Vi på Svampriket hoppas att ni hade en riktig mysig jul där ute i stugorna. Idag är det måndag, fast samtidigt också söndag så vi tänkte därmed bjuda på en något sen söndagslista, där vi minns tillbaka på spelrelaterade julklappar från vår barndom. Håll till godo!

En man med en piska

Året är 1988. En pojke vid namn Fredrik (han blir senare i livet mer känd som Ludde Lundblad) ska till att fira sin elfte julafton. Vid det här laget har han varit en stolt ägare av ett NES i lite över ett och ett halvt år. Han har haft många roliga stunder tillsammans med sin gråa låda, men han kunde aldrig ana vad som snart skulle hända. Snart skulle allt han trott sig veta om TVspel vändas upp och ner.

Klockan börjar närma sig 18:00 och som alltid vid denna tid på julaftonskvällen måste Fredriks pappa skynda sig iväg, så han hinner inhandla Aftonbladet innan affären stänger. Fredrik vet vid det här laget att detta innebär att det om en liten stund kommer vara någon som knackar på ytterdörren. En man med skägg.

10 minuter efter att Fredriks pappa lämnat huset hörs det en dunkande på dörren. Fredrik, med sin lillasyster, springer allt vad de har för att öppna. Där står han äntligen. Farbror Tomten i egen hög person. Julklapps utdelningen börjar, direkt efter att tomten fått sig ett glas whiskey, för att värma sin frusna kropp. Det delas ut skidor He-man gubbar och en och annan kalsong. Till sist får Fredrik ett paket med en väldigt välbekant form. Det är så där NES-rektangulärt. Fredrik sliter av omslagspappret och möts att något helt annat än vad han är van vid!

Istället för pixlar som försöker föreställa något möttes hans blick av det tuffaste spelfodralet han någonsin sett. Än idag anser han att fodralet till Castlevania är ett av de snyggaste!

Han rusade upp på sitt rum, kastade i kassetten och började spela. Där och då förändrades han syn på TVspel för alltid. Där och då förstod han att TVspel är mer en bara ett tidsfördriv. TVspel handlar om att uppleva saker. TVspel är kärlek!

Ludde Lundblad

Vad har jag köpt för jävla skitspel?!

Det här hände när en liten 10-årig pojke vid namn Tommy för första gången skulle köpa ett eget tv-spel för egna pengar. Julaftonen hade varit god mot honom, och skänkt åtskilliga sedlar av diverse valörer. Tommy visste redan var han ville spendera 100-lapparna på, då han nu spelat sig trött på Super Mario All-Stars. Han behövde ett nytt tv-spel! Pappa och mamma hade lovat att ett köp skulle bli av under mellandagarna. Och mycket riktigt, när pappan läste den lokala tidningen Ljusnan såg han att butiken Håkans Radio annonserade begagnade tv-spel för en billig slant. Tommy hade ingen aning om vad han ville ha för spel, eller vilka spel som var aktuella just då. Han läste inga speltidningar, och internet var inte att tala om. Men det innebar bara mer spänning.

Nästa dag bar det av mot Håkans Radio. Tommy knöt näven kring pengarna i jackfickan. De gick fram till disken, och mannen bakom den sa att vi kom i sista sekunden för det fanns bara tre spel kvar. Vilka spel det var framgår inte riktigt i den här berättelsen, då minnet är för suddigt. Men Tommy tyckte det ena spelet såg mer ointressant ut än det andra, och kände sig besviken. Tommy pappa, däremot, pekade på ett av spelen och sa att det där borde vi ta. Han kände nämligen igen det spelet eftersom man spelade det på hans jobb. Omslaget såg urtråkigt ut. Det var nästan bara text. Inga pistoler. Inga explosioner. Inga monster. Inga coola snubbar. Men Tommy litade på sin pappa, och lade med osäkerhet fram de lite knöliga sedlarna på disken.

På väg till farmor satt Tommy i bilen och stirrade i spelets instruktionsbok. Det var här det började likna något. Magiska föremål, monster, svärd och en historia om ondska som vill ta över världen. Ju mer Tommy bläddrade, desto mer försäkrad kände han sig i att valet av spel var ett bra sådant. Nu började det i stället bli oerhört frustrerande att behöva vara fast hos farmor i gud vet hur många timmar, innan han fick komma hem och spela. Under vistelsen hos farmor bläddrade han igenom instruktionsboken flera gånger. Alla dessa bilder, alla dessa föremål. Det här är inte likt något han tidigare spelat. Så var det äntligen dags att dra sig hemåt, och det pirrade i Tommys mage.

Väl hemma sprang han upp för trapporna och körde ner spelet i sitt Super Nintendo. Ascool titelskärm. Ascoolt att få välja namn. Han möttes sedan av text. Text och bruna bilder. Sedan började spelet. Trodde han. Mer text. En man gick ut. Mer text. Hittade ut. Mer text. Kunde inte hoppa. Kunde inte slåss. Det var mörkt. Det regnade. Mer text. Stoppades av vakter och… mer text. Kunde inte döda vakterna. Mer text, som hela tiden kom från ingenstans. Vakter som blockade alla utvägar. Mer text igen. Vid det här laget kände Tommy en knut i magen. Ögonen blev fuktiga. Hans pengar var borta för alltid, för det här? Gick omkring. Letade. Hittade en väg. Hittade ett hål. Hoppade ner. Hittade mannen från förr. Fick hans svärd. Äventyret började, och ingenting var sig någonsin likt igen.

