Gästkrönika

Från fangirl till Whovian

”The first nineteen years of my life, nothing happened. Nothing at all, not ever. And then I met a man called the Doctor. A man who could change his face. And he took me away from home in his magical machine. He showed me the whole of time and space. I thought it would never end.”
– Rose Tyler
”Jag märkte att jag hade vissa vänner som sedan flera år tillbaka hade varit Whovians i smyg”
I november förra året började jag titta på en science fiction-serie som jag hade hört mycket gott om. Den hette Doctor Who och handlade om en tidsresande utomjording (en Time Lord) som kallades The Doctor. Det var kärlek vid första ögonkastet. Christopher Ecclestons nionde Doktor var underbar och jag föll även pladdask för hans följeslagare Rose Tyler*. Men när Eccleston lämnade över facklan till David Tennant blev jag helt förälskad. Väldigt snabbt övergick min förälskelse i frälsning och ren dyrkan. Jag kunde inte prata om något annat än Doctor Who. Vilken lycka det var att sedan hitta någon annan som sett serien. Begreppet “Whovian” dök upp. Jag märkte att jag hade vissa vänner som sedan flera år tillbaka hade varit Whovians i smyg. Tydligen var det lite töntigt att gilla Doctor Who. Men det var ett tankesätt som jag inte alls kunde förstå. Serien tilltalade romantikern i mig.
Nu när jag ser tillbaka på hela händelseförloppet känns det inte särskilt konstigt att det gick som det gick.
Som fans av någonting vill man gärna gotta ned sig i sitt område. Det finns mer eller mindre galna sätt att göra det på. Det mest lättsmälta jag har gjort är förstås att läsa lore och införskaffa Doctor Who-prylar: actionfigurer, en liten TARDIS (Doktorns blå polislåda som också är en tidsmaskin och dessutom större på insidan), en Dalek-klocka (Doktorns nemesis), en målad tavla av David Tennant och så fortsatte det.
Men min fangirlism kunde inte mättas ens av fanfiction. Så, jag startade en Doctor Who-klubb: Timey Wimey Club, efter att två vänner till mig uttryckte ett intresse av att se serien. Jag hade precis sett klart de då fem säsongerna och sentimental som jag är ville jag se om alltihop. Vi började ses två gånger i veckan och kollade på fyra avsnitt i sträck. Snart utökades gruppen med andra Whovians. Nu har gruppen 22 medlemmar på Facebook. Under tiden bedrev jag en relativt hård kampanj för att få fler att gilla serien. Att omvända dem till Whovians. Först ganska aggressivt “är du dum i huvudet som inte gillar Doctor Who?!”, sedan mer övertalande “se serien! Den är otroligt bra skrivet!” och sedan manipulativt snällt “Det är det bästa som har hänt mig. Ditt liv kommer att bli så mycket rikare om du ser den.”
Nu försöker jag smyga mer med mitt missionerande. Det lyckas sådär. Jag hetsar kanske inte icke-whovians. Men jag är för alltid förändrad.
Det gör mig ingenting. Tvärtom, Whovians är den bästa fandom jag vet. Överallt på internet, om det så gäller twitter eller tumblr, ser jag samma tendenser. En sektliknande kultur. Whovianismen är ett faktum. I Timey Wimey Club verkar vi ha tagit det här extra långt. Jag skriver ‘vi’ eftersom det inte bara är jag som är helt tokig. Svamprikets egna Malin Söderberg och Samson Wiklund är båda inbitna Whovians.
När jag tänkte efter insåg jag hur många kriterier vi faktiskt uppfyller för att få kallas en sekt;
  • Doktorn är vår gud.
  • Doktorns följeslagare är lärjungar.
  • Vi missionerar (och ser det som vår plikt).
  • Vi erbjuder en mening med livet.
  • Vi har apostlar med egna Time Lord-namn. Malin heter till exempel “The Jester” och jag kallas “The Wordsmith”.
  • Vi har en dresscode. För särskilda tillfällen klär vi oss som karaktärerna från serien. Jag paxar alltid David Tennant.
  • Vi har DVD-boxar istället för heliga skrifter.
  • Vår heliga symbol är TARDIS.
  • Vi citerar och/eller refererar ofta Doktorn för att påvisa hans storhet: “Time is like a big ball of wibbly-wobbly timey-wimey stuff” eller “It’s bigger on the inside.”
  • Vi tillåter inga hädare (dvs. icke-troende whovians som klagar på serien), däremot potentiella Whovians, under våra möten.
  • Vin och bröd (mer specifikt salta pinnar) konsumeras under ceremonierna.
Jag borde kanske tycka att det här är obehagligt. Men långt ifrån. Jag känner en stolthet över att få vara en del av världens bästa fandom. Talat som en riktig fangirl. Eller en sektmedlem. Jag bryr mig inte. Jag har mött min frälsare och han heter The Doctor.
* Rollen har spelats av åtta män sedan seriens start 1963. För att kunna byta ut skådespelaren skrevs det in i manuset att Doktorn kan “regenerera”, det vill säga, byta ut alla celler i sin kropp och få ett nytt utseende (och delvis ny personlighet). 2005 gjordes en reboot med Christopher Eccleston som nionde Doktorn. Totalt finns det elva Doktorer i kanon.

