Gästkrönika

Vem är gamer?

Jag har spelat spel sen jag var kanske tre år. Pappa hade en 8088 och längst uppe i hyllan med diskettställ fanns lådan med lite arkadportningar på floppy. Det första jag minns att jag spelade var Q*bert. Om pappa behövde datorn kunde jag stå och titta upp i bokhyllan på lådan med allt det roligaste som fanns och spela spelen i huvudet.

Sedan dess har det rullat på. Jag fick aldrig någon konsoll själv eftersom mina föräldrar tyckte det räckte gott med datorn men i princip alla jag kände hade en 8-bitars så jag är precis som alla andra åttiotalister uppvuxen på en buffé av Mario, Duck Hunt och Track & Field 2. Mina kusiner hade en Mega Drive och där vill jag inte ens tänka på antalet timmar som gick till NHL 94, Quackshot, James Pond 2 och framför allt Outrun och Castle of Illusion.

Enda gången jag sprungit hem från skolan var när jag trodde att jag hade löst ett pussel i Normality
Hemma satt jag med en PC och spelade Doom, Command & Conquer, Jazz Jackrabbit och en massa äventyrsspel. Enda gången jag sprungit hem från skolan var när jag trodde att jag hade löst ett pussel i Normality. När jag sedan blev äldre och insåg att jag har råd att köpa en konsoll själv till min egen lägenhet så har TV-spel blivit den fritidssysselsättning jag ägnar överlägset mest tid åt. Jag har 400 timmar i Skyrim, varvat Bulletstorm och Bioshock, jag har spelat Fallout 3 och Flower samt Limbo och Journey. Jag har säkert ett halvår sammanlagt av Mario Kart och Skyward Sword. Jag lyssnar på tillräckligt mycket spelpoddar för att det inte ska hinna ta slut innan det kommer nya av snitt av allihopa. Jag läser, lyssnar och om jag är ensam i trettio sekunder så sitter jag väl med Jurassic Park builder, Candy Crush eller Dragonvale i mobilen. Nu sitter jag dessutom och skriver den här texten. På pappret är jag en mer än inbiten gamer. Det är bara en liten detalj som skaver.

Jag är så jävla kass på tv-spel.

Så fort ormen eller fjädern dök upp i Q*bert så var jag rökt. Jag har aldrig klarat första banan. Det längsta jag klarat i Super Mario Bros. 1 är bana 1-4. Jag får ingen som helst styr på gubbfan. Han är som en tvål. Det gäller även för Mario 2, 3, New Wii och New Wii U. Jag bara halkar runt.

Jag har kommit ut ur Ankeborg en gång i Quackshot, med James Pond 2 satt jag ett helt jävla jullov och kom aldrig längre än tredje banan, Outrun har jag aldrig klarat trots att jag tog samma väg varje gång för att lära mig och Castle of illusion har jag i princip bara spelat på practice. Då är spelet bara tre banor som är förkortade versioner av det riktiga spelet.

erjegengemerbildJag spelade demot till Doom 1. På tid. Med odödlighetskoden. Jag startade spelet, slog in koden och sen så sprang jag. Mitt rekord var 5 minuter och 11 sekunder. Jag är säker på att någon har gjort det snabbare utan kod. Jag har klarat kanske halva kampanjen till Command & Conquer på lättaste och tack gud att Internet kom där i mitten på nittiotalet. Inte fan var min lösning på det där pusslet jag sprang hem för att lösa den rätta. Det blev till att kolla guide. Av mina 400 timmar Skyrim består 200  av att jag står bakom ett hörn och är rädd för nån Dragur som jag nyss missat med en pil. Dom enda skills jag har hundra på är Sneak och Armor eftersom jag får spö eller gömmer mig.

Bulletstorm och Bioshock är mina två skjutare. Bulletstorm har en piska och en spark som gör att allt går i slowmotion och Bioshock har den där bra armen som antingen fryser folk eller stoppar dom med el så att dom står still. Detta är vad som krävs för att jag ska träffa någonting alls.

