Emelies spelande i Nördskolan inspirerade mig nyligen att ta ännu ett varv i Batman: Arkham Asylum. Efter den rundan var avklarad hade jag bara några få troféer kvar att plocka, så sakta men säkert så har jag under veckan nött mig framåt i spelets olika utmaningar, för att slutligen idag kamma hem min fjärde Platina. Sett över hela min samling så är det nog den trofén som jag är allra mest stolt över. Det är dels den jag har kämpat allra mest för, men det är framförallt minnet, känslan av Batman: Arkham Asylum som gör den så speciell.

Det har nämligen gått upp för mig hur pass bra spelet verkligen är. När spelet var nytt och jag recenserade det för Gameplayer gav jag det 9/10. Rätt betyg då, men idag skulle jag inte tveka en sekund över att ge det full pott. De brister som spelet besitter är verkligen inget som bekommer en, känslan av att axla Batmans mörka kappa väger upp i tusenfalt. Det är med en liten klump i halsen som jag nu måste lägga upp spelet på hyllan ett tag, till förmån för nya spel och nya troféer.

Om utomjordingar kom till vår planet, frågade om tv-spel och bad om ett enda spel som summerar hela mediet bäst, skulle jag utan tvekan välja Batman: Arkham Asylum. Vem som helst kan spela det och det är rakt omöjligt att inte älska det. Det är det bästa spelet under den nuvarande generationen och det kommer troligtvis förbli så. För även om Arkham City säkert blir bra så tror jag inte att den smällen biter lika hårt som den högerkrok Rocksteady fick in med Arkham Asylum.

Men jag har gärna fel.