Jag spelade New Super Mario Bros. Wii extremt intensivt när jag väl fick det. Om än solo, om än i co-op så fanns det inget annat spel just då. Och tillsammans med Emelie så klarade jag spelet efter en vecka eller så, la spelet åt sidan för stunden eftersom det under denna tid haglade spel som “jag bara måste” spela.

Jag har stundtals kommit tillbaka till NSMBWii, för att riktigt “hundraprocenta” det. På varje bana i spelet så finns det nämligen tre guldmynt som man kan samla på. När man samlat alla dessa, på alla banor i alla världar, låser man upp en nionde hemlig värld, med ytterligare åtta banor, med tre guldmynt på vardera. Väldigt utmanande banor, förövrigt.

Successivt har jag tagit mig igenom spelet och samlat mina mynt. Det har inte varit särskilt ofta men med jämna mellanrum. Tagit små framsteg, med långa mellanrum. Inte för att spelet inte är underhållande, utan för att jag konstant har en massa annat skit att spela.

Men sen för någon vecka sedan tog vi beslutet att ställa in Wii:et i sovrummet och köra det på tv:n där. Helt plötsligt kunde jag spela 2D-Mario utan att resa mig upp. Visserligen väldigt bekvämt, men samtidigt inte bra, eftersom jag nu har 100% i New Super Mario Bros. Wii. Jag kan inte samla mer. Och med det känner jag mig lite trasig, för det här spelet var ett sådant som inte fick ta slut, det var det spelet som jag vände mig till när jag ville ha enkel, lättilgänglig spelglädje.

Nu är det slut, på riktigt och jag har inget mer att kämpa för. Dags att plocka 121 stjärnor i Super Mario Galaxy 2 nu kanske?