”Varför ska jag se Doctor Who?”

Jag får den frågan ganska ofta. Och jag har inget bra svar.

Nej, faktiskt inte! Jag tänkte att jag inte ens skulle försöka mig på att förklara varför jag älskar serien så himla mycket, eftersom jag inte vet om jag kan sätta ord på det. Men:

Så vi testar!

Gillar du scifi? Då finns det en stor chans att du kommer störa dig på serien, eftersom den ofta löser saker och ting med att bara babbla mumbo jumbo och köra en liten ficklampa över ett tangentbord från 1996.

Men vad sägs om tridsresor? Så länge som du inte tänker på tiden som linjär utan mer som en slags boll av grejs så funkar det säkert. Förutsatt att du inte är så petig med historia och sånt…

Men okej. Varför ska man se serien? För att den är fantastisk.

Doctor Who, om man vill hårddra det, handlar om en tidsresande alien i en blå trälåda som räddar världen en gång i veckan i mer eller mindre spektakulära plots.

Vill man gå in på vad serien faktiskt gör så berättar den gång på gång historier om hur cynismen förlorar strid efter strid mot medmänsklighet och empati. Vilken annan tv-serie just nu förespråkar människans kollektiva möjligheter till godhet, bara vi ser bortom kortsiktiga, själviska mål?

Doctor Who lär oss att inte ens en Time Lord kan klara sig själv, att vi alla behöver varandra, att vi alla är fantastiska, biljanta, coola personer. Vi är alla viktiga, vi har alla en plats.

Utanför Superhjälte-Genren: Witch Doctor

Näst efter spel är det comics som äter upp min tid , så jag tänkte sätta ihop några tips för de av er som, liksom jag, försöker hitta utanför superhjälte-genren. Först ut är ett skräck/medicin/drama publicerat av Image Comics.

Lite smålullig på en branchfest gjorde tecknaren Lukas Ketner ett klumpigt närmande mot författaren Brandon Seifert och förde ett lite hackigt samtal om mystik, ett obekvämt möte som flera år senare skulle resultera i deras kärleksbarn och min favoritserie: Witch Doctor.

eric gastI Witch Doctor, en serie som officiellt beskrivs som House MD möter Fringe, följer vi den briljanta och excentriska Doktor Vincent Morrow, paranormal läkare och hans assistent, fördetta fältläkaren Eric Gast. Om den uppsättningen låter bekant så är det för att Seifert och Ketner tagit influenser till karaktärerna från Sherlock Holmes, men istället för en timid Mrs. Hudson har Witch Doctor den mardrömslika Penny Dreadful, en ung tjej besatt av en vidrig demon. I huvudsak går serien ut på att trion försöker lösa paranormala medicinska dilemman, så som vampyrism, demonbesatthet och bortbytingar.

Doktorn och Gast har ett naturligt samspel som är kul att ta del av, där Gast får vara läsarens ingång i berättelsen utan att för den sakens skull förvandlas till en idiot som inte förstår vad den briljanta doktorn sysslar med. Medan Morrow och Gast är väldigt lätta att tycka om, är Penny lätt att vara rädd för. Hon faller inte inom ramarna för några tropes om den “besatta unga kvinnan i kort klänning”, utan tecknas och beter sig som ett riktigt obehagligt monster.

Penny Dreadful

Det är en serie som lätt hade kunnat bli tråkig, om det inte var för upphovsmännens skapargläde och uppenbara vision. Utan att skriva läsaren på näsan bygger de upp en värld där det paranormala tar en naturlig plats och där magin inte behöver förklaras för cyniska ögon. Både de berättarmässiga och visuella lösningarna för hur alla klassiska monster blir till bakterier och infektioner är fantasirika och svulstigt groteska.

Witch Doctor ges ut av Image Comics och finns ute i två volymer: Under the Knife och Mal Pratice.

De fem bästa svenska låtarna

Eftersom det är mitt i natten mitt i veckan och jag är vaken, så tänker jag ta och lista fem låtar som enligt mig är de fem bästa svenska låtarna i världen. Rätt upp och ner, utan konstigheter. Posta gärna dina egna favoriter, för jag är alldeles för obevandrad när det kommer till svensk musik i stil med Ebba Grön och liknande.

