För någon vecka sedan gick äntligen jag och Emlie och såg Inception, förövrigt vårt första biobesök i Borås. Jag blev omkullvält av filmen, jag satt som paralyserad redan efter några minuter och gångerna jag viskade “- wow!” för mig själv går inte att räkna till. Känslan var densamma som efter jag sett The Matrix första gången. Filmerna har ett sätt att verkligen tänja på gränserna och alltid ge dig lagom lite information. Tack vare deta känner man sig aldrig riktigt säker på vad som händer, trots fullt fokus. Mindfuck, kallas det kortfattat.

Samtidigt slog det mig också att jag hemskt sällan upplever samma sak inom spel. Nu har jag förvisso bara nämnt två exempel från filmens värld och på rak arm kan jag inte komma på många fler, men saken är den att spel har ett betydligt övertag i just denna aspekten. Det är nämligen vi som spelar som kontrollerar historian och just här finns det mycket att leka med.

En av få som faktiskt leker med det faktum att vi spelar hans berättelser är Hideo Kojima, när han exempelvis i Metal Gear Solid 2 konstant påpekade att vi spelat för länge och att det nu var dags att stänga av. Eller när det enda sättet att klara bossen som läste huvudkaraktärens tankar i Metal Gear: Solid var att använda handkontrollen i en annan kontrollerport i konsolen. Lösningen fanns inte i spelets verklighet, utan i spelarens.

Men borde det inte finnas utrymme för fler? Borde inte jag säga “- wow!” fler gånger när jag spelar ett spel med flera hundra miljoner i utvecklingskostnader? Perfekt kontroll och bländande grafik räcker bara så långt. Spel är fortfarande ett ungt medie men samtidigt går utvecklingen i raketfart och vissa menar att vi rent visuellt redan nu kan bräcka Hollywood. Men det behövs mer än spjutspets-grafik och röstskådespel från Nolan North. Vi behöver Chrisopher Nolan, Wachowski-bröderna och en hel hög med människor som kan, och vill, tänka utanför ramarna.