Jag vet inte om någon egentligen märkte av det, men under förra söndagen missade jag helt att publicera någon lista. Dumt och klumpigt av mig, men så kan det gå ibland.
Som kompensation för detta så kör jag en helt magnifik lista idag istället.
Topp 10 – Mina 10 favoritbossfighter
Bossfighter är förutom ett hemskt gräsligt ord också något som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Här ska jag nu lista tio ögonblick som etsat sig fast som mina favoriter. Håll till godo!
10. Scarecrow (Batman: Arkham Asylum)
Under de tre gånger man möter Scarecrow och de föreställningar som han sätter upp inför dig så slutar han aldrig att överaska. Varje gång är en ny utmaning och med handen på hjärtat blev jag riktigt riktigt rädd ett par gånger. Hur den psykotiska världen smyger upp på en är riktigt snyggt och ofta tar det ett tag innan man fattar vad som försigår. Den sista hallucinationen, när allt indikerar på att din maskin har gått sönder visar på helt superbt berättande. Batman: Arkham Asylum var utan tvekan den stora överraskningen från 2009 och bland allt som är suveränt i spelet är det de gånger man möter Scarecrow som står ut mest för min del.
9. Super Shredder (TMNT IV: Turtles in Time)
En slutboss som egentligen är rätt enkel och simpel, men likt en annan placering på denna lista så är han skräckinjagande och när man bokstavligen kämpat sig genom tid och rum, och tillslut står öga mot öga med Super Shredder, reser sig håren i nacken. Turtles in time är fortfarande genrens bästa spel i min bok. Det må vara aningen för lätt och kanske något för kort, men allt är så fint sammansvetsat att helhetsintrycket inte blir något annat än svinbra. Musiken står ut för mig, inte minst musiken under just denna bossfight, som är precis så hektisk som man vill ha den. Klicka här för att lyssna och njuta.
8. Psycho Manthis (Metal Gear: Solid)
Jag tror att det var under denna bossfight som mitt första WTF-moment inträffade i spelsammanhang. Någon timme innan hade jag febrilt letat omkring efter ett cd-fodral med Meryls Codec-nummer på, innan det visade sig att numret stod på spelets faktiska fodral. När då Psycho Manthis reste sig framför mig fortsatte Hideo Kojima att leka med mig. Manthis kunde ju som bekant läsa mina tankar, därav visste han konstant hur jag skulle attackera. Jag fastnade på denna bossfight ett bra tag, och det krävdes att Cambell ringde mig och berättade att jag skulle byta kontroller för att kunna besegra honom. Hideo har många gånger lekt med det faktum att vi faktiskt spelar ett spel, trots hans filmiska berättande. Just Psycho Manthis tror jag står ut som hans mest tydliga exemplar.
7. Yellow Deamon (Mega Man)
Få bossar har retat sådan gallfeber på mig som denna. Det som nästan är mest störande är det faktum att han faktiskt inte är något annat än en sub-boss. Han har ingen viktig roll i spelet, han agerar inte som slutboss och han har inte vidare mycket karaktär heller. Han är bara brutalt jävla skitsvår. I alla fall tyckte jag det innan jag spelade det igen i modern tid och upptäckte att man kunde ”fuska” sig förbi honom. I modern tid har jag också lärt mig att hans rörelsemönster inte är så komplext och invecklat som jag från början inbillade mig. Av alla bossar på den här listan är det dock den som jag utan tvekan kastat mest hat på. Samtidigt gillar jag honom nu för hans kompromisslöshet. Hatkärlek, tror jag det kallas.
6. Mike Tyson (Mike Tyson’s Punch Out!)
Jag har redan använt ordet skräckinjagande ett par gånger, men talar man om bilden man hade av Mike Tyson när han var på toppen av hans karriär finns det troligen inget bättre beskrivande ord. I ett spel som egentligen bara bestod av bossar (och träning i rosa mundering) var det den sista som tillslut ändå stal showen. Hans brutalitet i första ronden fick mig att känna att jag aldrig skulle kunna klara honom. Han domnade ju av senare i matchen, men första ronden med Kid Dynamite var brutal. Träffade han dig så reste dig inte igen. Då var det över. Bara vetskapen av detta faktum gjorde att jag konstant svettade floder när jag upp i ringen mot honom. Jag har säkert mött honom ett dussintal gånger nu, dock har jag aldrig någonsin känt mig säker.
5. Glados (Portal)
Att kalla Portal unikt är en grav underdrift. Den fina mekaniken och alla kluriga pusselsituationer till trots så var det Glados som stal showen. Hennes manipulativa monologer fick mig att konstant ifrågasätta vad jag höll på med, om jag gjorde det rätta. Om man tänker efter så är bossfighten med Glados något som börjar långt innan du ser henne. Enligt mig inleds fighten redan när hon försöker döda dig, det var då jag insåg att hon faktiskt var en ond och elak maskin. Efter alla luriga pussel och jobbiga plattformssituationer så stod jag där med henne tillslut, och trots allt elände hon orsakat mig ville jag inte förstöra henne, till och med här lyckades hon vinna sympati. Det är, i brist på ett bättre ord, unikt.
