Gudfadern 2, Rymdimperiet slår tillbaka, Aliens- Återkomsten och Terminator 2: Judgement day är alla bra exempel på uppföljare som överträffar sina föregångare. Den uppmärksamme läsaren har märkt att jag har tagit exempel i från filmens värld och kanske undrar om det har slagit slint i huvudet på mig, eftersom Svampriket är en TV-spelsblogg.
Så är inte fallet, utan att jag har tagit exempel från vita duken beror på att jag vill påvisa en skillnad som finns mellan uppföljare. när det kommer till film och spel.

Lite förenklat, kan man säga att ofta är en uppföljare på en film sämre en del 1, men när det handlar om spel är ofta uppföljaren bättre än del 1. Detta tror jag beror på att det är svårt att göra en bra film bättre, men att det däremot är lättare att göra ett bra spel bättre. En fantastisk rollprestation av en skådespelare är svår att upprepa, men hur en huvudkaraktär kontrolleras kan alltid förbättras.

Jag säger oftare efter att ett bra spel är färdigt, att jag vill se en uppföljare, än när eftertexterna börjar rulla på en fantastisk filmupplevelse.
Eller, jag har gjort det. Nu är jag inte längre säker på vad jag vill, efter att ha avslutat ett fantastiskt äventyr med en handkontroll i min hand. Det beror på att uppföljarna börjar göra mig besviken.

Assassins Creed, Bioshock, Dead Space och Super Mario Galaxy. Fyra spel som  mer eller mindre är riktigt bra och som jag njöt av under hela genomspelningen.  Alla har fått en uppföljare. En uppföljare som jag inte har orkat ta mig igenom ännu. Frågan är om jag någonsin kommer att göra det.
Men det är inte det värsta. Det värsta är att jag inte kan komma på varför jag inte har förmått mig att spela klart dessa uppföljare? Jag gillar dem precis lika mycket som de första spelen, men ändå funkar det inte. Jag känner mig liksom…trött…uttråkad. När jag sitter med dessa spel, smyger sig en olustig känsla av deja vu  på. Jag har gjort detta förut. Det som är konstigt med det är att det är inget som har bekommit mig förut.  Har jag börjat bli kräsen? Jag menar, det kan inte alltid kännas som att jag spelar A Link To The Past för första gången, när jag stoppar i ett nytt spel, eller som i detta fall, en uppföljare.

Senare i år kommer två uppföljare som jag är så otroligt pepp på. Jag pratar så klart om The Legend Of Zelda – Skyward Sword och Batman – Arkham City. Men förutom pepp, känner jag nu även rädsla. En rädsla för att inte vilja spela klart!