum)
Under de tre gÄnger man möter Scarecrow och de förestÀllningar som han sÀtter upp inför dig sÄ slutar han aldrig att överaska. Varje gÄng Àr en ny utmaning och med handen pÄ hjÀrtat blev jag riktigt riktigt rÀdd ett par gÄnger. Hur den psykotiska vÀrlden smyger upp pÄ en Àr riktigt snyggt och ofta tar det ett tag innan man fattar vad som försigÄr. Den sista hallucinationen, nÀr allt indikerar pÄ att din maskin har gÄtt sönder visar pÄ helt superbt berÀttande. Batman: Arkham Asylum var utan tvekan den stora överraskningen frÄn 2009 och bland allt som Àr suverÀnt i spelet Àr det de gÄnger man möter Scarecrow som stÄr ut mest för min del.
9. Super Shredder (TMNT IV: Turtles in Time)
En slutboss som egentligen Àr rÀtt enkel och simpel, men likt en annan placering pÄ denna lista sÄ Àr han skrÀckinjagande och nÀr man bokstavligen kÀmpat sig genom tid och rum, och tillslut stÄr öga mot öga med Super Shredder, reser sig hÄren i nacken. Turtles in time Àr fortfarande genrens bÀsta spel i min bok. Det mÄ vara aningen för lÀtt och kanske nÄgot för kort, men allt Àr sÄ fint sammansvetsat att helhetsintrycket inte blir nÄgot annat Àn svinbra. Musiken stÄr ut för mig, inte minst musiken under just denna bossfight, som Àr precis sÄ hektisk som man vill ha den. Klicka hÀr för att lyssna och njuta.
8. Psycho Manthis (Metal Gear: Solid)
Jag tror att det var under denna bossfight som mitt första WTF-moment intrÀffade i spelsammanhang. NÄgon timme innan hade jag febrilt letat omkring efter ett cd-fodral med Meryls Codec-nummer pÄ, innan det visade sig att numret stod pÄ spelets faktiska fodral. NÀr dÄ Psycho Manthis reste sig framför mig fortsatte Hideo Kojima att leka med mig. Manthis kunde ju som bekant lÀsa mina tankar, dÀrav visste han konstant hur jag skulle attackera. Jag fastnade pÄ denna bossfight ett bra tag, och det krÀvdes att Cambell ringde mig och berÀttade att jag skulle byta kontroller för att kunna besegra honom. Hideo har mÄnga gÄnger lekt med det faktum att vi faktiskt spelar ett spel, trots hans filmiska berÀttande. Just Psycho Manthis tror jag stÄr ut som hans mest tydliga exemplar.
7. Yellow Deamon (Mega Man)
FĂ„ bossar har retat sĂ„dan gallfeber pĂ„ mig som denna. Det som nĂ€stan Ă€r mest störande Ă€r det faktum att han faktiskt inte Ă€r nĂ„got annat Ă€n en sub-boss. Han har ingen viktig roll i spelet, han agerar inte som slutboss och han har inte vidare mycket karaktĂ€r heller. Han Ă€r bara brutalt jĂ€vla skitsvĂ„r. I alla fall tyckte jag det innan jag spelade det igen i modern tid och upptĂ€ckte att man kunde ”fuska” sig förbi honom. I modern tid har jag ocksĂ„ lĂ€rt mig att hans rörelsemönster inte Ă€r sĂ„ komplext och invecklat som jag frĂ„n början inbillade mig. Av alla bossar pĂ„ den hĂ€r listan Ă€r det dock den som jag utan tvekan kastat mest hat pĂ„. Samtidigt gillar jag honom nu för hans kompromisslöshet. HatkĂ€rlek, tror jag det kallas.
