Krönika

Mitt liv i spel – del V: Nintendoklubben

Jag kommer ihåg när jag som liten grabb, tittade i brevlådan och såg att ett nytt exemplar av Nintendoklubbens medlemsblad låg där i! Alltid lika spännande! Vad skulle det komma för nya häftiga spel? För så var det ju! Alla spel som släpptes till NES vid den tiden var jättebra och jättehäftiga. I alla fall enligt Nintendoklubbens skribenter!
Så valde man ut ett spel som verkade lite häftigare och lite ballare än de andra och började klippa gräs, gå ut med sopor, göra allt som skulle dryga ut veckopengen och göra så att man fortast möjligt skulle kunna få sig ett eget exemplar av just det där jättehäftiga spelet som de skrivit om i klubbtidningen!
Så, till slut blev det dax att bege sig till leksakshandlaren och göra ett inköp. Ett inköp som skulle förändra mitt sätt att se på tv-spel fram tills då. Man kom hem, efter att ha blivit lite åksjuk av bilresan hem, då man suttit och lusläst instruktionsboken så att man inte skulle spilla någon tid när man kom hem, och fick äntligen starta spelet. Titelskärmen kom fram, startknappen trycktes in, och sen…???? Vad är det här? Det här spelet skulle ju vara jätte häftigt/otroligt/supersnyggt…men det var ju bara skräp! Hur kan det stämma? Så stod det inte i klubbtidningen? Har man av misstag råkat köpa fel spel? Nää…
Sedan,många år senare förstod jag till slut vad det var som var felet! Spelen blev ju inte alls recenserade, de hade bara turen att få bra reklam. För det var ju så det var. Nintenboklubbens klubbtidning borde egentligen ha haft namnet Nintendoklubbens reklamblad! Tänker man efter är det väl inget konstigt med det, för det vore konstigt om t.ex ICA skulle skriva i sina reklamblad att, visst är våran köttfärs god, men testa gärna COOPs istället!

Inga kommentarer

  1. blutt skriver:

    va vade för spel då? =)

  2. Ludde Lundblad skriver:

    @blutt – Det var inte bara ett, men den största besvikelsen av alla var skitspelens, skitspel! Nämligen TROJAN! Slår man upp ordet genomuselt i en ordbok, ska man inte bli förvånad om man hittar en in-game bild från detta helt rakt igenom värdelösa spel! 😛

  3. Tommy Håkansson skriver:

    Just det där att läsa instruktionsböckerna på vägen hem saknar jag lite. Öppnar dem inte ens längre. De är oftast så attans tråkiga idag. Sen finns ju helt enkelt inte samma magi och förväntan över ett nytt spel längre, såvida det inte är något mäkta speciellt.

  4. Ludde Lundblad skriver:

    Plus att alla spel idag har en tutorial, så instruktionsboken känns överflödig 😛

  5. Visseking skriver:

    Där finns ju ett par bra instruktionsböcker dock. Jag minns i alla fall ett par från PS2-eran. Rayman-3 var helt underbar!

  6. Kim Söderström skriver:

    Min hardcore-lillebror spelade igenom Trojan utan alltför stora problem.
    Tyckte det såg rätt kul ut, men jag hade aldrig tålamodet att kämpa mig igenom det själv.
    Känslorna är alltså lite blandad – ett av de svårare NES-spelen kort och gott 🙂

    När det gäller manualer kommer jag aldrig glömma manualen till Sword of Vermillion (Sega Megadrive). Det var mitt första rollspel och japanerna resonerade klarsynt att vi västerlänningar nog behöver en tydlig walkthrough för att ha en chans att förstå spelet.
    Så rätt de hade och så förundrad jag var över denna nya genre.
    Annars är nog den senast lästa manualen (jag uppskattade) den som följde med World of Warcraft (grundspelet).

Skriv en kommentar