Ni kanske känner till att jag rätt nyligen spelade ut Final Fantasy VII. Det är svårt att summera spelet så här nära inpå, men det man kan konstatera är i alla fall att spelet blommade ut ordentligt, efter en ganska blek och deppig inledning.

Under mitt spelande var det hemskt sällan jag tänkte på att det spelet är 13 år gammalt. Det är inget som bekommer en vidare mycket, visst ser Cloud extremt pixlig ut men efter någon timme så tänker man inte längre på det.

Som bekant så tog jag ju också nyligen 120 stjärnor i Mario 64. Med ytterligare ett år på nacken så är det spelet ett av de allra tydligaste exemplen på att tidiga 3D-spel inte åldrats med värdighet. Hör mina tankar om spelet i sin helhel i dagens avsnitt av Retroresan.

Även om det kanske inte är helt rättvist att jämföra ett plattformsspel med ett rollspel med ett turbaserat stridssystem så är det fortfarande beundransvärt hur mycket bättre Final Fantasy VII håller gentemot Mario 64. Jag kommer aldrig försöka lära mina barn att spela Mario 64, medan de gärna får en guidad tur i Squares sjunde universum.

Jag tror att all denna frustration i slutändan handlar om vilken typ av spel Mario 64 är. Som jag ser det kräver ett plattformsspel att man kan utföra vissa manövrar som kräver precision och rätt precis kontroll, något som spelet inte besitter. Visst kan en del av detta skyllas på den för spelet dåligt anpassade Classic-kontrollern, men det slutar ju inte där. Kameran har en riktigt gräslig känsla över att lyckas vara på fel ställe vid fel tidpunkt och nio gånger vid tio dödsfällen så känns det inte som det var mitt fel. Jag skyller på Lakitu. Jag beskyller spelet.

Essensen av hela spelet, hela upplevelsen, förstörs därmed och jag har verkligen försökt hitta den spelglädje som återfinns i samtliga andra “riktiga” Mario-spel. Men det går inte. Den finns inte. Inte för mig.

Med andra ord; Det är fel på spelet!

(Och de har ju som bekant redan gjort om och gjort rätt)

Det här är ett farväl, Super Mario 64. Jag kommer aldrig i hela mitt liv spela dig igen. Det är dags att gå vidare nu. Vi ses i en Galax långt långt bort.