Text av Tove Bengtsson

Tove Bengtsson är spelskribent på Svenska Dagbladet, men vad hennes arbetsgivare inte vet (men kanske anar) är att hon är en helhjärtad Whovian. Förutom att skriva fantastiska recensioner i SvD, står hon även för den intelligenta tredjedelen av RadioGamers programledartrio. Förra året blev hon framröstad till Sveriges bästa spelskribent. Harry Potter och Final Fantasy är två andra personliga favoriter. Hon har även en lite för stor samling Barbiedockor.

Kommentarer

  1. Henrik Kanbjer skriver:

    Trevlig text. Kan känna igen mig i besattheten även om min tar form på andra sätt. Sitter ständigt på forum för att analysera och spekulera över vad som komma skall. Citerar Doktorn ofta och det har hänt att jag i vissa situationer tänkt ”Vad skulle Doktorn göra?”.

  2. Animated Series skriver:

    ”står hon även för den intelligenta tredjedelen av RadioGamers programledartrio”. Dom är fyra stycken.

  3. Niklas skriver:

    Har varit sugen på att kolla in serien ett bra tag nu. Kan ha att göra med att vissa man följer på twitter knappt skriver om något annat…

    MEN! Var börjar man? Jag känner att jag varken har tid eller lust att gå tillbaka 300 år och kolla igenom 965 säsonger med 140345 avsnitt. Kära Bullen, hur gör jag?

  4. Ludde Lundblad skriver:

    @Animated Series – Nej! Kjellin är en ständigt återkommande gäst!

  5. Tove Bengtsson skriver:

    @Henrik Du låter också som en sann Whovian!

    @Niklas Jag har nästan inte sett något av gamla Who. Det behöver du inte alls göra. Börja från rebooted, säsong 1 från 2005 med Christopher Eccleston och Billie Piper. Det blir ganska drastiskt bättre efter piloten 🙂
    http://www.imdb.com/title/tt0562992/

  6. Tobias Berg skriver:

    Fint skrivet.

    Min väg till Whovian började hemma hos ett par anglofiler i Falun. Efter att jag blivit tvingad att titta på ett par avsnitt åkte jag hem och började ett Who-maraton som inte är av denna värld.

    Att skratta sig genom en säsong för att sedan storböla i slutet. Igång med nästa säsong, upprepa.

    Bra jävla skit helt enkelt.

  7. Tove Bengtsson skriver:

    @Tobias Exakt. Jag har inte sett någon annan serie som lyckats med konststycket att förmedla så många känslor så bra.

