Månadsresumé

Månadsresumé: Juni

I normala fall brukar ju dessa månadssummeringar komma i slutet av månaden som den berör. Men slutet på juni har varit smått kaotisk här på Svampriket, vilket vi kallt räknar med att ni kan ha överseende med. Nya skribenter innebär också mer summeringar och mer text. Ni har mycket att gå igenom, så hugg in.

Child Of Eden (Xbox 360/Playstation 3)

Detta är mer än bara ett spel. Detta är en upplevelse. Både för själ och hjärta. Det är vackert så att det gör ont och det bästa av allt är att det är ett spel som SKA spelas med Kinect! Detta är spelet som slår alla haters där ute på fingrarna och verkligen visar att Kinect inte endast är till för familjestunden framför TV-apparaten eller full-dans på förfesten. Child Of Eden är ett bevis på att det verkligen går att göra spel med rörelsekontroll som funkar! Eller rättare sagt, funkar förbannat bra. Enda sedan jag fick hem min Kinect har jag varit imponerad över hur bra den faktiskt läser av mig och mina rörelser,  t.o.m  i så kallade ”skitspel” funkar kontrollen. Men i Child Of Eden ÄR du verkligen kontrollen. Och tro mig, det är riktigt skoj att vara kontrollen i det här spelet. Det är en railshoooter, där din högra respektive hand representerar två olika slags vapen. De gör olika skada på olika fiender, så det gäller att läsa av dem så att det blir rätt. Lite enkelt skulle man kunna säga att det är en färgbaserad-disco-shooter-på räls! Child Of Eden är beviset för att det går att göra riktigt kvalitativa spel till Kinect och äger du en så är det din skyldighet att införskaffa spelet omedelbums och är det som så att du länge har funderat på att inhandla en Kinect är Child Of Eden det spelet som är anledningen till att du ska göra det!

L.A Noire (Xbox 360/Playstation 3)

Som jag skrev i månadsresumén för maj, kände jag att jag ville spela färdigt hela spelet innan jag kunde göra ett utlåtande. Nu har jag gjort det, plus två av dlc-fallen som finns, nämligen ”The Naked City” och ”A slip of the tongue”. Båda de fallen håller hög klass, speciellt det förstnämnda som hade ett flertal vändningar i storyn som gjorde det riktigt roligt att spela. Men bara för att L.A Noire har två helt okej dlc-fall betyder det inte att hela spelet håller lika högklass. Personligen tycker jag att det dröjde ungefär halva spelet innan historien tog fart och blev någorlunda intressant. Visst gör L.A Noire en massa nytt för spelmediet och för vår upplevelse tillsammans med ett TV-spel, men tyvärr är det så ”trasigt” på många sätt att jag ibland kände mig rejält besviken och lurad, men så händer det något som gör att jag tappade hakan och blev tokimponerad. Med det sagt ska du ändå spela L.A Noire, det är ett spel som förtjänar en genomspelning, för trots alla brister med spelet, finns det saker du som spelare själv måste uppleva för att förstå.

Emily The Strange – Strangerous (Nintendo DSi/DS)

Jag har redan yttrat mig om denna lilla pärla till Nintendo DS, men nu har det kommit till den punkten då det har blivit dags att sätta ett betyg. Här blir jag kluven. En del av mig vill höja spelet i skyarna, men när jag tänker på det, som kommer jag på mig själv att det till stor del beror på den fantastiska inramningen och den underbara miljön spelet utspelar sig i, plus att att Emily själv är en karaktär som jag tycker väldigt mycket om. För om jag ska vara helt ärlig, så tenderar spelet att bli lite långtråkigt. Det försöker bjuda upp till en kavalkad med olika slags pussel för mig att lösa, men får ändå en känsla av att ”detta har jag gjort förut”. I små doser, typ på en inte alltför lång busstur eller en 20 minuter på toaletten funkar det utmärkt, men sitter du för länge med Emily, tenderar hon att tråka ut dig, hur charmig hon än är.