Nummer fem: Blues – Andra sidan

Nummer fyra: Cobra Charlie – Skrik om du brinner

Nummer tre: Navid Modiri och gudarna – Om jag ska dö

Nummer två: Lars Winnerbäck – Du gamla fria nord

Nummer ett: Doktor Kosmos – Rymdetrippen

När det kommer till Doktor Kosmos står det mellan Rymdetrippen och Doktor Vänster. Men eftersom det är tråkigt att med flera låtar av samma akter får den fantastiska Doktor Vänster inte vara med. Sen vill jag bara avsluta det här nattliga och ambitionslösa impulsinlägget med att tipsa om en ny svensk musikpärla som jag tror många missat. Det är Timbuktus låt som han skrev till Alfons-filmen. Anledningen till varför den inte får vara med på lista är för att den först måste stå sig mot tidens tand, eller hur man säger på svenska. Men här är den i alla fall:

Skitsnack slår tillbaka!

Skitsnack har, både som blogg och podcast, varit lite av mitt tillhåll sedan #1år0spel inleddes. Jag hade förvisso ambitionen att skriva om spelklimatet och min abstinens även på ”vanliga” Svampriket, men det blev aldrig riktigt så. Jag går ofta ”all-in” med mina projekt, och majoriteten av min fritid gick till Skitsnack. Ironiskt nog. Sedan säsong 2 avslutades har det dock varit tyst, både i blogg och i pod.

 Detta innebär att vi släpper fem avsnitt under lika många veckodagar
Men det finns ingen anledning till oro, framtiden för Skitsnack är så gott som ohotad. Podcasten kommer tillbaka med en tredje säsong den 11:e november 2013, som ni ser i bilden ovan. Under denna säsong går vi tillbaka till månadsformatet med ambitionen att släppa avsnitt med mantrat ”kvalité före kvantitet”. Men för att kompensera för den långa frånvaron, som blev mycket längre än vad det från början var tänkt, erbjuder vi er en Skitsnack Festival under första vecka . Detta innebär för oinsatta att vi släpper fem avsnitt under lika många veckodagar som enligt planen ska adderas ihop till över 10 timmar Skitsnack totalt. Vi gjorde den första Skitsnacksfestivalen i början av 2012 och den blev väldigt uppskattad och vi hoppas att vi får samma goda bemötande denna gång.

Skitsnacksbloggen återlanseras redan nu, dock kommer den mer ”smyga igång”, med sporadiska inlägg när tiden finns över till det. Skitsnack är fortfarande en viktig del av Svampriket, men den kommer inte få komma i vägen för våra primära projekt. Så bloggen kommer inte få lika mycket tid och energi framöver – det kommer helt enkelt inte fungera och jag hoppas ni har förståelse för detta.

Jag vill också passa på och fråga er som läser och lyssnar på Skitsnack; Hur vill ni ha det? Vad kan Skitsnack vara? Som blogg OCH som podcast? Eller är bloggen helt meningslös i sammanhanget? Jag vill verkligen veta, för Skitsnack (och även tidigare projekt med mig vid rodret) är projekt där ni har mycket, snudd på allt att säga till om.

Så säg till.

S02E19: Man of Steel & Säsongsfinal

I det sista avsnittet för säsongen är det bioaktuella Man of Steel som står på menyn, men som alltid så hinner Anders och Samson prata om väldigt mycket annat innan. Under Man of Steel-segmentet hörs också någon typ av konstig radiostörning, och ett par gästspel kommer in och säger vad de tycker om filmen i fråga. Avslutningsvis går vi igenom den gångna säsongen avsnitt för avsnitt, och syr in era kommentarer och synpunkter medan vi planerar och analyserar inför säsong 3 i höst. Mycket nöje, och ha en riktigt skön sommar!

Varning: Mellan 1:02:55 – 2:05:25 pratar vi spoiler-friskt om filmen Man of Steel. Har du inte sett den ännu ber vi dig undvika detta parti.

Låtar utan anledning

S02E19: Man of Steel & Säsongsfinal

Favorittrummisar: #4 Ben Johnston

“Playing fast around the drums is one thing. But to play music, to play with people for others to listen to, that’s something else. That’s a whole other world” – Tony Williams

Kommer ni ihåg den här listan jag började med någonstans i februari? Den med trummissar, som jag skulle följa upp veckovis? Det gick sådär. Det gick några månader. Men skit samma, här är nästa del..

