Gästkrönika

Den saknade spellusten

Vad gör man som inbiten spelnörd när spel slutar vara lockande? När det trots en dignande spelhylla och allt fler släpp av nya spel faktiskt inte alls lockar att dyka in i en virtuell värld och spendera tid?

Jag skrev för ett par månader sedan ett blogginlägg på min egen blogg – ”spel istället för psykofarmaka”. Jag tänkte ta tillfället i akt att uppdatera, revidera och expandera på det ämnet. Och med er hjälp kanske komma fram till en lösning hur jag botar att spel inte alls känns lika lockande som för ett år sedan.

Thomas Arnroth och Åsa Roos/Discordia har var för sig skrivit långa, insiktsfulla inlägg om spels terapeutiska värde när livet känns svårt, tomt och alldeles för hårt. Jag tänker inte r917827_1377353732513456_1651591163_nepetera deras ord i någon större utsträckning, utan nöjer mig med att rekommendera två krönikor av Thomas och Åsa . Båda behandlar väl ämnet spel som ganska allvarlig eskapism – antingen för verklighetsflykt eller som terapi.

Jag befann mig själv för ett halvår sedan i en situation som jag inte riktigt kunde hantera, och reflekterade vid tillfället inte själv över hur jag använde spel i de syftena. Jag behövde en paus – både från hjärnan, stress, verkligen men allra främst – från mig själv. Jag känner inte till hur vare sig Åsas eller Thomas situationer var vid tillfällena de skrev sina bloggposter – men kan väldigt väl känna igen mig själv i bådas texter. Ibland alldeles för väl.

Lite bakgrund för de som inte vet vem jag är (hej, 97 procent av er).

Ett förhållande som varat en tredjedel av mitt liv gick i kras. Det var egentligen inte så dramatiskt som det låter, det var under relativt ordnade former och ett någorlunda gemensamt beslut. Men förändringar av den magnituden har ändå en tendens att ställa till det i huvudet en del. Rent praktiska detaljer var bara tidskrävande att pyssla med – nya boenden, packning och flyttbestyr. Och den plötsliga ensamheten. Den stora ensamheten och givetvis, fruktan inför framtiden.

Jag skulle ljuga om jag hävdade att jag var mentalt välbalanserad
Jag skulle ljuga, både för er och för mig själv, om jag hävdade att jag var en mentalt välbalanserad varelse. Detta har de senaste nio månaderna i all tydlighet visat mig. Nog för att saker sakta men säkert börjar falla på plats och stabilisera sig, och jag börjar återigen börjar hitta min plats i tillvaron. Mitt största problem är, och har till stor del alltid varit, att jag inte riktigt kan hantera mig själv. Jag står inte riktigt ut med mitt egna sällskap i de längder jag faktiskt behöver umgås med mig själv. Och den enklaste lösningen har alltid varit verklighetsflykt, i form av böcker eller de senaste årtiondena: tv-spel. En alldeles ypperlig distraktion från mig själv och de övriga vardagsbestyren.

När Grand Theft Auto 5 kom ut dök jag gladeligen in i det. Men jag kunde inte riktigt uppskatta det, och det tog en rätt bra stund innan jag förstod varför. Med facit i hand gav det mig ingen direkt verklighetsflykt. Visst, de situationer och karaktärer spelet skildrar är rätt långt ifrån mig eller min vardag, men det fanns tillräckligt med vardagsmoment i spelet för att faktiskt stressa mig mer istället för att erbjuda avkoppling. Karaktärernas konstant ringande och vibrerande mobiltelefoner drog mig direkt ut ur spelets illusion av fantasivärld, till exempel.

cdd6c3b8a4c811e389aa0e632b3228b2_8Det enda spel jag faktiskt kunde spela, under en ganska lång period, med humöret någorlunda intakt var något så märkligt som Dark Souls (och sedermera även uppföljaren).

Det har väl i sig sin förklaring. Dark Souls fick agera min konstant under en lång tid (hej, obskyr Lost-referens). Anledningarna är faktiskt ganska enkla, snudd på banala. Jag hade vid tillfället spelat det så pass mycket att det aldrig kändes oförutsägbart. Det kunde inte erbjuda några otäcka överraskningar – jag kände till det innan och utan. Men, det krävde fortfarande min fulla koncentration för att ta mig igenom. Att halvhjärtat försöka spela Souls-spelen är att be om smärta. Ett ögonblicks förlorad fokus betyder död, som de flesta kanske redan vet.

Men, trots att jag kände spelet innan och utan gav det mig fortfarande känslan av att lyckas med något. Att jag faktiskt kan något. Att jag gör något som har mening. En känsla av meningsfullhet. När allt annat stormade, och då inte bara vädret utanför, var det värt en hel del.