Shadows Of The Damned (Xbox 360/Playstation 3)

Jag säger det på en gång, så att ni som inte har förstått det ännu vet om det. I min bok är Shadows Of The Damned årets bästa spel hittills. Det finns tre spel jag känner som kan slåss om titlen, Arkham City, Skyward Sword och Gears Of War 3, men då ska det mycket till, med tanke på att alla de tre titlarna är uppföljare och inte kommer komma med jättemycket nytt. För det anser jag att Suda 51 och gänget har lyckats med här. Presentera något nytt och annorlunda som vi aldrig har upplevt förut. Fast egentligen är det kanske en sanning med modefikation, för de flesta har väl någon gång iallafall spelat ett Resident Evil eller Silent Hill spel, fast inte med Sudas sjuka hjärna som ligger bakom. Det är där den stora skillnaden är, till skillnad från andra tredjepersons actionäventyr.

”Det är som att blanda det bästa ifrån Ronny och Ragge med Monthy Python”
Du har aldrig spelat ett mer skruvat spel som det här. Jag älskar manuset och sättet det presenteras på av hela mitt hjärta. Om jag hade varit så pass begåvad att jag kunde tillverka TV-spel är det ett sådant här spel jag skulle vilja göra. Det har allt jag önskar mig i ett spel. Adrenalinfyllda actionsekvenser, coola vapen, lite pussel, tuffa bossfighter, en älskvärd huvudkaraktär med en alldeles bedårande sidekick och humor. En stor jävla portion av sjuk humor som allt som oftas handlar om penisar! Men även fast humorn kan ses som väldigt låg, tycker jag den är smart och har sina poänger. Det är som att blanda det bästa ifrån Ronny och Ragge med Monthy Python. Men spelet är inte perfekt. Vissa delar av gameplay har fått mig att vilja kasta handkontrollen i väggen och aldrig mer röra spelhelvetet! Det som stör mig mest med dom sekvenserna är inte det att dom är svåra och jag är en dålig spelare, utan det är att de är så dåligt genomförda. Det är svårt på fel sätt. Det är helt enkelt fel på spelet! Men efter ett sådant parti kommer det något underbart, som de sekvenser i spelet som faktiskt har fått mig att tänka på ett litet spel med namnet Braid!!! Förstår ni storheten? Braid och penishumor i samma spel! Det kan inte bli bättre.

Magic The Gathering: Duels of the Planeswalkers 2012 (Xbox 360/Playstation 3/PC

Jag är ingen överdrivet erfaren Magic-spelare, men spenderade rasterna under högstadiet åt att spela ett antal matcher mot mina lika nördiga vänner. När första Duels of the Planeswalkers släpptes höll jag mig borta, eftersom jag förstod det som att man inte hade någon som helst frihet att själv modifiera lekarna med vilka kort man vill. Så är även fallet med Duels of the Planeswalkers 2012, då varje lek har som en statisk grundstomme av kort varav ett fåtal nya kan stoppas in allt eftersom de låses upp eller köps. Varför man begränsat valfriheten på det viset är bortom mitt förstånd. Jag menar, till och med Pokémon Cards till Gameboy Colour ger dig 100% kontroll över din lek. Men överraskande nog tycker jag inte begränsningarna drar ner spelet så mycket som jag trodde. Faktum är att det nästan är skönt att slippa sitta och pyssla med högar av kort i menyer. Slippa sitta med beslutsångest över att välja bort ett kort i förmån för ett annat kort. Det finns dessutom gott om lekar i alla dess färger, och små möjligheter att justera dem enligt smak och spelstil.

Det som gör Duels of the Planeswalkers 2012 till ett så bra spel är det faktum att spelplanen är så pedagogiskt och smidigt utformad, samt att lekarna till största del är väldigt jämnt balanserade mot varandra. Jag säger till största del, eftersom det tyvärr finns ett par kort som verkligen inte borde kommit med. Lekarna i sig är ganska grundläggande, och Magic-veteraner har förmodligen inte massor att hämta här. Spelet riktar sig snarare till Puzzle Quest-publiken än Magics hardcorespelare. Det är av den här anledningen som det känns så malplacerat att en del lekar har riktiga game ender-kort. Kort som till stor del avslutar hela matchen när de kommer i spel. Jag tänker då främst på ett kort som är en 12/12 creature, och som tvingar motståndaren att offra 4 av sina kreatur vid varje attacktillfälle. Det kunde lika gärna stå ”play this card to win the game, and have sex with your opponent’s girlfriend/boyfriend” på kortet.