Som trummis i mitt absoluta favoritband kommer man in på de flesta av mina favorit-listor. Min kärlek till Biffy Clyro har under våren växt till sig ännu mer och i och med nya skivan Opposites har bandets musikaliska talang klättrat på min personliga lista. För Biffy Clyro skriver inte bara svängig, rockig arena-musik – musiken är också intressant och har fler lager än det vanliga FM-rockbandet. Om man hör det är en annan femma.

Trummissen Bens största styrka är att han kan få rejält komplexa komp och musikstycken att låta enkelt. Många menar att detta inte alls är någon styrka men är det något jag absolut inte tål så är det ”musik-runk”, eller musik för musiker som man också kan kalla det. Komplex, avancerad och svår-komponerad musik som bara de mest insatta kan förstå tjusningen av. Visst kan jag också bli imponerad av den typen av talang, men jag skulle aldrig kunna gilla bandet i fråga.

Ben har tillsammans med sina bandkollegor spelat musik i den största delen av hans liv vid det här laget, och naturligtvis blir raka, enkla komp tråkigt i längden. Det förstår jag. Men det Ben gör så bra är att han spelar relativt krångliga takter och komp, men aldrig på bekostnad av låten han framför. Han får det avancerade att svänga och gunga, ibland till den grad att det låter löjligt enkelt – en styrka som väldigt väldigt få trumslagare besitter.

Att han dessutom utan att blinka kan sjunga, och det bra, medan han plöjer på med sitt punkiga spelsätt är bara allt mer beundransvärt. Visst har Biffy Clyro många låtar där man aldrig ens tänker på de specifika sakerna jag syftar på – men det är själva poängen; Ben, eller någon annan i bandet för den delen, skapar och spelar inte sin musik för att skryta. Musiken talar högt nog för dem.

En av mina favoritlåtar med Ben vid trummorna finner ni här nedan:


Biffy Clyro – Sounds Like Balloons en live au…

Vad tyckte ni om Skitsnack säsong 2?

Från början var tanken att vi skulle göra korta säsonger varje termin. Det höll under en säsong. 18 avsnitt in på den andra säsongen känner vi oss näst intill färdiga för ett tag och även om det blev en del avsnitt som i efterhand kan ses som utfyllnadsavsnitt så ser i alla fall tillbaka på säsongen med en viss stolthet i kroppen.

Inför säsongsfinalen på söndag vill vi ju också veta vad ni tyckte. Fick ni det ni ville ha? Eller var det något som saknades? Vad var bäst? Eller ännu viktigare; vad kunde ha varit bättre? Har ni känt er delaktiga?

Det är ingen hemlighet att vi bakom kulisserna (finns det några kulisser inom radiobranschen?) ser över vad Skitsnack kan vara eller komma att bli när mitt speluppehåll avslutas. Vi kan redan ni säga att veckoformatet kommer försvinna någon gång efter den 1:a oktober. Av relativt naturliga skäl, men som alltid framförallt tid. Oavsett hur lite förberedd man behöver vara så kräver det tid och energi som vi inte alltid har över.

Så hur skulle du vilja att ditt Skitsnack ser ut? Hur ofta vill du ha det och på vilken nivå? Gillar du det mer djupgående special-avsnitten eller föredrar du vardagslunken? Finns det en mellanväg? Vi gör den här podcasten för er, och vill givetvis låta er vara med och bestämma hur den bör se ut i framtiden.

Så lämna en kommentar, som om den vore din sista.

S02E18: Rymd-special

Anders och Samson fascineras av rymden, men det vet i all ärlighet inte vidare mycket. Lyckligtvis kan de i veckans avsnitt få svar på sina frågor då de gästas av astronomen Jens Melinder, som försöker räta ut det mesta duon kastar mot honom. Det eftertraktade rymd-avsnittet är äntligen här – vi hoppas ni finner mycket nöje!

Länkar

S02E18: Rymd-special

S02E17: E3 och Flickcharts

Även om fokuset ligger på att stilla Flickchart-nerven så tar det några timmar för Anders och Samson att ta sig dit. Detta för att avsnittet spelas in under E3-veckan, och det blir väldigt mycket snack om spännande konferenser och häftiga spel – och det blir också väldigt tydligt att Anders spelsug är tillbaka med besked.