Jag kunde inte spela Dark Souls till dagen jag dog
Jag visste redan då att det inte var en permanent, långsiktig lösning. Att jag inte kunde spela Dark Souls till dagen jag dog. Dark Souls 2 kom och gick, och efter det har jag faktiskt inte spelat särskilt mycket alls. Från att ha konsumerat spel på löpande band tog allting nästan slut. Det har gått veckor i sträck utan att jag rört spel alls, och det känns både lite bra och dåligt.

Det borde, i teorin, betyda att jag inte behöver den mentala kryckan längre. Men det känns också lite tomt – som att jag saknar någonting. Spel har ändå varit en väldigt stor passion och hobby – och jag fasar lite över att jag lyckats överdosera eller tappa bort den. Men huvudsakligen har det känts meningslöst. Jag har nog inte haft ro nog att sätta mig ner med någonting nytt, okänt eller oförutsägbart.

Till viss del beror det på att verkligheten, som den har en tendens att göra, kom ikapp mig. Jag unnade mig ett par dagar ledigt kring valborg och besökte en liten, intim industri/noise-musikfestival. Musik vars huvudsakliga effekt, på grund av dess brutalitet, är at10251502_746184102071519_1347707432_nt helt och hållet rensa huvudet. Det går helt enkelt inte att göra något annat än att avnjuta musiken, oljuden och släppa allt. Det var en skön paus. Men alla pauser får sitt slut, och känslan när ett halvårs, eller ett par års bortstuvade minnen och känslor kom rusande in på ett expresståg bröt mig nästan helt.

Jag retarderade nog ett par steg nedåt på Maslows behovsstege. Visste inte riktigt längre vem jag var, vad jag ville eller hur jag skulle nå dit. Att unna sig eskapism när det är oklart vad det är som flys ifrån kändes poänglöst. Så, där och då fick processen av att bygga upp sig själv på nytt påbörjas. Och tv-spel fick inte riktigt plats i den processen. All mental energi gick åt till att konstruera nya väggar, murar och fasader. Och att lära sig komma underfund med omvärlden, självet och allt däromkring.

Jag har under våren försökt ge mig på nya spel, men det har alltid tagit emot och jag har tappat intresset för det aktuella spelet efter bara någon timme och lagt tillbaks det på hyllan. Eller, i vissa fall, faktiskt genuint stängt av konsolen mitt under spelande i ren vrede. Jag vet inte riktigt om det är spelen det är fel på, eller om det är mig.

Jag har dock lyckats återbesöka ett par gamla spel, men det är med blandade känslor. Final Fantasy X lyckades jag ta mig igenom, men det bar samtidigt med sig minnen av en tid som var – då spelet släpptes strax efter att det krackelerade förhållandet började. Och jag minns hur mycket skällsord som riktades mot mig då för att jag hellre spelade det istället för att umgås. Jag vågar inte riktigt tänka på hur många spel jag inte kommer kunna spela om inom en överskådlig framtid på grund av liknande associationer.

Jag minns hur mycket skällsord som riktades mot mig då för att jag hellre spelade istället för att umgås

Den senaste månaden har lusten till spel sakta börjat komma krypande tillbaks. Jag återupptäcker Skyrim samtidigt som jag återupplever Vivis sorgliga saga i Final Fantasy IX. Skyrim lockar mest för att det får agera ett säkrare substitut för min vilja att åter utforska världen utanför lägenheten fast från min soffas varma famn.

Jag borde kanske lägga det på hyllan och faktiskt ge mig ut i den verkligheten, men jag vågar inte riktigt än. Istället försöker jag medla mellan Stormcloaks och Nords och utforska alla dess gravvalv. Och, det enda ”nyare” jag har haft tålamod nog att ge mig på är Telltales helt suveräna Fables-äventyr The Wolf Among Us.

Jag antar att den bästa kuren för saknad spellust är att inte försöka forcera det. Att låta den komma tillbaks när den känner för det. Men skulle ni läsare ha några tips på saker som kan stimulera den är jag tacksam. Det är trots allt en passion jag saknar till stor del. Att läsa om spel, lyssna på podcasts om spel och titt som tätt besöka forum gör jag redan – det är huvudsakligen lusten att faktiskt spela någonting som är lidande.

Text av Fredrik Johansson

explewd Fredrik gick vilse i spelandet lite och försöker hitta tillbaks. Skrev tidigare för svenska eurogamer och numera för psbloggen.se. Utöver skrivande är det fotografering, musik och programmering som triggar hans hjärna allra mest. Dricker för mycket kaffe, röker som en borstbindare och är allmänt asocial.

