Alla måste börja någonstans och min historia började för tio månader sedan på ett spelforum vid namn Gamereactor. Eller egentligen började den långt innan dess, redan vid tio-årsåldern när min mamma frågade en säljare i leksaksbutiken om vilken leksak som var på modet vid tillfället. Jag fyllde nämligen år och mamma visste inte vad hon skulle ge mig. Säljaren hänvisade henne till ett Nintendo Entertainment System och där började det. En liten gnista tändes men på grund av hormoner kombinerat med en vilja att passa in så slocknade mitt spelintresse efter några år och ersattes med ett annat intresse: film. Det var lättare att tycka om eftersom det var mer anpassat för tjejer.

Lågan som hade släckts tändes åter och jag började spela.
Mitt spelintresse har legat på is i många år, hela nitton år om jag räknar noga. Under den tiden hann jag bli modell, mamma, fru, skild, sambo, kläddesigner, programledare och bloggare. Men inte spelare. Tills förra året då jag upptäckte The Last Of Us, och samtidigt upptäckte att spel hade blivit som film. Senast jag hade suttit med en handkontroll var storyn i spel rätt enkel; två rörmokare som måste rädda en prinsessa. Det var det jag mindes av Super Mario Bros. Nu såg spel nästan verkliga ut och storyn var betydligt mer invecklad. Lågan som hade släckts tändes åter och jag började spela. Först kände jag mig överrumplad av allt som hade kommit under de nitton åren så jag vände mig till internet, till Gamereactor. Jag behövde hitta ett forum där jag kunde lära mig mer, få tips och prata om spel med andra. Gamereactor var den sajten som hade bäst layout för mig som behövde något enkelt att manövrera i, jag hade ju aldrig satt min fot i ett spelforum tidigare.

Bilden som jag la upp när jag bevisade att jag var jag.Jag började med att nå ut till andra spelare via trådarna i forumet, men många ignorerade mig. Jag förstod inte varför, men antog att det märktes att jag var “noob”. Eftersom jag bloggat i många år om skönhet, brudklänningar, resor med mera så tog jag mig an blogg-funktionen som man hade tillgänglig i sitt krypin. Jag presenterade mig själv och la upp en bild på mig, precis som många som andra gör. Det började strömma in folk i bloggen, många började följa mig och jag visste inget om spel så jag bloggade om det jag gillade rent allmänt. Ännu fler började följa mig och jag började bli kallad för nättroll av dem som trodde att det var en kille bakom bloggen. Jag tvingades bevisa min existens genom att posta en bild på mig med en skylt som jag höll upp med en kommentar som jag hade fått skrivet att jag skulle skriva på skylten. Det kändes nedvärderande att inte bli tagen på allvar men jag spelade med. Jag visste väl inte bättre då jag inte var insatt.

Min blogg hackades och jag blev kallad för hora.
När de andra medlemmarna insåg att jag fanns på riktigt kom nästa våg av kritik: jag skrev inte tillräckligt mycket om spel. Jag skrev för mycket nonsens enligt dem, jag lade upp för många selfies och jag förtjänade absolut inte att vara där. Kritiken haglade och bloggen växte, men jag började bli sur på stämningen på spelforumet. Riktigt sur. På grund av min popularitet så fick jag en PS4 att lotta ut via Sony. Det här var när det rådde en PS4-torka i januari så jag tog erbjudandet och anordnade en tävling på bloggen. Det blev en stor grej av det hela och efteråt blev jag om möjligt ännu mer kritiserad. Min blogg hackades och jag blev kallad för hora, det skrevs bland annat att jag sög kuk mot betalning. Vissa medlemmar gillade mig men de som hatade mig hördes mer så till slut fick jag nog.

Efter stöd och tips startade jag en egen blogg, stängde ned min gamla på Gamereactor och länkade till min nya. Men man fick inte länka till en annan blogg enligt moderatorerna (även om många andra gjort det tidigare) så jag blev bannad från Gamereactor. Det var det bästa som kunde ha hänt mig för på min egna, nya blogg så hittade Roger Åberg mig, en av grundarna av spel- och teknikbloggen feber.se.

Jag hängde en del på Feber och kommenterade artiklarna som lagts upp för när jag inte var välkommen på Gamereactor fick jag min dos av spelnyheter därifrån. Jag var en av få tjejer som hängde bland killarna i kommentarsfältet. I början så var det inte så farligt men när de andra läsarna insåg att jag hängde kvar där började de ifrågasätta mig. Varför hängde jag på Feber så mycket? Varför kommenterade jag så många artiklar? Varför var jag så positiv i mina kommentarer?

