“The first nineteen years of my life, nothing happened. Nothing at all, not ever. And then I met a man called the Doctor. A man who could change his face. And he took me away from home in his magical machine. He showed me the whole of time and space. I thought it would never end.”
– Rose Tyler
”Jag märkte att jag hade vissa vänner som sedan flera år tillbaka hade varit Whovians i smyg”
I november förra året började jag titta på en science fiction-serie som jag hade hört mycket gott om. Den hette Doctor Who och handlade om en tidsresande utomjording (en Time Lord) som kallades The Doctor. Det var kärlek vid första ögonkastet. Christopher Ecclestons nionde Doktor var underbar och jag föll även pladdask för hans följeslagare Rose Tyler*. Men när Eccleston lämnade över facklan till David Tennant blev jag helt förälskad. Väldigt snabbt övergick min förälskelse i frälsning och ren dyrkan. Jag kunde inte prata om något annat än Doctor Who. Vilken lycka det var att sedan hitta någon annan som sett serien. Begreppet “Whovian” dök upp. Jag märkte att jag hade vissa vänner som sedan flera år tillbaka hade varit Whovians i smyg. Tydligen var det lite töntigt att gilla Doctor Who. Men det var ett tankesätt som jag inte alls kunde förstå. Serien tilltalade romantikern i mig.
Nu när jag ser tillbaka på hela händelseförloppet känns det inte särskilt konstigt att det gick som det gick.
Som fans av någonting vill man gärna gotta ned sig i sitt område. Det finns mer eller mindre galna sätt att göra det på. Det mest lättsmälta jag har gjort är förstås att läsa lore och införskaffa Doctor Who-prylar: actionfigurer, en liten TARDIS (Doktorns blå polislåda som också är en tidsmaskin och dessutom större på insidan), en Dalek-klocka (Doktorns nemesis), en målad tavla av David Tennant och så fortsatte det.
Men min fangirlism kunde inte mättas ens av fanfiction. Så, jag startade en Doctor Who-klubb: Timey Wimey Club, efter att två vänner till mig uttryckte ett intresse av att se serien. Jag hade precis sett klart de då fem säsongerna och sentimental som jag är ville jag se om alltihop. Vi började ses två gånger i veckan och kollade på fyra avsnitt i sträck. Snart utökades gruppen med andra Whovians. Nu har gruppen 22 medlemmar på Facebook. Under tiden bedrev jag en relativt hård kampanj för att få fler att gilla serien. Att omvända dem till Whovians. Först ganska aggressivt “är du dum i huvudet som inte gillar Doctor Who?!”, sedan mer övertalande “se serien! Den är otroligt bra skrivet!” och sedan manipulativt snällt “Det är det bästa som har hänt mig. Ditt liv kommer att bli så mycket rikare om du ser den.”
Nu försöker jag smyga mer med mitt missionerande. Det lyckas sådär. Jag hetsar kanske inte icke-whovians. Men jag är för alltid förändrad.
Det gör mig ingenting. Tvärtom, Whovians är den bästa fandom jag vet. Överallt på internet, om det så gäller twitter eller tumblr, ser jag samma tendenser. En sektliknande kultur. Whovianismen är ett faktum. I Timey Wimey Club verkar vi ha tagit det här extra långt. Jag skriver ‘vi’ eftersom det inte bara är jag som är helt tokig. Svamprikets egna Malin Söderberg och Samson Wiklund är båda inbitna Whovians.
När jag tänkte efter insåg jag hur många kriterier vi faktiskt uppfyller för att få kallas en sekt;
  • Doktorn är vår gud.
  • Doktorns följeslagare är lärjungar.
  • Vi missionerar (och ser det som vår plikt).
  • Vi erbjuder en mening med livet.
  • Vi har apostlar med egna Time Lord-namn. Malin heter till exempel “The Jester” och jag kallas “The Wordsmith”.
  • Vi har en dresscode. För särskilda tillfällen klär vi oss som karaktärerna från serien. Jag paxar alltid David Tennant.
  • Vi har DVD-boxar istället för heliga skrifter.
  • Vår heliga symbol är TARDIS.
  • Vi citerar och/eller refererar ofta Doktorn för att påvisa hans storhet: “Time is like a big ball of wibbly-wobbly timey-wimey stuff” eller “It’s bigger on the inside.”
  • Vi tillåter inga hädare (dvs. icke-troende whovians som klagar på serien), däremot potentiella Whovians, under våra möten.
  • Vin och bröd (mer specifikt salta pinnar) konsumeras under ceremonierna.
Jag borde kanske tycka att det här är obehagligt. Men långt ifrån. Jag känner en stolthet över att få vara en del av världens bästa fandom. Talat som en riktig fangirl. Eller en sektmedlem. Jag bryr mig inte. Jag har mött min frälsare och han heter The Doctor.
* Rollen har spelats av åtta män sedan seriens start 1963. För att kunna byta ut skådespelaren skrevs det in i manuset att Doktorn kan “regenerera”, det vill säga, byta ut alla celler i sin kropp och få ett nytt utseende (och delvis ny personlighet). 2005 gjordes en reboot med Christopher Eccleston som nionde Doktorn. Totalt finns det elva Doktorer i kanon.

Text av Tove Bengtsson

Tove Bengtsson är spelskribent på Svenska Dagbladet, men vad hennes arbetsgivare inte vet (men kanske anar) är att hon är en helhjärtad Whovian. Förutom att skriva fantastiska recensioner i SvD, står hon även för den intelligenta tredjedelen av RadioGamers programledartrio. Förra året blev hon framröstad till Sveriges bästa spelskribent. Harry Potter och Final Fantasy är två andra personliga favoriter. Hon har även en lite för stor samling Barbiedockor.