6. Mike Tyson (Mike Tyson’s Punch Out!)
Jag har redan anvÀnt ordet skrÀckinjagande ett par gÄnger, men talar man om bilden man hade av Mike Tyson nÀr han var pÄ toppen av hans karriÀr finns det troligen inget bÀttre beskrivande ord. I ett spel som egentligen bara bestod av bossar (och trÀning i rosa mundering) var det den sista som tillslut ÀndÄ stal showen. Hans brutalitet i första ronden fick mig att kÀnna att jag aldrig skulle kunna klara honom. Han domnade ju av senare i matchen, men första ronden med Kid Dynamite var brutal. TrÀffade han dig sÄ reste dig inte igen. DÄ var det över. Bara vetskapen av detta faktum gjorde att jag konstant svettade floder nÀr jag upp i ringen mot honom. Jag har sÀkert mött honom ett dussintal gÄnger nu, dock har jag aldrig nÄgonsin kÀnt mig sÀker.
5. Glados (Portal)
Att kalla Portal unikt Àr en grav underdrift. Den fina mekaniken och alla kluriga pusselsituationer till trots sÄ var det Glados som stal showen. Hennes manipulativa monologer fick mig att konstant ifrÄgasÀtta vad jag höll pÄ med, om jag gjorde det rÀtta. Om man tÀnker efter sÄ Àr bossfighten med Glados nÄgot som börjar lÄngt innan du ser henne. Enligt mig inleds fighten redan nÀr hon försöker döda dig, det var dÄ jag insÄg att hon faktiskt var en ond och elak maskin. Efter alla luriga pussel och jobbiga plattformssituationer sÄ stod jag dÀr med henne tillslut, och trots allt elÀnde hon orsakat mig ville jag inte förstöra henne, till och med hÀr lyckades hon vinna sympati. Det Àr, i brist pÄ ett bÀttre ord, unikt.
4. Bowser (Super Mario Bros. 3)
Okej, jag vet vad ni tÀnker. Men försök ocksÄ minnas första gÄngen ni mötte Bowser i SMB3, innan ni visste hans rörelsemönster och hur man skulle gÄ tillvÀga för att bessegra honom. Han Àr inte vidare svÄr, dÀremot var han pÄ den tiden skrÀckinjagande, vilket gjorde att jag vid ett flertal gÄnger dog av Koopa-kungen. Ett specifikt dödsögonblick har etsat sig fast i mitt minne. Jag hade lÀrt mig hur Bowser rörde sig och hade dÀrav lyckats lura ner honom i avgrunden. Glad i hÄgen över att jag Àntligen hade lyckats besegra slutbossen begav jag mig mot stupet för att hoppa över det och undsÀtta prinsessan. Problemet var bara att den duns som uppstod nÀr Bowser föll i marken gjorde att mitt hopp misslyckades, och jag gjorde honom sÀllskap ner i avgrunden. Jag fick helt enkelt börja om igen, Bowser lyckas tillintetgöra mig till och med nÀr han redan var besegrad.
3. Kefka (Final Fantasy VI)
Kefka i Final Fantasy 6 Àr som mÄnga av er vet en ny bekantskap för min del. Han representerar kanske inte en suverÀn bossfight, utan snarare en perfekt antagonist. Jag Àlskar Kefka, han vÀxte pÄ mig med en gÄng och under alla sammandrabbningar i spelet sÄ smÄlog jag lite för mig sjÀlv. Som boss var han kanske aldrig riktigt utmanande, istÀllet vansinnigt underhÄllande. Om han skulle vara med pÄ den hÀr listan eller inte var det dock ingen tvekan om. Kefka Àr förmodligen den bÀsta antagonisten som spelvÀrlden sett, just för att han frÄn början inte Àr nÄgot annat Àn en elak och riktigt vidrig mÀnniska, som under spelets gÄng likt du blir mer och mer kraftfull. Hans konstanta skrattande, bland annat nÀr han förgiftar en hel stad, visar ocksÄ pÄ att han Àr ond. Riktigt förbannat mega-ond.