Men vi landar också i Flickchart-stolarna, tillslut, och gör våra sista val för den här säsongen. Alltsammans klockar in på strax under fyra timmar, hoppas ni finner det nöjsamt!

Länkar:

Låtar utan anledning:

S02E17: E3 och Flickcharts

Vad vill ni veta om rymden?

Ett av de mest efterlängtade avsnitten under Skitsnacks andra säsong är utan tvekan vårt Rymd-special. Sedan vi avtäckte vår ambition med avsnittet har kommentarerna, mailen och tweetsen varit många, och nu är det snart dags!

Tyvärr har semesterplaner ställt till det för vår planering, så vi har fått tidigarelägga inspelningen i nästan en vecka. Därmed spelas både veckans avsnitt, men också nästa veckas avsnitt in denna vecka. Och därmed vill vi knyta in era funderingar, frågor och synpunkter i rymdavsnittet redan nu. Vi kommer gästas av astronomen Jens Melinder, som förhoppningsvis kommer kunna svara på våra, men också era, frågor.

Så vad vill ni veta? Vill ni veta hur långt det är till nästa beboeliga galax? Vad som egentligen menas med ett oändligt universum? Hur länge vi har kvar på denna jord innan vår sol exploderar?  Var det gud, eller Big Bang, som skapade vår värld? Troligen har ni bättre frågor än mina exempel här, så skicka in dem!

Tiden är knapp, så låt fingrarna dansa över tangentbordet och lämna en kommentar eller skicka ett mail till skitsnack@svampriket.se innan kl. 20 idag Torsdag. Vi beklagar den väldigt åtstramade tidsramen, hoppas ni hinner skicka in en kommentar ändå.

Den här, den är bara Skitsnygg!

Sommaren är här. Och kanske har du lyckats prickat målet med Beach 2013, eller så har du dragit på dig några extra hekton efter en extra Yoshis Island? I vilket fall som helst så är jag nästan säker på att du skulle behöva en ny snygg tröja.

Och vilken tur då att vi på Svampriket har det åt dig, just här. Vår huskonstnär Anna svängde en illustration för Skitsnack i syftet att sprida podcasten. Vi tyckte den blev så fin att vi ville ha den på en av våra t-shirts! Fast vår shop är ju mångsidig, så vill du hellre ha en tavla, canvas, hoodie eller tygpåse går ju det minst lika bra.

Och som ni säkert redan vet så går ju allt överskott till välgörenhet, så förutom att klä dig snyggt så ger du dessutom en hjälpande hand. Vi tjänar inget på vår shop, men vi får åtminstone Sverige att se lite snyggare ut!

Köp den, eller någon av våra andra snygga produkter i vår shop.

The Following, Elementary och Community

 

header

Tv-serier är skoj. På många sätt roligare än vad filmer är, speciellt nu sen det börjat dyka upp allt fler serier med dunderbudgetar som lätt konkurrerar med Hollywood vad gäller produktionsvärden. Under våren har jag hunnit blåsa igenom ett antal säsonger av diverse serier och tänkte helt sonika bjuda på lite snabba åsikter.

(Supermilda spoilers kan följa)

The Following (säsong 1)

following-pilot

Amen schyrre, knäpp upp så att jag kan gå och kissa då!

The Following såg superlovande ut på första trailern. Kevin Bacon sprang runt och jagade en kult av seriemördare ledda av en supersmart Edgar Allan Poe-fantast, hur kan man inte älska det, liksom? Och det började bra, också. Inte fenomenalt, men bra. Visst var det redan från början tråkigt att Kevin Bacon spelade en roll så stereotyp så att man i princip kunde hans repliker innan han sagt dem (på riktigt, en alkoholiserad före detta FBI-agent som måste in på ett sista uppdrag är inte okej längre), men det fanns intressanta saker där. Speciellt ett bisexuellt triangeldrama mellan tre av kultmedlemmarna var riktigt intressant tidigt.

Men efter inledningen föll serien snabbt. Som tittare blev man hela tiden informerad om att Joe Carroll, seriens superstygging, var extremt smart och karismatisk, genom att karaktärer sa det. Däremot misslyckades serien fatalt med att visa det. Joe Carroll sitter när The Following börjar fängslad för att ha mördat ett gäng unga kvinnor, något som i serien tydligen betyder att han är ett ondskefullt geni. I mina ögon gör det honom bara till ett väldigt standardmässigt mördarsvin och när han helt plötsligt organiserar en enorm konspiration köper jag det inte för fem öre.