Nu började jag se ett mönster och inse att det finns regler om man som tjej hänger i spel- och teknikforum, och de är:

  1. Lägg inte upp för många selfies i din egen blogg. En selfie någon enstaka gång är okej, men inte mer för då får man stämpeln “Attentionwhore”.
  2. Du måste skriva om spel i bloggen om du hänger på ett spelrelaterat forum och teknik om det är tekniksnack. Allt annat ses som tecken på att man är ointelligent eller driver en blogg om nonsens.
  3. Det ska helst vara långa texter om spel och helst något djupt som de flesta kan relatera till som till exempel ett kärt spelminne.
  4. Akta dig för att vara för positiv för det kan störa folk. Du måste kritisera något; vad som helst, eller vem som helst duger gott.
  5. Uppdatera inte bloggen för ofta för det kan uppfattas som att du söker uppmärksamhet och kan till och med klassas som spam. Då blir du stämplad som oseriös.
  6. Visa inte att du är tjej. Flera gillar inte att få upptryckt i ansiktet att man är kvinna så ha helst en avatar på en figur, en häst eller något annat som inte är du.
  7. Se till att hårdplugga så mycket som möjligt om spel för du kommer att behöva bevisa dig själv många gånger och då är det bra att ha så mycket info som möjligt på förhand.
  8. Om din avatar är en bild på dig själv, undvik att byta den för ofta. Det kan ge sken av att du är ytlig.

Allt ovanstående är saker som användare sagt till mig att jag bör göra eller saker som någon stört sig på. På Feber trodde någon att jag fått betalt av dem för att kommentera som tjej, att det var därför jag var så positiv. En annan undrade om jag var arbetslös.

Vid det här laget var jag så arg att jag kokade, men som reaktion började jag istället plugga in allt om spel. Från att inte veta vad FPS stod för införskaffade jag mig koll på spelutvecklare, spelföretag, skribenter, spelsidor med mera. Allt inom spel matade jag in i huvudet för att ha något att säga när när jag “blev ställd mot väggen” eller påstods ställa dumma frågor.

Roger Åberg la märke till mina diskussioner bland kommentarerna. Han letade upp mig och erbjöd mig jobb, på Feber! Jag tog det och för första gången någonsin började jag att skriva för någon annan än mig själv. Med brist på erfarenhet och mindre spelkunskap än majoriteten av läsarna tog jag mig framåt som skribent. Som nybörjare fick jag ta emot kritik efter kritik från läsarna. Det har gått sju månader sedan jag postade mina första artiklar och idag är kritiken mindre på själva sajten men vissa läsare har gått så långt som att ta reda på var jag bor och smetat in bajs på min ytterdörr, jag har mottagit flertalet hot på mejl, det har ringt till min telefon och fejkprofiler på dejtingsidor har lagts upp i mitt namn.

Precis innan de värsta hoten kom så blev jag rekryterad av Elin Ekberg för att skriva för Loading. Jag hade precis börjat blogga där och var beredd på samma skitstorm som på Gamereactor men eftersom Elin fiskade upp mig precis när jag börjat blogga fick jag skribentstatus snabbt, och med det kom en liten gnutta respekt. Att Loading är mer vana med tjejer hjälpte så klart också till. Anledningen till att jag fick så mycket skit på Gamereactor tror jag har att göra med att det är så få tjejer i redaktionen, jag fick inget stöd eller liknande av någon av dem och många av kommentarerna om mig finns kvar på sajten än idag. Ingen satte stopp för det hela.

Jag har inte börjat skriva om spel eller publicera recensioner än, rädslan att yttra mina åsikter kring spel är stor med tanke på den hotbild som finns. Nu är jag inte en vanlig läsare längre, andra regler gäller för mig som skriver om spel och andra typer av problem lyfts upp. Jag har råkat ut för så mycket och varför det? För att jag var en helt vanlig tjej som sökte efter andra med samma intressen. Sedan var jag bara en skribent som återberättade teknik- och spelnyheter. Vad händer om jag verkligen gör mig hörd? Jag som inte har varit en inbiten spelare hela livet, eller har koll på precis allt inom spel och som väljer att se det positiva framför det negativa?

Jag och sådana som mig ska få ha våra intressen och vara dem vi är utan att bli kritiserade konstant.

Jag väljer att inte vara rädd längre! Jag tar på mig den stålrustning som jag ser att mina kvinnliga kollegor stolt bär och så ger jag mig ut och krigar. Krigar för att jag, och sådana som mig ska få ha våra intressen och vara dem vi är utan att bli kritiserade konstant.

Min första krönika väljer jag att ge till Svampriket och min första recension kommer ni att få läsa på Loading. För tio månader sedan började min historia och den är inte slut än, inte på långa vägar. Jag är som ett rosa ånglok som tutar med en glad melodi och kommer lastat med färska insikter angående spel, med entusiasm och positivitet.

Världen ligger framför mina fötter, med eller utan alla nötter.

Text av Fenjima

Fenjima En positiv och driven tjej från Stockholm med en avsky för jantelagen. Jag gillar spel som är i första person med mycket pang pang och action. Jag har en förkärlek till teknik och blir lätt såld på allt som flyger, eller innebär virtuell verklighet. Förutom spel och teknik är min största passion skräckfilm och serietidningar. Jag är en manisk Twittrare och en egocentrisk Instagrammare. Man hittar mig enklast som skribent på Loading eller Feber.