Krönika

Fula ankungar från förr

Vi har blivit bekväma. I det moderna höghastighets-samhället behöver vi få ut så mycket kvalitetstid som det bara går av våra vardagar. Vi har inte längre tid med tidsdödande uppgifter, vi behöver komprimerad, effektiv och lättsmällt underhållning. Vi förväntar oss därtill att allt ska fungera på samma logiska sätt så vi slipper ödsla tid på branta inlärningskurvor eller säregna kontrolluppsättningar. Och om något går utanför den smala ram vi satt upp? Ja då är det självklart att det är spelet som det är fel på, och inte oss.

Jag vet vad ni tänker. Ännu ett inlägg om hur det var bättre för, från Retroresan-Anders. Verkligen? Nja, inte riktigt. Men vi kommer dit.

Retroresans främsta agenda är att hitta de gamla guldkornen som man missade när spelen var nya. De spel som oavsett teknik når spelaren och alltid kommer vara underhållande att spela. Ibland hittar vi också sådana guldkorn, men för det mesta finns det i alla fall några punkter att klaga på och i vissa förvånansvärt sällsynta fall hittar vi också spel som man önskar livet ur (Tintin i Tibet, jag tittar på dig och din jävla frisyr). Och det är inget konstigt med det, ribban höjs hela tiden och oavsett retrovågar och nylanseringar så kommer vi förvänta oss mer av spelen imorgon än vad vi gjorde igår.

”För nya för retro-skimret, men för gamla för HD-generationen”
I nuläget finns det dock en grupp spel som hamnar i lite av ett limbo. Oavsett om Nintendo redan inlett nästa generation eller inte så sitter det långt inne att erkänna Playstation 2-spelen som retro. De är för nya för retroskimmret, men för gamla för HD-generationen. Men det verkar finnas en lösning även på detta dilemma. Under denna höst kommer vi som vill bli översvämmade med HD-utgåvor av spel från förra generationen. Gammal skåpmat som nu tros kunna tjäna lite extra pengar till utgivare och utvecklare, medan vi får samma upplevelse igen, fast med lite snyggare kostym. God of War-collection inledde spektaklet som nu varje levande spelserie verkar vilja anamma. Och med just God of War är det svårt att argumentera – samlingen släpptes till ett mycket behagligt pris, innehåller två spel som verkligen mådde bra av lite nytt ljus och som fungerar riktigt bra även med dagens måttband. Jag har inte heller svårt att se tanken bakom den andra God of War-samlingen, då spelen i det fallet inte funnits spelbara på en stationär konsol tidigare.

Men sen finns också de andra. Prince of Persia, Splinter Cell och Tomb Raider är några exempel på serier som fått eller kommer få nytt smink inom kort. Och i dessa fall har jag lite svårt att bestämma mig vilket ben jag vill stå på. För de är serier av en anledning, de har uppenbarligen sin fan-base som ser fram emot nya delar och gärna tar sig en titt i backspegeln. Men det är också med denna grupp spel som det blir väldigt tydligt hur snabbt detta medium rör sig framåt och hur smala vi blivit i vår smak. Jag vill exempelvis minnas Prince of Persia: Sands of Time som ett snyggt och klurigt spel med en häftig berättarteknik. Men minnet är betydligt bättre än vad jag faktiskt får när jag startar upp HD-versionen av spelet. Det känns gammalt och konstigt, och tiden det tar innan jag vänjer mig med kontrolluppsättningen får mig och tro att jag befinner mig i något bizarro-alternativt universum där jag aldrig spelade original-spelet.

”Ganska omgående känner jag behovet av en tjock manual”
Splinter Cell i sin tur är en serie som jag inte har bekantat mig med alls. Jag har alltid tyckt att Sam Fisher är betydligt mer skitnödig än Solid Snake, även om han aldrig skulle erkänna det. Men uppföljarna fortsätter rulla in och då måste ju Ubisoft ändå göra något bra, tänker jag. Och så må det också vara, men det är alldeles för mycket bråte i vägen för att jag ska kunna se det idag. Varje knapp på min handkontroll ska göra en enda specifik sak och ganska omgående känner jag behovet av att alltid ha en tjock manual framför mig. När jag sedan misslyckas med ett uppdrag av, enligt mig själv, helt fel anledningar visar det sig dessutom att jag får börja om där jag själv senast sparade spelet, vilket i mitt fall var alldeles i spelets början.

Så ja. Det är skillnad på gammalt och gammalt. Med de äldre, retro-klassade spelen slipper man ofta liknande problematik eftersom funktionerna varit begränsade. Handkontrollerna hade bara så många knappar och man sparade alltid sina framsteg på utvalda platser. Egentligen är det ju mitt fel att jag får göra om så många moment i Splinter Cell, men det är ju för att jag har lärt om mig nu. Den förenkling jag inledningsvis kritiserar är något som i slutändan är något bra, eftersom det lyfter fram spelupplevelsen och låter oss som spelar fokusera på det som är viktigt. Under senare tid har vi blivit väldigt vana vid en rulltrappa som inlärningskurva och det är inget fel med det. Men samtidigt är det oroväckande, för gränsen mellan att förenkla och fördumma är hårfin. Och idag flörtar vi med den.

Kommentarer

  1. Niklas skriver:

    Jag tänkte på precis det där med kontrolluppstättning när jag började spela Ico i Ico & Shadow of the Colossus HD Collection (usch vilket dåligt namn). Startade spelet och började kuta runt. Det tog mig fan ett bra tag innan jag lyckades lista ut att man skulle hoppa med trekant. WTF liksom? Innan jag kom in i att det faktiskt var ett gammalt spel störde jag mig också på att det inte sparades automatiskt varannan sekund och att jag faktiskt fick göra om mer än ett hopp om jag skulle dö.

  2. ozzy88 (Emil.B) skriver:

    En enkel lösning i fallet mer Prince of Persia hade varit att lägga till funktionen att binda knappar efter tycke. Det fanns redan på SNES eran. (Super Metroid t.ex) Det känns underligt att det finns en hel del spel sedan dess (främst på konsol) som skippar denna funktion.

    Många spel har en bra “default” inställning för kontrollen. Men de finns de spelare som har problem med dessa och som föredrar att kunna ändra dem.

    När man ska bli “promptad” att trycka X för att inte dö så kanske det blir problem för spelutvecklare? Har för mig att även om man ändrade kontrolluppsättningen för Resident Evil 5 (På PC, minns inte om man kunde ändra något på konsol) så fick man samma prompts och behövde komma ihåg vad man hade ändrat på. Det var inte så svårt men lite dumt såg det ju ut, tyckte jag.

    Kan vara så att jag minns helt fel och någon får gärna rätta mig.

Skriv en kommentar