Gametrailers episka lista över speltrailers har väckt ett intresse, men också en tanke inom mig. Ingen branch verkar nämligen så villig att följa populära trender som just spelbranschen. Och detta dras till sin spets när det kommer till trailers – den övertydliga vinkningen som finns till för att fånga vår uppmärksamhet och verkligen påvisa vikten av att köpa spelet i fråga.

[quote-right:”Trailermakarna leker parhäst med varandra”]Här verkar det dock som att trailermakarna leker parhäst med varandra. Den trend jag främst tänker på är den trend som Gears of War inledde med den väldigt träffande och slående “Mad World-trailern”. Där och då gav det en väldigt fräsh och häftig effekt, eftersom det inte hade gjorts tidigare. Men fler skulle komma att följa, däribland spelseriens två efterföljare. Och även om det fortfarande är rätt skönt grepp att porträtera hetsiga och grafiskt våldsbenägna spel genom vacker musik och försiktiga vackra bilder så försvinner effekten ganska snart när den görs om och om igen.

Den senaste trenden just nu verkar vara Dubstep-musik, mer specifikt Skrillex Dubstep-musik. Här var startskottet Uncharted 3-trailern för några månader sedan, där Skrillex låt “Kill EVERYBODY” passade in förvånande bra. En låt som gav trailern till ett spel som ser ut att upprepa mycket av det vi fick i föregående del att se riktigt fräscht och intressant ut.

Nyligen släpptes de första rörliga bilderna på Syndicate-spelet som Starbreeze jobbar på. Jag har ingen relation till Syndicate, men eftersom Internet verkade gå bananas över den så var ju jag också tvungen att se den. Och visst, det ser rätt coolt ut, även om homing-skott är lite gamla nyheter sedan Resistance-serien. Men givetvis var det musiken som jag reagerade på, då även denna trailer innehåller väldigt hipp dubstep-musik. Från Skrillex.

(Många länkar blev det..)

I mitt senare exempel finns bara två trailers än så länge, men jag lovar er att vi kommer få se mer av samma vara inom kort. Och förklaringen är enkel; man vill hitta en säljpunkt där man på ett subtilt sätt kan berätta för målpubliken att utvecklarna är “en av dem”. Att man spelar i samma lag som kidsen. Att man förstår dem och vad de gillar, vilket i förlängningen innebär att även spelet kommer vara något som de gillar.

Och det är väl okej, antar jag. Jag personligen känner mig mer och mer svårflirtad – men när nästa coola och nytänkande grepp visas upp kommer jag sitta där med en gapande mun och känna att jag bara måste ha spelet, för att veckor senare svära över hur lättköpt jag är.