  8. Malin Söderberg skriver:

    Som en del av Timey Wimey Club är jag oroad över hur väl sektkriterierna faktiskt stämmer in på hur vi beter oss. Fast det kunde ju vart värre. Vi kunde ha varit fotbollshuliganer.

  9. Tommy Håkansson skriver:

    @Niklas: Känner pecis som du. Det är ju något man hört om så länge i populärkulturella referenser. Det konstiga är att jag följer recaps av seriens avsnitt på ThatGuyWithTheGlasses.com, men skulle nog inte känna mig bekväm med att börja titta från 2005. Jag skulle till exempel aldrig kunna börja kolla på Naruto Shippuden, utan att ha sett alla 200+ avsnitt innan Shippuden. Jag skulle känna samma sak med Doctor Who även om det inte är lika sammanhängande på samma sätt, och det blir för jobbigt. 🙁

  10. Lance McCloud skriver:

    Kul läsning. Det verkar som om Doctor Who blir större och större. Jag började nyligen kolla på serien själv och blev fort biten. Ännu så länge har jag bara sett de första två säsongerna, men det är ingen tvekan om att jag ska se resten med och förmodligen inhandla DVD boxarna när jag får råd. Jag får väl erkänna att jag inte hade så stora förhoppningar till en början men jag behövde något helt nytt att titta på då USA inte kommit med någon bra sci-fi sedan Firefly och Japan reproducerar samma smörja om och om igen i genren. Sen har ju Brittisk TV har alltid hållit hög klass, även det inte är sci-fi man först tänker på direkt. (OK, vi har den helt fantastiska serien Red Dwarf, men den är en komedi i första hand).

    Vad jag gillar med Dr. Who är främst dom fantastiska skådespelarna och att den har en egen stil utan att låna för mycket från konkurrenterna i genren. Doktorn har fort blivit en av mina favorit karaktärer och det är smått briljant hur dom fortsätter att använda koncept och karaktärer från seriens rötter och får dom att funka även idag. Visst, vissa avsnitt är bättre, vissa sämre, men jag behövde verkligen en sådan här TV-serie just nu. Bra skådisar i intressanta roller och välskriven och spännande.

  11. Tove Bengtsson skriver:

    @Tommy Jag tror inte jag skulle ha gillat serien om jag hade börjat från början. För gammalt. Under tiden för den första doktorn körde de en tagning (typ som tv-teater) och resultatet kan nog inte räknas som så bra idag. Men vad vet jag, har bara sett enstaka avsnitt av den äldre serien. Det blir så överväldigande att se alltihop.

    @Lance Jag tycker du satte huvudet på spiken! Första säsongen är lite ojämn och effekterna är ju på sin höjd medelmåttiga. Men som sagt, bra skådisar och utmärkt skrivet. Jag kan bara säga att det blir bättre. Både tredje och fjärde säsongen är grymt starka (och Tennant blir bara bättre).

  12. Frances skriver:

    Tove, jag är nyfiken på vad du tycker om spinn-offen Torchwood?

    (Du är också ett dragon Age fan vad jag har förstått? Eve Myles som spelar karaktären Gwen Cooper i Torchwood gör rösten till Merril i DA2. WIN!)

  13. Tove Bengtsson skriver:

    @Frances Jag gillar konceptet med Torchwood och jag gillar karaktärerna. Men seriens första säsong tog jag mig verkligen igenom bara för att det tillhör samma lore som DW. Men den blir bättre. Däremot tyckte jag att miniserien (och s. 3) Children of earth var grym, och även den följande säsongen Miracle day var sevärd.
    Älskar Eve Myles! Hon gjorde hela Merril för mig. Mer walesisk dialekt i spel, tack 🙂

  14. Samson Wiklund skriver:

    @Tove: Miracle Day blev till slut bara jobbig tycker jag. Jag satt och skrek ”Jag fattar! Sjukvården är fucked up. Point taken. Gå vidare nu!”

  15. Tove Bengtsson skriver:

    @Samson Jo, jag håller med. Det var för mycket fokus på det och för lite på ”riktig” sci-fi. Och för lite Jack.