Men förutom ett par enstaka kort av den sorten är lekarna väl balanserade, och det är ett nöje att lära sig förstå sin lek och arbeta fram en taktik. Alla lekar är nämligen noga sammanställda för att främja en viss typ av spel, beroende på vad färgen i fråga har för primära egenskaper. Trots att huvudkampanjen är relativt kort kommer du vilja spela om den med nya lekar, plus att det finns ett  par intressanta spelsätt som ”3 vs 1” där den ensamma spelaren är närmast övermäktig – för att inte nämna onlineläget. Magic The Gathering: Duels of the Planeswalkers 2012 är ett riktigt bra spel, och om du vet med dig att gilla till exempel Puzzle Quest eller om du är en gammal avdankad Magic-spelare kommer du inte bli besviken. Så länge som du inte är en hårdkokt veteran kan jag lova att det bjuds på utmaning medan du försöker klura ut de olika lekarnas spelsätt, och hur du ska utnyttja strategierna.

Transformers: Dark of the Moon (Xbox 360/Playstation 3/Wii)

Transformers: War for Cybertron var det första recensionsexemplaret som Svampriket någonsin lyckades komma över. Bristande kampanj kompenserades av ett riktigt bra multiplayerläge, och slutresultatet blev en stark och fin trea i beyg. Tyvärr kan detsamma inte sägas om multiplayerläget i Dark of the Moon, och jag förstår inte riktigt hur High Moon Studios tänkte här. Medan War for Cybertron hade en fin balans mellan fordonform och robotform – där båda hade sina för- och nackdelar i diverse situationer – satsar Dark of the Moon nästan uteslutande på fordon. Det finns inte längre någon anledning att inte befinna sig i fordonform. Det här skulle kunna innebära att tempot är högre, men i stället resulterar långsamma pansarvagnar och klumpiga långtradare i slow motion-strider där någon av deltagarna till slut fastnar i hörn. Lägg sedan till det faktum att man gått från health packs till självgenererande hälso, så är allt jag älskade med War for Cybertrons multiplayerläger plötsligt borta.

Men allt är inte svart och grått i Dark of the Moon. Medan kampanjen var War for Cybertrons svagare kort, så är kampanjen i Dark of the Moon till spelets fördel. Dark of The Moon utspelar sig på Jorden, och det är viktigt att påminna om att det här självklart inte är den direkta uppföljaren till War for Cybertron. Att vi inte längre befinner oss på Cybertron innebär å ena sidan att spelets berättelse inte längre är lika intressant, medan det å andra sidan innebär mycket mer varierade miljöer. De Sydamerikanska regnskogarna är till och med ganska fina, medan en flygtur ovanför molnen under en solnedgång  också så talar till fördel för spelets visuella ingredienser. Det är inget som imponerar tekniskt, men jag gillar designen. Variation får du även när det kommer till gameplay, och du får sällan chans att verkligen tröttna på ett spelmoment innan ett nytt introduceras. Bortsett från enstaka moment som använder sig av tidspress är det riktigt underhållande att uppleva allt från stealthmoment till scener där du befinner dig i ett tredimentionellt bullethell bakom ett enormt hangarflygplan. Kampanjens största nackdel är att man slängs omkring mellan rollen som Decepticon ena stunden, och Autobots den andra. Och efter den ganska korta men kompetenta kampanjen finns som sagt inte mycket att hämta online.

Alice: Madness Returns (Xbox 360/Playstation 3/PC)

Jag är inte ett speciellt stort fan av American McGees Alice. Kanske beror det på att jag inte spelade det förrän någon gång 8 år efter dess release. Jag tyckte kontrollerna var spattiga, plattformshoppandet påfrestande, fiendena generiska och motorn kändes för trött för att göra omgivningarna rättvisa. Ändå var jag nyfiken på vad en modern tolkning av Alice äventyr i underlandet hade att bjuda på. Efter min enorma besvikelse över Epic Mickey var jag redo för ett riktigt mörkt och vridet sagoäventyr, och det är precis vad man får med Madness Returns. Det är ett spel vars behållning vilar nästan uteslutande på miljöerna och hela den visuella presentationen. Det är just därför som det känns som lite av en besvikelse att karaktärerna – som ska vara en enorm del av äventyret – känns väldigt stela, och saknar nästan helt ansiktsanimationer. Och när jag säger karaktärer inkluderar jag Alice själv i den skaran, då även hon saknar både personlighet såväl som mimik. Men bortsett från invånarnas tillkortokommanden samt några grafiska buggar är Wonderland en fantastiskt trollbindande plats att utforska. Bara en sådan sak som att Alice byter klänning till något som matchar omgivningarna varje gång man tar sig till en ny del av landet gör mycket för atmosfären.

