Det började med Nintendo Wii. Varför jag köpte maskinen har jag egentligen inget bra svar pĂ„ idag. Jag antar att jag likt resten av vĂ€rlden föll för den smala, snygga, enkla designen. Och rörelsekontrollerna. Nintendo gjorde mycket rĂ€tt med sitt nya grepp och idag lyser nog Virtual Console-stjĂ€rnan allra starkast. Nintendo plockade fram de ess som bevisligen fungerat förut. De fungerade fortfarande – ibland bĂ€ttre Ă€n nĂ„gonsin förut.

”Det var det vackraste jag nĂ„gonsin sett, igen”
Det fortsatte med Zelda III. Namnet fĂ„ngade uppmĂ€rksamheten medan spelet slukade mig. SmĂ„ gamla minnesfragment fick fĂ€rgerna ifyllda och framför mig vecklade ett av vĂ€rldens absolut bĂ€sta spel ut sig. I timmar spelade jag ett gammalt spel pĂ„ en ny konsol och förstod nĂ„gonstans halvvĂ€gs igenom att bĂ„de jag och Nintendo var nĂ„got pĂ„ spĂ„ren. Äventyret jag tog del av stod utanför reglerna för tid och rum. Det var det vackraste jag nĂ„gonsin sett, igen.

Samtidigt i vÀrlden utanför kom Sylvester Stallone pÄ att Rocky VI faktiskt var en rÀtt bra idé och Arnold Schwarzenegger anvÀnde Twisted Sisters Were not gonna take it för att uppmÀrksamma hans politiska karriÀr. Kanske var det bara att man fick slut pÄ nyskapande idéer. Eller sÄ hade Internetgenerationen vÀxt upp och insett att det Àr pÄ grÀnsen till omöjligt att sÀtta ett bÀst-före datum pÄ underhÄllning. Track n Field-tummarna fanns kvar och sÄ Àven alla minnen. Och nostalgi Àr en mÀktig kraft. Det gamla blev coolt igen, eftersom det lÄg helt rÀtt i tiden. Och retrovÄgen sköljde över vÀrlden.

Jag startade en blogg som blev en podcast och jag blev en InternetkĂ€ndis. I alla fall inom den subkultur av uppgrĂ€vda spelnördar som vĂ€grar slĂ€ppa det förgĂ„ngna och alltid kommer hĂ€vda att mjölken smakade bĂ€ttre 1995. Majoriteten av de mĂ€nniskor jag trĂ€ffar ute i verkliga vĂ€rlden vet inte vad en ”podcast” Ă€r. Medan jag nattetid pratar om pixelperfektion och Megadrives ljudchipp vet jag att jag morgonen efter kommer gĂ„ tillbaka till vĂ€rlden som inte vet vad jag menar nĂ€r jag ska bestĂ€lla en Yoshis Island-pizza. Retroresan Ă€r Sveriges största podcast. Om retrospel. Vilket i förlĂ€ngningen gör det till en ursĂ€kt för nĂ„got som jag lĂ€gger vansinnigt mycket tid och energi pĂ„ och inte fĂ„r den minsta finansiella ersĂ€ttning för. MĂ„nga har kallat det galenskap och jag Ă€r berred att hĂ„lla med. Men det Ă€r skönt att vara galen pĂ„ rĂ€tt plats.

”Det Ă€r skönt att vara galen pĂ„ rĂ€tt plats”
För givetvis handlar det inte om pengar eller en illusion av kÀndisskap.Varför jag nattsuddar mer ofta Àn sover ut Àr för att jag varje vecka Àr pÄ jakt efter den kÀnslan som Zelda 3 gav mig. Mitt lÄtsasarbete Àr en maskerad ursÀkt för att fortsÀtta spela trots att de nya spelen har bÀttre musik och snyggare explosioner. Guldet kan finnas dÀr. Det som var riktigt bra dÄ kommer fortfarande vara riktigt bra idag.

Denna resa har tuffat fram i flera Är nu och nu Àr vi pÄ upploppet. I juli nÀsta Är slÀcker vi ner och stÀnger av. Inte för att vi tröttnat och inte för att vi sakteliga insett att vi inte kan byta ut detta mot ett riktigt jobb. Vi har börjat sakta in för att resan alltid har ett slut och vi vill att vÄr resa ska sluta lyckligt. Men slutstationen har alltid varit obetydlig. Det Àr resan dÀr vi skrattat och grÄtit, prisat och hatat som bÀr allt vatten. Det Àr dÀr som kÀnslan av ensamhet och isolering försvunnit. Det Àr dÀr jag har hittat mina jÀmlikar, mina vÀnner. Och det Àr det som kÀnnetecknar den största resan i mitt liv.

Ett minne för livet.