När jag recenserade Transformers: Revenge of the Fallen för Pulse, gav jag det ett helt OK betyg och påpekade att det inte alls är ett dåligt spel. Multiplayerläget var faktiskt riktigt underhållande. Jag är inte ett speciellt stort fan av Transformers. Jag lekte lite med dem under min barndom. Men när jag installerade War for Cybertron ville jag verkligen gilla det. Jag ville att det skulle vara bra.

Nu ligger jag på tredje kapitlet, och måste säga att det än så länge är väldigt lovande. Det här är inte Michael Bays tolkning av Transformers. Det är mer troget sitt ursprung. Jag tror inte att War for Cybertron kommer bli för Transformers vad Arkham Asylum är för Batman som spelserie. Det är däremot garanterat den här generationens hittills bästa Transformers-spel.

Inte nog med att robotarna har en mer personlig visuell stil som är mer trogen originalet, de har även en helt annan tyngd. Vapnen känns väldigt tillfredsställande (speciellt Megatrons sniper) och striderna är mycket bättre designade. Här slänger man inte bara en handfull motståndare på spelaren. Det finns ett syfte med utplaceringarna.

Om jag skulle beskriva stridernas känsla skulle jag nog säga Gears of War möter Mass Effect. Man kan bara bära med sig två vapen plus granater, så det gäller att välja strategiskt. Stridernas tempo och bandesignen för tankarna till Gears of War. När jag slänger granater som lyfter upp motståndarna i luften och slår ut deras sköldar sköldar, påminner spelet om Mass Effect. Att alla tre spelen körs på Unreal-motorn har säkert också med saken att göra. Det enda jag saknar i striderna just nu är ett coversystem.

Men som sagt, väldigt lovande än så länge. Och överraskande bra bossfighter. Vi får se om jag orkar med samma miljöer i tre kapitel till dock. Cybertron är bara en färgskala från att se ut som The Matrix tolkning av maskinernas herravälde, och det riskerar att tröttas ut väldigt snabbt.