”Alice skriker högt, och allt utom blodet som rinner från hennes ögon och mungipor blir svartvitt.”
Mitt största missnöje med Madness Returns ligger i att spelmomenten känns oerhört daterade. Visst har plattformshoppandet förbättrats avsevärt sedan sist, men samtidigt känns traditionellt 3D-plattformshoppande och föremålssamlande inte speciellt hett 2010 – speciellt inte efter två omgångar Super Mario Galaxy. Lägg sedan till regelrätta fetch quests och det känns ibland som att du spelar Banjo Kazooie på en syratripp. Men det område som trots stela ansikten och daterat plattformshoppande får mig att verkligen gilla Madness Returns är striderna. Medan alla slagsmål kändes som tortyr i föregångaren, så finns nu ett lagom utmanande djup. Till ditt förfogande har du ett långdistansvapen i form av en pepparkvarn, en tung attack i form av en käpphästhammare, en granatkastande tekanna en block- och deflektförmåga i form av ett paraply samt din gamla hederliga kniv för snabba attacker. Olika fiender kräver olika strategier, varav många av dem tvingar dig kombinera anfallen. Det riktigt roliga börjar dock inte förrän du börjar möta grupper av olika fiender, och dina reflexer ställs på prov. Det är inte på något sätt buttonmashing, och känns mer metodiskt. Det vill säga när du inte har låg hälsa, då du kan gå in i hysteriläge. Alice skriker högt, och allt utom blodet som rinner från ögon och mungipor blir svartvitt. Under en kort stund är hon osårbar, och slår ursinnigt omkring sig. Det är ett av det här årets allra mest fantastiska visuella spektakel. Åh, och så får du ju HD-remake av föregångaren på köpet.

Sports Island 3D (3DS)

Vad finns det att säga om Sports Island 3D? Det är en samling idrottsorienterade minispel i Wii Sports kölvatten. Vid en första blick väcks mina förhoppningar, för sporter som fotboll och tennis är ju alltid skoj. Tennis är ju i stort sett som Pong, och hur kan man göra Pong ospelbart? Det var innan jag hade känt kontrollen. Att försöka kontrollera karaktärerna i Sports Island 3D är lite som att försöka kontrollera origamisvanar i en vindtunnel. Aldrig har jag varit med om så ryckiga, knyckiga, spattiga, skarpa och tyngdlösa kontroller. Varje gång jag svänger känner jag mig disorienterad, speciellt i sporter som hockey där kameran vägrar svänga med mig och i stället är fixerad mot motståndarnas planhalva hela tiden. Det känns som att spelarna är ihåliga, och gjorda av papper. Och det är synd, för det är endast det här som tynger ner hela spelet. Det är inte fullt lika påtagligt i alla grenar, utan mest i tennis, fotboll, basket och hockey. De här grenarna kan du i stort sett räkna bort. Lägg sedan till att motståndarna tar bollen från dig hur lätt som helst, och du tar tillbaka den lika lätt. Det slutar med hawaiispel mitt på planen.

Tro det eller ej, men många av idéerna som minispelen bygger på är faktiskt riktigt bra. Till exempel hur du använder stylusen för att passa och skjuta när du spelar hockey. Det fungerar riktigt bra, och pucken hamnar oftast där du vill. I en annan gren siktar du med hjälp av konsolens gyrofunktioner, innan du blåser i mikrofonen för att fyra av en pil. Det är smart gjort, och man försöker verkligen använda sig av konsolens egenskaper på ett bra sätt. Tyvärr förstörs allt av de ryckiga kontrollerna, då de viktigaste sporterna omöjliggörs helt. De övriga grenarna är inget mer än ”meh”, som ett skoterrace där du åker 100km/h men det känns som 15km/h. Sports Island 3D är inget jag kan godkänna, inte ens om du är ute efter minispelssamlingar. Det är bra idéer med dåligt utförande.