4. Bowser (Super Mario Bros. 3)
Okej, jag vet vad ni tänker. Men försök också minnas första gången ni mötte Bowser i SMB3, innan ni visste hans rörelsemönster och hur man skulle gå tillväga för att bessegra honom. Han är inte vidare svår, däremot var han på den tiden skräckinjagande, vilket gjorde att jag vid ett flertal gånger dog av Koopa-kungen. Ett specifikt dödsögonblick har etsat sig fast i mitt minne. Jag hade lärt mig hur Bowser rörde sig och hade därav lyckats lura ner honom i avgrunden. Glad i hågen över att jag äntligen hade lyckats besegra slutbossen begav jag mig mot stupet för att hoppa över det och undsätta prinsessan. Problemet var bara att den duns som uppstod när Bowser föll i marken gjorde att mitt hopp misslyckades, och jag gjorde honom sällskap ner i avgrunden. Jag fick helt enkelt börja om igen, Bowser lyckas tillintetgöra mig till och med när han redan var besegrad.
3. Kefka (Final Fantasy VI)
Kefka i Final Fantasy 6 är som många av er vet en ny bekantskap för min del. Han representerar kanske inte en suverän bossfight, utan snarare en perfekt antagonist. Jag älskar Kefka, han växte på mig med en gång och under alla sammandrabbningar i spelet så smålog jag lite för mig själv. Som boss var han kanske aldrig riktigt utmanande, istället vansinnigt underhållande. Om han skulle vara med på den här listan eller inte var det dock ingen tvekan om. Kefka är förmodligen den bästa antagonisten som spelvärlden sett, just för att han från början inte är något annat än en elak och riktigt vidrig människa, som under spelets gång likt du blir mer och mer kraftfull. Hans konstanta skrattande, bland annat när han förgiftar en hel stad, visar också på att han är ond. Riktigt förbannat mega-ond.
2. Motherbrain (Super Metroid)
Ojojoj. Jag minns fortfarande den rädsla jag kände när Motherbrain reste sig upp, efter jag trodde att jag besegrat henne. Vilken fight det blev, hur jag kände mig hjälplös när hon började ”fuska”, och känslorna som svallade upp när metroiden dök upp och räddade mig. När jag sedan blev tvungen att fly från området i ren Metroid-anda sprutade adrenalinet ur mig och min puls var omätligt hög. Super Metroid är för mig det perfekta spelet som verkligen förtjänar alla poäng och utmärkelser det kan få. Allt jag vill ha finns i Super Metroid och hur bra och häftigt Prime-serien än må vara kommer det aldrig kunna komma upp på samma nivå som denna SNES-klassiker.
1. The Boss (Metal Gear Solid 3: Snake Eater)
Hennes kodnamn indikerar ju på att det är en episk och minnesvärd bossfight som skal komma, och sedan första gången jag stred mot henne har hon alltid varit min absoluta favorit. Stridssystemet i Metal Gear Solid 3 kan förvisso kännas något stelt och förlegat, men inramningen är kort och gott perfekt och under hela fighten känner i alla fall jag stort vemod. Jag vill inte döda henne. Bör inte döda henne. Men jag måste. Hon vet det, jag vet det och det hela slutar i en tårfylld avslutning som ingen annan boss lyckats nå upp till. Hideo tvingar mig sedan att själv trycka på avtryckaren för att ta hennes liv. Jag stod där stilla i flera minuter, ville innerligt inte döda spelets sista boss. Det har aldrig hänt förut och lika sorgligt som det är sant så kommer det med allra största trolighet aldrig hända igen heller. Bossen är död – länge leve bossen.
—
Tack för att ni läste. Se fram emot en ny lista nästa söndag.
Bara jag som avskydde Scarecrow i Arkham Asylum? Första gången var han imponerande, men sen blev det bara drygt. :p Däremot måste jag helt och hållet hålla med om Kefka! Bästa FF-skurken någonsin, och sjukt episk slutfight.
Jag gillade Scarecrow-delarna. Kanske inte fighterna lika mycket som upptakten till varje. Minnesvärda spelögonblick likvida.
Jag förstår inte hur du kan motivera Psycho Mantis och The Boss över The End? The End var, enligt mig, den bästa bossfigten någonsin.
Och att den gick att komma igenom/förbi på flera olika sätt gjorde bara saken bättre.
The End gillade jag också, framförallt hur han kunde dö av ålder om man ändrade systemets klocka.
Och som sniper-fantast var det riktigt roligt att se någon som gjorde lite allvar i saken. The End var brutal, och fighten när jag väl tog honom pågick i flertalet timmar.
Men han kommer samtidigt inte i närheten av Manthis, och framförallt inte The Boss. Manthis var jag bokstavligen livrädd för, och The Boss… Ojoj, det fanns kort sagt en mer känslosam anknytning med henne.
The End kunde man dessutom skippa genom att skjuta honom när han sitter i rullstolen på bryggan. Ioma han dör då så kunde man inte möta honom senare. Men det att man kan vänta ut honom att dö av hög ålder är rent av brilliant.
Jag fick aldrig den där kopplingen du snackar om till The Boss, och jag tyckte att Psycho Mantis var mer humor än skräck.
Btw, på tal om boss-fighter; hade du spelat Shadow of the Colossus?
Visst kan jag skratta åt Manthis nu, men när jag spelade Metal Gear Solid för första gången var jag inte lika kaxig.
Beträffande The Boss så är det hon som gör MGS3 till ett mästerverk enligt mig. Helt klart min favoritkvinna i spelsammanhang.
Och självfallet har jag spelat SotC – jag refererar till min topp 100 lista i det fallet 😉