Tommy Håkansson

Det är tanken som räknas..?

Mamma Birgitta hade aldrig satt sig in i sin sons intresse för spel. Faktum var att enda anledningen till att Anders fick en egen TV var så han skulle kunna spela sina “blipp-blopp-spel” på sitt rum utan att störa henne. Och det vann ju alla på. Mamma Birgitta och pappa Hans fick lugn och ro, medan Anders glatt kunde spela vidare.

Men bortskämd, det skulle minsann inte deras förstfödda son bli. Skridskor för tusentals kronor, fotbollsskor, bandyklubbor och otaligt med skjuts till träningar av alla dess former erbjöds året runt, men spel, det fick han vid högst två tillfällen per år. Julafton var därmed en mycket spänd högtid för Anders, som på sitt rum hade ett Super Nintendo som skrek efter nya spel att visa upp. Just denna jul hade mamma Birgitta lyssnat lite extra på sin son, och köpt ett spel som hon var helt säker på att han skulle gilla. På omslaget kunde man nämligen se en stor häftig japansk robot, som spelaren skulle skjuta sönder. Och sånt gillade ju Anders, det var hon helt säker på.

Och det hade hon helt rätt i. När julklappspapperet slitits av kunde inte Anders bärga sig innan de kom hem från Farmor. Battle Clash såg alldeles för häftigt ut för att vänta på medan hans föräldrar tillsammans med resten av släkten tog en kopp kaffe till. Men tillslut kom han hem, sprang upp till sitt rum och körde igång spelet innan resten av familjen ens fått av sig sina skor.

Men något stämde inte. Hur mycket Anders än tryckte på sin SNES-kontroller så ville inte spelet starta. På skärmen stod det bara att man skulle skjuta mot skärmen för att starta, men hur mycket han än försökte så gick det inte. Det var först dagen efter som Anders tog en närmare titt på omslaget, som då förtäljde att det krävdes ett Super Scoope för att spela spelet. Anders hade inget Super Scoope. Och ett ett sådant tillbehör kostade på den tiden en mindre förmögenhet. Det enda Anders kunde göra, det var att titta på titelskärmen och en rullande demo av spelet (som såg minst lika lockande ut som spelets kartong). Sen fick han helt enkelt vänta på nästa november och hans nästkommande födelsedag. Då skulle han minsann önska sig ett Super Scoope. Då skulle han minsann spela.

Anders Brunlöf

Så uppfostrar man gamers

Det har hunnit bli vinter 1990 innan Pappa Kjell äntligen fick slänga fram det där enorma paketet till sina två småttingars stora förtjusning. Det var så enormt att den lilla flickan med rosa glasögonbågar fästade med snören i nacken nästan var tvungen att klättra över det för att få tag i en flik att riva bort. Lillebror satt och gnagde tandlöst men hjälpsamt på ett annat utav paketens hörn. När väl det rosa pappret slits av riktigt strålar Pappa Kjell av föräldranöjdhet, medan barnen dock står en aning handfallna.

“Äre för nå då pappa?” frågade flickan på hälsingemål.

“Mä, seru int dä du?” svarade Pappa Kjell och strök den röda mustaschen. När inga av hans barn tycktes koppla vad det var för fenomenalt de öppnat upp suckade han och förklarade “Är ju ett Nintendo, de där!”

Lycka. Glädje. Pappa Kjell hade nämligen glömt att ingen av hans ungar kunde läsa och kartongen saknade bild. In kopplades spelet i den hjulburna tv:n med trälåda och in i maskinen sattes Mario, sedan Duck Hunt, The Haunted House, Lolo’s Quest 2 och Castlevania: Simons Quest.  Hela familjen satt tillsammans och spelade, med hälften av de andra julklapparna kvarglömda under granen.

Så uppfostrar man en gamer.

Malin Söderberg

Jul, jul strålande jul

I det idylliska lilla samhället Järlåsa utanför Uppsala låg snön tjock över marken. Lyckönskare gingo omkringo och sjöng likt änglakörer i utbyte mot ett gott glas saftglögg. Mormors nybakade kakor och saffransbullar fyllde huset av förväntan och redigt myspys. Lyktorna var tända utanför husen för att välkomna glada grannar in på något gott och stämningen var på topp.

Framåt skymning drogs släden fram och den ståtliga arbetshästen spändes framtill. Under tunga pläder av fårskinn med yvig ull värmde sig familjen medan man med sövande rytm skred fram över den månbelysta snön. Bjällror ringde, vinden ylade och alla var glada och fick precis allt de önskat sig i julklapp. maten var den godaste och ingen bråkade.

…skulle jag kunna skriva, men eftersom jag ogärnar ljuger i onödan skiter jag i det.

Jag har fått ett enda spel i julklapp som barn. Det var Final Fantasy VII. Minneskortet som försäljaren duktigt prackat på morsan visade sig vara korrupt (upptäcktes på annadagen efter 19 timmar streckspelande). God jävla jul, motherfuckers.

Samson Wiklund