Duke Nukem Forever (Xbox 360/Playstation 3/PC)

Har man suttit och klämt på muggen i 13 år förstår jag att det är intressant att titta ner i toalettstolen när man äntligen får resa sig, men det är faktiskt bara skit. Duke Nukem Forever är en pinsamt dålig historia som får mig att skämmas för att gilla tv-spel. Humorn är inte barnslig, fräck eller pubertal – den är en förolämpning mot komedi som stort. Duke drar vitsar och citerar filmer och spel till höger och vänster men referenserna är lika gamla som Nils-Petter Sundgren. Det är buskis av den gamla skolan som känns uddlös och gaggig. Poängen med fräckisar eller buskis är att leka med tabuer. Att då utforska ”spännande ämnen” som avsugningar av tvillingar eller att likna ett vapen med en penis är bara tamt.

”När man suttit och klämt på muggen i 13 år förstår jag att det är intressant att titta ner i toalettstolen, men det är faktiskt bara skit”
Vid ett tillfälle tangerar Duke ett kontroversiellt ämne då två kvinnor våldtas av utomjordingar som lägger parasitägg i dem (Ridley Scott skickar en räkning sen), men här väljer man den enklaste av utvägar och drar en ordvits – ”You’re fucked”.

Om man ser förbi ”humorn” i spelet skådar vi ett utdraget och ihopsytt Frankensteins monster av stulna pussel och spelmoment från 1998-2004. Ja 2004, för där någonstans slutade 3D Realms bry sig om utvecklingen i branschen. ”Spännande” spelmoment som ”hämta rätt nyckel till den låsta dörren” eller ”tryck på knapparna i rätt ordning”. Det blir inte heller bättre av att man försöker sig på referenshumor i stil med ”Not another one of those Valve-puzzles” när man står inför ett pussel där man ska styra ånga med ventiler. Det hade kunnat vara kul – om nu Duke Nukem Forevers pussel faktiskt hade varit bättre än Valves. Dessutom är det faktiskt så att man inte kommer undan med ett uselt spelmoment bara för att man påpekar att det är just ett uselt spelmoment.

Duke Nukem Forever i sitt befintliga skick hade lika gärna kunna varit ett av de sämre lanseringstitlarna till Xbox 360. Vad fan har ni sysslat med i 13 år? I en perfekt värld hade aldrig Duke Nukem Forever släppts som färdigt spel utan istället varit en spännande och intressant ”Coffee table book” med tonvis av fotografier och intervjuer med teamet. En slags In memoriam om vad som gick snett. Kanske ackompanjerat av en hög med DVD:er med alla olika builds från 1998 till nu så man kunde få testspela mellan kapitel. Tyvärr har vi inte den lyxen.

Red Faction Armageddon (Xbox 360/Playstation 3/PC)

Där föregångaren var en lekfull sandlåda med spännande fysiksimulationer har uppföljaren strömlinjeformats till en tämligen linjär skjutarupplevelse. Det betyder nödvändigtvis inte att det är sämre. Volition har gått fullständigt bananer med vapnen som bjuder på en sanslöst härlig upplevelse som hämtad ur en busunges önskedrömmar. Det är visserligen bökigt och tar längre tid, men varför bara skjuta en fiende när man kan sätta en positiv polaritet på honom med Magnet Gun och sedan sätta motpolen på ett betongstycke och sen nynna på jakety-sax medan en hutlös skrattfest utlöses som skulle få Kieslovski och Fiske att skämmas.

Akilleshälen som får Red Faction Armageddon att blekna är den rent ut sagt trista stildesignen med tröttsamma stereotypa karaktärsstilar och miljöer som varierar mellan ”grotta” och ”grotta med ruiner i”. Fiendegalleriet är lika varierat som skivutbudet på Statoil och även om det är roligt att leka med alla vapen mot dem hade jag föredragit om spelet i sig bjöd på underhållningen och inte min egen fantasi.

InFamous 2 (Playstation 3)

Ni ska veta att jag var riktigt orolig. De första bilderna på det som skulle komma att bli inFamous 2 visade väldigt lite, men samtidigt så väldigt mycket. En ny Cole, med ett fjantigt leende på läpparna och ett utseende likt Wayne Rooney var inget som tilltalade mig. Skulle uppföljaren på 2009 års mest underskattade spel gå i en ny riktning? Skulle Cole helt glömma alla de jobbiga saker som hände honom och hans medmänniskor i Empire City? Skulle essensen, skelettet som gjorde InFamous så bra bara försvinna försvinna?

