Jag spelar väldigt, väldigt sällan dåliga spel. Men sedan jag började recensera spel 2008 har det blivit många fler än förut. Det är liksom det som är den stora nackdelen med att få spel att recensera – man måste spela spel man absolut inte vill spela. Och tv-spel är inte som sex eller pizza. En dålig pizza är ju ändå pizza, och dåligt sex är ju ändå sex. Men ett dåligt tv-spel är något förfärligt tråkigt. Och här är de fem sämsta (och förmodligen enda) riktigt dåliga spelen jag råkade ut för år 2010.

#5: Quake Arena Arcade

Åh, vilken smärtsam och inhuman stympning det här spelet genomgått. Visst är den fantastiska bandesignen från Quake III: Arena fortfarande intakt, men det är i stort sett allt. Tempot fuckar helt upp vapenbalansen eftersom fienderna rör sig för fort för en joystick, och det är näst intill omöjligt att få upp tempo med strafejumps. Kontrollens känslighet har två lägen: ALLDELES FÖR @&!½§$ TRÖG, och ALLDELES FÖR @&!½§$ KÄNSLIG.

Lägg sedan till en laggig spelupplevelse på tomma servrar, och du har Quake Arena Arcade i ett nötskal. Den som betalade 2000 poäng för den här styggelsen ska känna sig rejält grundlurad, och borde genast införskaffa Quake Live i stället. Gratis.

#4: Alien Breed 2

Bungies teori att man kan bygga ett helt spel på en sekvens om den är underhållande i 20 sekunder (eller något sånt, watever) är något som Team17 verkar tagit till sig. Men tyvärr missuppfattade de citatet, och resultatet är ett spel som loopar samma 20 urtråkiga sekunder om och om igen.

Tryck på en switch, gå till nästa switch, döda fiender, tryck på switch, gå mot nästa switch, döda fiender, tryck på switch, gå mot nästa switch, döda fiender. Och så vidare. Aldrig förr har jag spelat ett spel i mer behov av setpieces. En actionscen av något slag, som bryter det monotona tempot och de bedövande rutinerna.

#3: Pokémon Heart Gold

Det är exakt samma Pokémon. IGEN! För i helv… Egentligen är det inte ett dåligt spel. Pokémon-spelen är inte dåliga. Men om du redan spelat Blue/Red, Silver/Gold, Pearl/Sapphire etc så är du så jävla trött på det vid det här laget. Det är samma sak om och om och om igen. Jag har inget mer att tillägga.

#2: Final Fantasy XIII

Årets besvikelse. Vad är grejen med det automatiserade stridssystemet? Vad är grejen med bossarna som tar över 30 minuter att klara? Vad är grejen med de ostiga dialogerna? Vad är grejen med den inkonsekventa och röriga storyn? Vad är grejen med de superlinjära banorna? Vad är grejen med det omständliga level up-systemet? Tittade Square Enix på Mass Effect och tänkte att ”sånt här vill västspelarna ha”? Är det därför halva världen består av korridorer?

Ge mig tillbaka stora världar att utforska fritt. Ge mig tillbaka simpla berättelser med älsvärda karaktärer. Ge mig tillbaka turbaserade strider med minst fyra deltagare, där JAG får välja vad alla ska göra. FFXIII gör mig så arg! Det hade så sjukt mycket potential, hade så bra musik och en så otroligt vacker presentation. Så blir det så här. Gah!

#1: Alan Wake

Ja du, Ludde. Nu sitter väl kepsen din i taket. Men det är ingen fara, för jag skojar bara med dig. Nog för att Alan Wake blev oerhört enformigt när jag för tjugofemte gången var tvungen att springa genom ännu en svart skog med samma vapen att skjuta samma fiender med, men det var åtminstone stämningsfullt och hade hjärta. Nej, min riktiga etta är…

#1 (på riktigt): Dead Rising 2

Dead Rising 2 har nästan allt jag hatar i spel. En dålig karta som gör det onödigt svårt att navigera. Ge mig en fucking radar bara. Jobbig framerate som hackar mer än Frank West i en knivbutik full av zombies. En AI som får mig att tro att personerna jag ska rädda redan fallit offer för zombiernas hjärnsnaskande. Kontroller som gör bosstriderna allt annat än rättvisa, och ett sparsystem som aldrig hört om vettigt placerade check points. Men det som får mig att hata Dead Rising 2 mest är inte den dåliga navigationen, den jobbiga bilduppdateringen, den korkade AI:n eller de sega kontrollerna.

Det som stör mig allra mest är att spelet ger dig en hel massa saker att göra, samtidigt som det tvingar dig att ständigt titta på klockan med ångest över allt du missar medan du försöker ha roligt. Du kan inte stänga in ett barn i en leksaksbutik och säga att om han spelar laser tag för länge så missar han den radiostyrda helikoptern. Sen är helikoptern borta. Du kan inte ha både en fri värld där du kan göra vad du vill, samtidigt som du måste passa tider och utföra sysslor. Du måste välja en!  Dead Rising 2 är det sämsta jag spelade 2010.

Det var när jag hade försökt spela Dead Rising 2 i ett par timmar som jag förstod varför jag fick ett basebollträ med det. Men eftersom jag verkligen gillar basebollträet och gärna inte vill få repor på det, så gav jag bort spelet till Svamprikets recensent Andreas i stället — som i sin tur älskade det. Smaken är som baken, och jag antar att Andreas smak representerar den håriga mitten med lite konkelbär. 😉