Kommentarer

  1. PiratDavid skriver:

    Känner igen mig i känslan. På sistone har jag i princip bara haft tålamod att spela ”hjärndöda” spel som Counter Strike trots att jag har ett dussin ospelade toppenspel.
    De spel jag faktiskt försöker spela igenom släpper jag efter bara några timmar.
    Kanske handlar det om att helt enkelt söka efter nya tidsfördriv för att fylla det som spelen inte längre klarar?

    • Fredrik / explewd skriver:

      Du slog nog spiken på huvudet med det sista om tidsfördriv. Jag har börjat ge mig på andra tidsfördriv för att ersätta spel. Böcker, fotografering och (i viss mån) socialiserande med människor. Men lusten till att spela spel börjar så smått komma tillbaks. Inte så att jag maniskt måste köpa alla nya spel och spela igenom dom, men att återspela gamla favoriter och försiktigt ge mig på nya i en lite sävligare takt.

  2. Starfighter skriver:

    Åh vad jag önskar att jag hade något konstruktivt, för din situation, att säga. Men det har jag inte, jag står allt som oftast fullkomligt handfallen inför svårigheter.

    Skitbra text i alla fall! Jag läste med stort intresse och fick en massa att tänka på… Kanske för mycket till och med, för här satt jag och drack läskeblask och fes i fläkten like nobody’s business och nu känner jag istället en svag oro – inte helt olik den som kommer när sommaren är på väg att ta slut.

    • Fredrik / explewd skriver:

      ”Läskeblask” – din Kalle Anke-indoktrinerade låtsaspunkare. 😉

      Vad har du att känna oro för? Du är ung. Du är vital. Du är cool. Du har en snygg hund. Varför oroa dig?

      (Och tack för att du läste och kommenterade.)

  3. Kim "Kimus" Söderström skriver:

    Stor igenkänningsfaktor när jag läste din text.
    Jag har en liknande relation till Final Fantasy XII. =)
    Finns en del filmer och musik som ger mig härlig terapi när jag är nere (vilket visserligen händer väldigt sällan). En del spel också för den delen.
    Min spelglädje åker dock numera jojo och jag pendlar mellan att inte vara imponerad till bli direkt tråkad av dagens spel.
    Senast provade jag L.A. Noire, men störde mig enormt på att behöva åka bil mellan olika destinationer.
    Jag upplevde också attt somliga moment egentligen inte fyllde någon funktion.

    Mitt förslag för att återfinna spelglädjen?
    Spela ett spel med lite annorlunda koncept. Något du hört talas om, men upplevde kanske inte riktigt är din grej.

    De senaste spelen i denna kategori jag själv spelat är…
    Ace Attorney: Apollo Justice (NDS)
    Heavy Rain (PS3)
    Catherine (PS3)
    Fire Emblem: Path of Radiance (Wii)
    Final Fantasy Tactics (PSX/PSP)
    Front Mission 3 (PSX/PSP)

    Annars kan en retro-tripp á la nostaligi bota det mesta om du har rätt titlar till ditt förfogande.
    Det finns nästan alltid någon gammal bra titel du kan tänka dig att spela om. =)
    Till och med en remake kan ibland göra jobbet (X-COM till PC).
    Annars är co-op online ett trevligt nöje – även för oss osociala!
    Bara att höra av dig om du vill lira något. =)

    • Fredrik / explewd skriver:

      Tack för förslagen!

      Har dessvärre redan avverkat en majoritet av titlarna du nämnde. Catherine och Heavy Rain är stora favoriter, trots viss inkonsekvens i berättandet (och sköna plot holes, men det kan jag har förbiseende med).

      Det jag gör just nu är just att återupptäcka glädjen i klassiker. Spelar om Final Fantasy IX och genomlider hjärta och smärta över Vivis situation. Fortfarande gripande.

      Co-op: Tack för erbjudandet, men nej tack. Har insett att co-op inte är något för mig. Såvida det inte är assymetrisk sådan som i Journey eller Souls-serien. Det här med att behöva vara beroenade av andra, eller behöva kommunicera med, funkar inte för mig. Tyvärr. 🙂

  4. Alex skriver:

    För mig har det hjälpt att vara brutalt ärlig och skriva ner några punkter med saker jag inte gillar med det jag spelar, sedan leta efter något helt annat eller efter ett spel som gör samma saker bättre. Funkar inte det är det dags för en paus från spelandet.

    Retrotrippen som nämndes här ovan kan också funka, spela något du älskar men inte återbesökt på länge för att hitta tillbaka till varför du spelar. I värsta fall, om du inte gillar det längre, får du ett nytt perspektiv på dåtiden och uppskattar nuet mer.

Skriv en kommentar