”En perfekt uppföljare”
Med facit i hand kan jag lättat meddela att det inte blev så. Faktum är att jag är berred att kalla InFamous 2 för en perfekt uppföljare. Allt jag lärde mig älska i Empire City finns där, även i New Marais, och samtidigt känns det som en helt ny resa. Som jag skrev i min recension så är jag dock medveten om att det här är ett spel som passar just mig, och kanske inte alla, som handen i handsken. Superhjältar kittlar en speciell nerv i mig och i InFamous 2 får jag fortsätta forma Cole som jag vill ha honom. Spelet har mycket vunnit bara där, vilket vidare leder till att jag kanske väljer att blunda för små detaljer som säkert kan störa många.

När Sucker Punch släppte det första spelet tog de mig med storm. I år var jag mer förbered, men ändå lyckades de överraska och imponera på mig. Så pass mycket att jag nu faktiskt sitter och överväger om det verkligen är Rockstar som är kungar över sandlådan fortfarande. Och inte bara det, för det sätt som man avslutar InFamous 2 skickar en rätt snygg passning till just Rockstar för hur man kan, och bör, avsluta sina spel. Hur det än må bli med en tredje del så har Sucker Punch på bara två år klättrat upp högt på min lista över favoritutvecklare. Rockstar får se upp.

L.A. Noire (Xbox 360/Playstation 3)

Troligtvis är det här de sista raderna text som skrivs om L.A. Noir på Svampriket för ett tag. Visst förtjänar spelet den uppmärksamhet det har fått, bra som dålig, men jag tror ändå att ni läsare har en rätt bra uppfattning om vad vi tycker om spelet vid detta laget. Nu ska bara ett betyg sättas. Problemet för mig är att jag har svårt för betygssättande – inte minst när det kommer till spel som L.A. Noire. För jag vill verkligen fullblodigt hylla spelet för alla de djärva steg som det tar, men samtidigt var det gång på gång under spelandet som jag fann saker som jag inte gillade lika mycket. Den långa utvecklingstiden gjorde sig påmind lite väl ofta och i efterhand är det enkelt att se hur spelet haltar inledningsvis.

Men samtidigt är det ett stycke banbrytande spelhistoria vi talar om och de riktigt minnesvärda ögonblicken i spelet målar enkelt över de sprickor som finns längst kanterna. L.A. Noire var ett spel som redan vid eftertexterna fick mig att längta efter mer. Det kändes nämligen som att jag fått provsmaka på framtiden.

No More Heroes: Heroes’ Paradise (Playstation 3, Xbox 360)

No More Heroes från 2007 är det yttersta beviset för att gränsen mellan något som är coolt och något som är patetiskt och barnsligt verkligen är hårfin. Men jag gillade det skarpt för fyra år sedan och det finns ingen anledning att gilla det mindre i ”Heroes Paradise” utförande. Tro mig, jag är långt från en HD-fanatiker, men jag skulle ljuga om jag påstod att den högdefinierade grafiken inte gör skillnad. Samtidigt är det i stort sett det som är den mest påtagliga skillnaden, så den främsta anledningen att köpa Heroes Paradise landar i att du inte har spelat spelet tidigare. Har du redan tagit dig en svängom med Travis Touchdown så är anledningarna få att köpa spelet igen, Wii-mote viftande eller inte.

Kommentarer

  1. Ina skriver:

    Men herregud 😛 Kan ni inte dela upp det här på flera mindre inlägg (ett per person, tex) om ni nu måste ha en ”månadsresumé”? Nu blir den ju ännu jobbigare att läsa och kommentera 😛 det är ju inte precis korta texter längre heller. Huwa.
    Tommys texter hade lätt kunnat bli helt separata inlägg för varje spel med lite trevliga bilder och annat, så även Samsons Duke-text 🙂 Varför skriva om Red Faction, L.A. Noire och inFAMOUS 2 igen när det finns så fina, matiga texter utanför det här inlägget? Blir lite… kaka på kaka? 😀

    Kanske skriva separata inlägg om spelen ni har mycket att säga till om, och sen i månadsresumén helt enkelt länka tillbaka till dem + lägga till korta texter om spelen som det inte kan sägas så mycket om… typ så?

    Bara lite tankar kring upplägget, bara såhär som läsare av bloggen. Om ni är störtnöjda med det här så ska ni förstås inte lyssna på mig för fem öre. Jag läser ju ändå.

