Trots att sommaren varit igång ett bra tag nu så har mitt projekt Spelsommaren 2010 sackat efter. Jag skyller det mesta på Retroresan, lite på Red Dead Redemption och den sista gnuttan på mitt jobb, som jag givetvis måste sköta. Spelsommaren 2010 är för er som inte vet det, ett projekt jag bedriver för andra sommaren i rad, för att helt enkelt komma ikapp med de spel som man förpassat under det gångna året.

I varje inlägg kommer jag skriva kortare recensioner om ett eller flera spel. Först ut:

Darksiders

 

Plattform: Playstation 3
Speltid: 18-20 timmar
Trophies/Achivements: 71%

Två av mina vänner,  Söder och Thunberg, har under en rätt lång tid pratat väldigt varmt om Darksiders, påmint mig om att det är spel jag borde spela, ett spel som jag borde älska. ”Zelda on Steroids”, som Thunberg vid upprepande tillfällen kallat det.

Därmed tyckte jag att det var lämpligt att inleda Spelsommaren 2010 med Darksiders . Och Thunberg har inte helt fel in sin beskrivning; jag skulle dock vilja slänga in lite God of War i mixen. Faktum är att utvecklarna hämtat inspiration från en rad olika spel och karaktärer, kört allt i en mixer och försökt göra något eget av alla idéer, något som de på det stora hela lyckats med.  Du spelar War, en av de fyra apokalyps-ryttarna, som sätts på pottan ordentligt då han blir anklagad för att ha inlett ett krig som innebar slutet för människorasen. Därmed är det är upp till War att rentvå sitt namn och ställa allt till rätta igen.

Personligen tycker jag att inramningen känns lite ostig. Man har verkligen försökt göra allt så ballt och svullet som möjligt. War ser ut som en besatt Marcus Fenix och i stort sett varenda karaktär pratar med den mörkaste av basröster, gärna med lite growl-inslag för att göra saker ännu mer ”maskulina”. Visst kan en del försvaras i att det trots allt är demoner vi pratar om, men jag blir likvida väldigt less på det hela, bara någon timme in i spelet. Att röstskådespelet utöver det i överlag känns ruttet (bortsett från Mark Hamill som”The Watcher”) hjälper inte heller.

Men visst finns det positiva saker att säga om spelet också. Rent tekniskt är det snyggt, med häftiga och omväxlande miljöer, även om jag personligen inte uppskattar den grafiska ”Blizzard-stilen” lika mycket som mina vänner. Ljudmattan i bakgrunden känns solid och även om den aldrig riktigt står ut så skänker den alltid något till helhetsintrycket.

Spelets gameplay består av två huvudsakliga moment; pussel och action. Pusslen är många till antalet och i överlag väldigt långa och för mig utmanande. Kanske inte för att jag inte förstår vad jag ska göra, snarare att jag inte alltid ser vad jag kan göra. Actionmomenten är mer rättfram, med ett enkelt men väl fungerande stridssystem som genomgående är tillfredsställande. Visst kan man haka upp sig lite på att kontrollen är mappad på ett onödigt komplicerat sätt ibland, och det blir mycket hopp i menyerna mot slutet, men som allra oftast så fungerar striderna som en dröm. Dock så har Darksiders här bevisat att en låst kamera inte alltid är det sämsta alternativet, då den fria kameran i detta spel mest ställer till det, snarare än att späda på frihetskänslan.

Det man inte lyckas så bra med är variationen av dessa två moment som beskrivs här ovan. Pusslen tar i de flesta fallen alldeles för lång tid innan det händer något annat och känslan av framsteg, som är så påträngande i bland annat God of War, är här helt utebliven. Däremot håller näst intill samtliga bosstrider God of War-klass, något som jag uppskattar ofantligt mycket.

Så, förlåt Söder och förlåt Thunberg, men War har fortfarande inte ett skit att sätta mot Kratos. Med det sagt så innebär det inte att det på nått sätt är ett dåligt spel. Nej, Darksiders underhåller, mycket och länge och med dagens rea-pris alternativ är det definitivt något som de allra flesta bör prova på. Det är ett bra spel, helt enkelt.

Bäst: Ett riktigt bra stridssystem och många underhållande bossfighter.
Sämst: Halvljummen handling, bångstyrig kamera och temposvårigheter.

6/10