Krönika

Danganronpa ur kontext

En kan säga vad en vill om att visual novel-spel knappt räknas som en spelgenre över huvud taget. Det har inte stoppat mig från att ha spenderat flera timmar och nätter åt att spela Trigger Happy Havoc, eller Danganronpa som det är mer känt som. Det har… sina problem. Transfobi, för att nämna ett. Men jag är fastklistrad! Lika fastklistrad som när jag spelade igenom Persona 5, tidigare i år. Bara efter någon timme visste jag att jag ville skriva om spelet på Svampriket, men efter varje ny skärmdump insåg jag att det enda rätta var att låta spelet tala för sig självt.

Så här är några av mina upplevelser från Danganronpa, presenterade helt ur kontext!

(Varning för mindre spoilers!) 

 

 

Skriv en kommentar