  16. Åsa skriver:

    Hej, här är ytterligare en nytillkommen Whovian med en bekännelse. Jag hörde av brittiska bekanta, jag är egentligen Tolkienfantast och förstås anglofil sedan barnsben, att David Tennant skulle vara briljant som doktorn, själv hade jag bara sett delar av säsongen med Eccleston när den gick på svensk TV för några år sedan och tyckte det var rätt underhållande, men CE gav mig dåliga vibbar för att jag sett honom i en del obehagliga roller tidigare. I alla fall bestämde jag mig för att undersöka saken, hade knappt sett David Tennant i något så jag undrade varför alla britter var så galna i honom och hade utnämnt honom till universums sexigaste man. Nu vet jag, hihi, det märks att han inte bara är en utmärkt och mycket karismatisk skådespelare utan även brinner för ämnet såsom livslångt fan av DW. Jag började alltså med att beställa boxen med specialarna från 2009 i september, blev fast efter ett avsnitt, förälskad är nog faktiskt en bra beskrivning, så jag beställde direkt boxen med de första fyra säsongerna av nya DW och sedan kollade jag var ledig stund, tom på tåget. Det blev som en känslomässig berg-och-dalbana, jag identifierade mig så med karaktärerna, eftersom det var så bra skrivet och skådespelarna kändes äkta. Det blev en hel del snörvlande framförallt i säsongsavslutningarna och jag som så ytterst sällan blir berörd av film och TV, jag föredrar böcker. Jag blev helt besatt och när jag var sjuk i feber tyckte jag att det hördes ett svischande som av en TARDIS utanför fönstret. Jag hoppades men nej, det var bara den eviga skånska blåsten. Håhåjaja, pinsamt. Jag sitter med min stora fyrkantiga temugg av TARDIS-modell hemma och njuter, särskilt när det torra teet i silen utvidgas i blötan och låter som en viss tidsmaskin eller kanske det bara är som jag inbillar mig. Säsong fem med Matt Smith tog mig lite längre tid, dels för att viss mättnad infunnit sig, dels för att den genomgripande storyn i Moffats serie låser berättelsen så att man inte får se så många galna infall och varierade miljöer som i säsong 1-4 då Russell T Davies chefade. Moffat må vara en bättre författare men DW har blivit litet tråkigare. Jag har lite ont om pengar just nu, så jag har inte beställt säsong sex än, men jag skall snart, få se om jag ändrar uppfattning om Moffats version. Har fuskat och läst vad avsnitten handlar om, samt sett delar av det sista på Youtube. Matt Smith är visserligen en underbar doktor, definitivt mer utomjordisk och excentrisk än Tennant, förmodligen närmre doktoridealet, men jag måste erkänna att jag gillade Tennant bättre ändå. Närmast manodepressiv i rollen, oerhört mänsklig, charmig och vänlig samtidigt som han ibland var allt annat än barntillåten. Man kunde bara inte vända blicken från honom, det hände alltid något. Jag har en känsla av att Moffat et al med Matt Smith försökt få tillbaka doktorn till den fryntliga lekfarbrorn, förvirrade professorn, utmärkt i ett barnprogram, samtidigt som den intellektuella nivån på historien möjligen har höjts, vissa klagar på att historien har blivit för krånglig och avancerad,men vad jag kan förstå är DW populärare än någonsin, publiken hänger med och det är ju kul. Som svensk tycker jag det är underbart att få se lite sci-fi, sådant är man ju inte bortskämd med och BBC borgar ju för kvalitet. Förresten, jag har ännu inte gett mig på gamla DW, men har lite grann hemma jag skall studera vid tillfälle. Just det, tips för nytillkomna fans, köp boxar på brittiska sajter, ex. Play.com eller Amazon UK, mycket billigare än att försöka hitta något i Sverige. Säsong 1-4 kostar c:a 500 kr, fri frakt, utmärkt köp.

Skriv en kommentar