I Fallout har jag kommit till Level 5 och det verkar inte bli så mycket mer. Jag får hela tiden slut på kulor, pengar och liv. Limbo tog mig två månader att klara och i Journey, spelet som saknar utmaning, lyckades jag fastna eftersom jag glömt kontrollen som består av två knappar.

Ingen skall behöva utsättas för mig i co-op
Detta är emellertid inget jag lider av särskilt mycket. Jag sitter hemma och spelar på och det får väl gå som det vill. Jag har ju kul och jag vill bara spela mera hela tiden. Men jag vågar ju inte direkt ta kontakt med andra som spelar. Jag har exakt noll vänner på PSN och så vill jag ha det. Ingen skall behöva utsättas för mig i co-op. Ändå har jag på senare undrat över om jag kan vara en gamer. Alla andra gamers verkar hålla på med helt andra saker än mig. Jag hör historier om platinum trophies och makalösa Achievements. Det enda spelet jag har 100% i är Lego Batman till Wii. Det tog tre månader och mycket hjälp av en guide.

Vad är det som gör en gamer? Är det en fråga om skillz, eller handlar det om att man aldrig vill sluta spela, om så bara för att man undrat sedan 1994 vad som kommer efter fjärde vänstersvängen i Outrun till Mega Drive?

Text av Justus Björk

justus gamer Justus Björk bor i Stockholm och jobbar som personlig assistent. Förutom tv-spel tycker han om att vara inomhus och att skrika. Han har ingen blogg.

Kommentarer

  1. Ludde Lundblad skriver:

    Att vara “dålig” på TVspel är coolt. Se bara på mig och Tommy ;D

  2. Skön text!
    Känner igen mycket, speciellt i elitismen som man kan möta hos andra gamers när man inte har klarat vissa spel, eller inte spelat ett endaste FF/MGS/RE-spel.

    Allt som krävs för att kalla sig gamer är ett engagemang och en entusiasm för mediet och det äger du definitivt, Justus!

  3. Tuffa Killen skriver:

    Fan vad glad jag blev av den här texten 🙂

    Jag medger, jag har gjort mig skyldig till en del gamer-elitism i mina dagar och skrattat åt folk som inte klarat av det ena eller det andra spelet, men jag hoppas att folk tar mitt hånande med en nypa salt. Det viktigaste är naturligtvis att man har kul när man spelar, om man spelar bra eller inte är verkligen helt ovidkommande.

    Jag hade dock gärna spelat co-op med dig i nånting, bara föra tt se om du verkligen är så hemsk som du säger 😉

  4. Tompacc skriver:

    Vilken skön text! Jag gillar att någon som omväxlingens skull faktiskt vågar stå upp och erkänna de inte är bäst och 1337 och att det spelas för det är kul i fråga istället för att skryta om sina skills.
    Gamer har inget med skills och erfarenhet att göra utan tycker att spelar man regelbundet och låter spelandet taupp stora delar av sitt intresse och liv så är man en gamer.
    Fortsätt kämpa, snart sitter kontrollen i journey säkert som ett smäck!

  5. Cyratid skriver:

    Sitter och skrattar i detta nu. Inte rått på något sätt utan att jag känner igen mig själv. Speciellt Skyrim första 200 timmarna.
    Spel ska vara kul – jag lever efter den devisen!
    Spelar ingen roll hur duktig eller dålig man är på att spela spel.
    En gamer är man till hjärtat.

  6. NuYu skriver:

    Bra inlägg! Känner igen mig det här med att vara rädd för elitismen som Bob är inne på, men också i det att jag nyligen spelade igenom Dishonored och när eftertexterna rullat insåg att jag aldrig ens blivit bra på spelet. Jag hade bara stått och väntat och studerat mina fiender, smugit runt och på det sättet lyckats ta mig hela vägen till slutet. Och vilket fantastiskt spel det var. Det kan jag gott rekommendera dig, speciellt eftersom jag spelade på normal och easy är mer förlåtande.

  7. moerktus skriver:

    Jo dishonored är jag sugen på. lite tvekande efter vad ludde gick igenom med det. han sa att det fick honom att känna sig så dålig. jag som är så dålig, vad kommer jag att känna? men å andra sidan är jag efter alla år inte direkt rädd för att misslyckas längre.

Skriv en kommentar