Krönika

The not so real driving simulator

Gran Turismo 5 damp ner strax innan helgen. Med familjen på besök så fick jag leta flitigt efter timmar att spela men det gick tillslut och recensionen kom ut tidigt under måndagen. Trots svackor och skönhetsfläckar så imponerade evighetsprojektet på mig och jag gav det 4/5. Ni kan läsa recensionen genom att klicka här.

Jag har fortsatt spela sedan dess. Grindat, kommit bättre överens med mina inhyrda förare i B-specs och köpt dyra bilar, för att sedan sälja dem för vrakpriser. Sånt är livet som virtuell racingförare på amatör-nivå. Jag gillar det flera längder mer än vad jag på förhand trodde. Men en sak retade mig idag när jag (tillslut) sorterade min spelhylla.

På boxarten till varje Gran Turismo-spel så står det som undertitel ”The real driving simulator”. De var starka ord redan 1998, men Gran Turismo var då verkligen så nära verkligheten man kunde komma på spelkonsol. Men idag är kraven större och fler utvecklare befinner sig på en högre nivå nivå. Gran Turismo 5 ser och känns realistiskt på många sätt, men i andra fall känns verkligheten väldigt långt borta.

Snyggt är det dock. Som fan.

Det blir som allra tydligast när jag under dagen går med i en turnering där bilarna är betydligt snabbare och topptrimmade än mitt starkaste kort. Detta inser jag dock inte förrän vi dragit igång. Tack vare djärva inbromsningar och en hel del taktiskt körande så lyckas jag dock hänga med de främsta bilarna hyfsat bra. Dock så blir bristen på hästkrafter desto mer uppenbar på banans mer raka partier.

Inför sista varvet pendlar jag mellan tredje och fjärde platts, men kan hela tiden se samtliga bilar framför mig. I den sista snäva kurvan innan sista raksträckan tappar jag fattningen och inom loppet av några sekunder förvandlas jag till Kamikaze-pilot. Eftersom kurvan är skarp saktar alla framförvarande bilar in. Inte jag. Med full fart kraschar jag in i den ledande bilen, vilket får denne att våldsamt glida av banan medan jag klarar kurvan perfekt och med riktig bra utgångshastighet inför upploppet. Jag vinner tävlingen.

Gran Turismo 5 kan spelas på ett väldigt orealistiskt sätt och man kan faktiskt vinna på det. Jag säger inte heller att detta per definition är något dåligt, snarare uppskattar jag att man faktiskt kan göra overkliga saker ibland. Man utnyttjar det faktum att det faktiskt är en handkontroll man sitter med och inte i en riktig bil på en riktig bana. Det jag stör mig på är istället namnet. ”Simulator” kan jag smälta, men när man förstärker allt med ordet ”Real” tigger man ju bara om det. Ur den här aspekten är Gran Turismo 5 lika realistiskt som valfri del ur Call of Duty-serien.

Men som sagt, jag tycker om spelet. Jättemycket. Sett ur retroperspektiv kan det faktiskt vara ett av de bästa racingspelen någonsin, faktiskt. Men inte realistiskt. Vi är inte där än.

Kommentarer

  1. Aloysius skriver:

    Jag har inte spelat femman, men det där låter ju som samma taktik som man kunde använda sig av med framgång redan i ettan, vilket gjorde den till en väldigt orealistisk ”realistisk simulator”. Jag tror aldrig att GT ansetts som en simulator, för redan då fanns det alternativ som var mycket bättre på den fronten.

  2. Marcus skriver:

    AI:n i GT-serien har aldrig varit särskilt lyckad, och det där knepet med att krasha in i motståndaren för att klara en svår kurva är ett gammalt och välbeprövat knep.

    Det som fortfarande är ”The Real Driving Simulation” är själva körande, hur de har lyckats överför bilarna och banorna till digital form. Tävlandet, inte särkilt realistiskt. Men perfektionen i deras bilar och banor är långt framför många av sina konkurrenter.

    Om de bara kunde få tummen ur och programmera om AI:n och göra skador som verkligen påverkar loppet (behöver ju inte vara Burnout-stil på dem) så är de med i matchen igen.

Skriv en kommentar