2. Motherbrain (Super Metroid)
Ojojoj. Jag minns fortfarande den rĂ€dsla jag kĂ€nde nĂ€r Motherbrain reste sig upp, efter jag trodde att jag besegrat henne. Vilken fight det blev, hur jag kĂ€nde mig hjĂ€lplös nĂ€r hon började ”fuska”, och kĂ€nslorna som svallade upp nĂ€r metroiden dök upp och rĂ€ddade mig. NĂ€r jag sedan blev tvungen att fly frĂ„n omrĂ„det i ren Metroid-anda sprutade adrenalinet ur mig och min puls var omĂ€tligt hög. Super Metroid Ă€r för mig det perfekta spelet som verkligen förtjĂ€nar alla poĂ€ng och utmĂ€rkelser det kan fĂ„. Allt jag vill ha finns i Super Metroid och hur bra och hĂ€ftigt Prime-serien Ă€n mĂ„ vara kommer det aldrig kunna komma upp pĂ„ samma nivĂ„ som denna SNES-klassiker.
1. The Boss (Metal Gear Solid 3: Snake Eater)
Hennes kodnamn indikerar ju pĂ„ att det Ă€r en episk och minnesvĂ€rd bossfight som skal komma, och sedan första gĂ„ngen jag stred mot henne har hon alltid varit min absoluta favorit. Stridssystemet i Metal Gear Solid 3 kan förvisso kĂ€nnas nĂ„got stelt och förlegat, men inramningen Ă€r kort och gott perfekt och under hela fighten kĂ€nner i alla fall jag stort vemod. Jag vill inte döda henne. Bör inte döda henne. Men jag mĂ„ste. Hon vet det, jag vet det och det hela slutar i en tĂ„rfylld avslutning som ingen annan boss lyckats nĂ„ upp till. Hideo tvingar mig sedan att sjĂ€lv trycka pĂ„ avtryckaren för att ta hennes liv. Jag stod dĂ€r stilla i flera minuter, ville innerligt inte döda spelets sista boss. Det har aldrig hĂ€nt förut och lika sorgligt som det Ă€r sant sĂ„ kommer det med allra största trolighet aldrig hĂ€nda igen heller. Bossen Ă€r död – lĂ€nge leve bossen.
—
Tack för att ni lÀste. Se fram emot en ny lista nÀsta söndag.
Bara jag som avskydde Scarecrow i Arkham Asylum? Första gÄngen var han imponerande, men sen blev det bara drygt. :p DÀremot mÄste jag helt och hÄllet hÄlla med om Kefka! BÀsta FF-skurken nÄgonsin, och sjukt episk slutfight.
Jag gillade Scarecrow-delarna. Kanske inte fighterna lika mycket som upptakten till varje. MinnesvÀrda spelögonblick likvida.
Jag förstÄr inte hur du kan motivera Psycho Mantis och The Boss över The End? The End var, enligt mig, den bÀsta bossfigten nÄgonsin.
Och att den gick att komma igenom/förbi pÄ flera olika sÀtt gjorde bara saken bÀttre.
The End gillade jag ocksÄ, framförallt hur han kunde dö av Älder om man Àndrade systemets klocka.
Och som sniper-fantast var det riktigt roligt att se nÄgon som gjorde lite allvar i saken. The End var brutal, och fighten nÀr jag vÀl tog honom pÄgick i flertalet timmar.
Men han kommer samtidigt inte i nĂ€rheten av Manthis, och framförallt inte The Boss. Manthis var jag bokstavligen livrĂ€dd för, och The Boss… Ojoj, det fanns kort sagt en mer kĂ€nslosam anknytning med henne.
The End kunde man dessutom skippa genom att skjuta honom nÀr han sitter i rullstolen pÄ bryggan. Ioma han dör dÄ sÄ kunde man inte möta honom senare. Men det att man kan vÀnta ut honom att dö av hög Älder Àr rent av brilliant.
Jag fick aldrig den dÀr kopplingen du snackar om till The Boss, och jag tyckte att Psycho Mantis var mer humor Àn skrÀck.
Btw, pÄ tal om boss-fighter; hade du spelat Shadow of the Colossus?
Visst kan jag skratta Ät Manthis nu, men nÀr jag spelade Metal Gear Solid för första gÄngen var jag inte lika kaxig.
BetrÀffande The Boss sÄ Àr det hon som gör MGS3 till ett mÀsterverk enligt mig. Helt klart min favoritkvinna i spelsammanhang.
Och sjĂ€lvfallet har jag spelat SotC – jag refererar till min topp 100 lista i det fallet đ