Dessutom blir det snabbt tröttsamt att se serien bygga upp ”spännande situationer” för att gång på gång lösa det på exakt samma sätt. Genom att etablera att vem som helst kan vara en medlem i Joes följe har serieskaparna effektivt köpt sig en oändlig mängd deus ex machinima. När man för fjärde gången är menad att tänka ”Nähmen OJ, vad HEN på skurksidan!?!?!?!?!” bara suckar jag.

Hade man i alla fall haft vettet att avsluta serien på en säsong (vilket inte hade varit det minsta svårt) hade mina känslor antagligen varit lite varmare. Nu irriterar jag mig på att serien som redan nu känns utdragen ska dras ut ännu en säsong (minst).

Elementary (Säsong 1)

cincinnati

Det här är min absoluta favoritlåda. Rör inte den.

Jag svängde fram och tillbaka med Elementary. Visst irriterade jag mig, precis som Malin, på att man valt att genderswappa ”fel” karaktär. Men samtidigt kände jag att det antagligen inte skulle störa mig så mycket när jag väl såg serien. Att det kunde ha gjorts bättre betyder inte nödvändigtvis att det är dåligt.

Jag underskattade hur mycket genderswappen skulle irritera mig. I alla fall till en början. Att göra Watson till en kvinna var verkligen ett fegt drag och det kändes. Jag hade så mycket hellre sett att Sherlock spelades av en bindgalen Lucy Liu som sprang runt och var odräglig och briljant.

Hela serien kändes inledningsvis feg. Skaparna försökte vara edgy men gjorde det på det absolut tamaste sättet möjligt. Att tatuera Sherlock gör honom inte automatiskt hårdare, tyvärr. Man försökte dessutom trycka allt för mycket på att Sherlock är smart. Det kändes verkligen som om någon stod bredvid mig och vrålade i mitt öra att ”SHERLOCK ÄR SKITSMART, KOLLA KOLLA”.

Men. Min inledande skepsis gick över, i alla fall delvis. När jag accepterade allt serien inte var (en riktigt intressant genderswap, en konkurrent till BBCs Sherlock) och tog den för vad den var (en ganska vanlig crime-serie men med en intressantare huvudkaraktär, för polisserier ungefär vad House är för sjukhusserier) så hade jag faktiskt riktigt trevligt.

Längre in i serien hade skaparna tagit lite fler ”könsmässiga friheter”, som kändes långt mycket intressantare än Watson, och seriens tolkning av karaktären Sherlock Holmes var faktiskt ganska trevlig i slutändan. Inte sjukt nyskapande, precis, men ändå tillräckligt egen för att hålla intresset uppe. Säsongsavslutningen var lite halvsvag, tyvärr, men jag kommer absolut se nästa säsong också.

Community (säsong 4)

Community- Season 4

Här står vi och är inte alls lika roliga som vi brukar.

De som känner mig (De flesta som någon gång hört mig prata, faktiskt) vet att jag älskar Community. Jag avgudar de första tre säsongerna och håller dem som det bästa i komediserieväg jag någonsin sett. När säsong fyra då utannonserades, den här gången utan seriens skapare bakom rodret, var jag såklart både uppspelt och oroad.

Jag gjorde rätt i att vara oroad. I alla fall. För säsong fyra av Community är inget att hänga i julgranen. Alls. Av och till är den rent av bedrövlig, faktiskt. Den saknar helt den humoristiska fingertoppskänsla jag kommit att förvänta mig av serien och känns istället som lite av en cash in. De nya författarna försöker karbonkopiera konceptet från tidigare säsonger utan att lyckas fånga känslan. Visst fanns det några episoder där mot slutet som höll kvalitet jämförbar med ett av tidigare säsongen svagare avsnitt, men totalt var säsongen en besvikelse.

Serien är förnyad för en femte säsong. Efter den här säsongen är förväntningarna otroligt låga. Men eftersom det ryktas om att serieskaparen, Dan Harmon, ska vara tillbaka i kaptensstolen finns det ändå hopp.