    MVH GNÄLLMAJAN 😀

  2. Ludde Lundblad skriver:

    @Ina – Detta är en engångsföretelse, vi är väl medvetna om att det är en ”wall of text” 😛
    Vi har redan upplägget klart för hur månadsresumen kommer se ut i framtiden, och det kommer vara till din belåtenhet 😉

  3. Samson skriver:

    Hej Ina.

    Någon sa att du var bra.
    Jag sa ”Nej, hon är faktiskt bäst.”

    Slut på meddelandet.

  4. Anders Brunlöf skriver:

    Ja, som både Ludde och Samson är inne på så finns det en tanke i den kritik som vi fått. Idén var från början att månadsresumén skulle summera spelet på några korta rader, och sedan innehålla ett betyg – inget annat.

    Men när det kom till den punkt att spel som det inte tidigare skrivits om skulle avhandlas så började texterna bli längre. Därefter växte även de andra texterna till sig, till dit vi är idag; I Wall-of-text land. Men som sagt, vi jobbar på det och detta var den sista av detta slag.

    Vi gillar tanken med en månadsresumé, så den kommer fortsätta, men i vilken form och struktur är än så länge oklart (oavsett vad Ludde säger :P). Har ni synpunkter eller förslag är detta mer än välkommet!

  5. Elin Ekberg skriver:

    Men Ludde, hur kan Shadows of the Damned vara årets bästa spel och så ger du Child of Eden ett bättre betyg 😉
    Håller nog inte med att manuset skulle vara särskilt bra, här bjuds det på ett riktigt lågvattenmärke som får Resident Evil att kännas som Oscars-material. Tight gameplay, däremot – definitivt. Tycker att spelet har en bra första del och en dålig andra del.

    • Anders Brunlöf skriver:

      Elin: Det är faktiskt en riktigt bra fråga! Jag undrar om inte Ludde menar ”årets Ludde-spel” 😉

  6. Ludde Lundblad skriver:

    Elin och Anders, så här ligger det till. Att Child Of Eden får full pott, beror på att jag jämför det med andra Kinect-titlar. Det spelet gör så mycket för rörelsekontrollspelgenren, så att inte ge det 5/5 är korkat!

  7. Elin Ekberg skriver:

    Ludde – Jag bara undrade. Tänkte att kanske så satte du fel betyg på Shadows of the Damned av misstag. Låter ju på dig som att det också skulle få full pott (om man läser ditt omdöme)men då har jag fått svar. Child of Eden har jag ju inte spelat så det var inget illa menat 😀

    Och om Shadows of the Damned inte är, enligt din bok då, värt full pott var är det som drar ner betyget för dig? Tänker nu mest på ”recensionen” med endast ”du ska köpa det här spelet.”-meningarna.

  8. Ludde Lundblad skriver:

    @Elin – Jag väljer att citera mig själv, för att förklara varför det inte fick full pott 😉
    ”Men spelet är inte perfekt. Vissa delar av gameplay har fått mig att vilja kasta handkontrollen i väggen och aldrig mer röra spelhelvetet! Det som stör mig mest med dom sekvenserna är inte det att dom är svåra och jag är en dålig spelare, utan det är att de är så dåligt genomförda. Det är svårt på fel sätt. Det är helt enkelt fel på spelet!”

    Jag syftar här i första hand på de gånger då jag blir jagad av min flickvän!

  9. Elin Ekberg skriver:

    ”Jag syftar här i första hand på de gånger då jag blir jagad av min flickvän!”

    Haha, meh… hade du problem med Paula-sekvenserna? 😛
    (du vet väl att det finns en knapp så man springer snabbare?) 😀

    Eller snackar du om din egen tjej, Ludde? Då förstår jag att det blir svårt att spela om hon jagar dig under tiden… Ni får försöka hångla lite mindre medan du recenserar tv-spel! Vissa av oss har ju inte det problemet, liksom, det är ingen som jagar mig här hemma när jag ska spela 🙁

  10. Ludde Lundblad skriver:

    JAG HATAR PAULA-SEKVENSERNA!!!!

  11. Elin Ekberg skriver:

    ”JAG HATAR PAULA-SEKVENSERNA!!!!”

    Jag tycker dom var… roliga 😛 Men, jag förstår dig också. Min kompis är antagligen lika dålig på dom som du. Jag fick spela dom sekvenserna åt honom.

Skriv en kommentar