Krönika

De underbara rösterna i Xenoblade

Det är enkelt att bli lite bortskämd och till och med lite ansvarslös efter att ha matats med kopiösa mängder gratis spel under flera års tid. Som en kritiker som har skrivit professionellt om tv-spel sedan cirka 2012 har jag mer än några gånger tackat ja till ett recensionsuppdrag, nästan automatiskt, för att jag har varit sugen på lite free shit. Jag planerar alltid att jag ska producera texter, förstås, men mitt sug efter ett nytt spel har ibland prioriterats högre än den lilla rösten i bakhuvudet som sanningsenligt påpekar att jag varken har tillräckligt med tid eller förkunskaper för att recensera ett 60 timmar långt JRPG.

Jag hade aldrig spelat ett Xenoblade-spel tidigare, eller något av de andra spelen med “Xeno” i titeln. Ändå blev jag intresserad av att testa Xenoblade Chronicles 2. Jag behövde ett nytt japanskt rollspel, något som kunde mätta min Persona-abstinens, och jag var fullt övertygad om att jag trots min okunskap om serien kunde formulera någon spännande åsikt om spelet.

Det är okej att inte tro så högt om sig själv, kids.

Så gott som omedelbart insåg jag att jag inte skulle klara av att recensera Xenoblade Chronicles 2. Om jag verkligen hade lagt ner så mycket av min fritid som möjligt på att gräva ner mig i spelet skulle det ändå ha tagit en hel skoltermin innan jag skulle ha något informerat att säga om det. Men även om jag hade försökt, även om jag hade lagt allt mitt fokus på Chronicles 2, skulle min hjärna ändå bara ha koncentrerat sig på en enda sak.

Dialekterna.

De underbara dialekterna.

Från ögonblicket då den dykarklädda pojkspolingen Rex öppnade truten för första gången var mitt leende någonstans mellan Julia Roberts och Jack Torrance, tänderna blottade och mungiporna spända som pianotrådar. Jag ville skrika, av ren glädje, men jag kunde inte. Jag ville inte överrösta spelet. Den extremt engelska accenten som lämnade Rex läppar var trollbindande. Vad jag trodde skulle vara ett relativt generiskt äventyr med en lika generisk protagonist (jag menar… han heter Rex!) kändes plötsligt som en liten ostbricka från att vara ett avsnitt av Wallace och Gromit, regisserat av Tetsuya Nomura.

Rex ljuvliga röst blev dock väldigt lam när den walesiska kattflickan Nia gjorde entré. Det var som att den lilla anglofilen som legat och sovit inom mig väcktes med en elchock. Som att någon polerade insidan av mina öron med en silkesduk, samtidigt som en ASMR-video spelades i bakgrunden.

Nia är den bästa absolut bästa karaktären i Xenoblade Chronicles 2 och jag utmanar dig i rutan om du inte håller med mig.

(Skruva ner ljudet mellan 0.56 och 1.00, för din hörsels skull) 

Att hitta brittiska dialekter i tv-spel är inte svårt, men det är svårt att hitta ett tv-spel med brittiska dialekter som är så underbart bomullsmysiga som de här. Jag kommer aldrig ha tid att ta mig till slutet av Xenoblade Chronicles 2, antagligen. Så det bästa jag kan göra är berätta att röstskådespelet är något av det mest underbara jag någonsin har haft nöjet att lyssna. Och bara det gör det nästan värt att köpa spelet.

Där har ni min recension av Xenoblade Chronicles 2.

Skriv en kommentar