Recension

Binary Domain (Xbox 360)

Jag såg fram emot Binary Domain. När jag fick reda på att det var jag som skulle få hem spelet blev jag chockerande pepp. Jag hade egentligen bara sett en endaste liten trailer för spelet. Men förväntningarna låg på max.

Hej! Jag är en råbot!

Jag var beredd att råsåga skiten. Trailern lovade en trött Gears of War-kopia med generiska blajfiender och en ostig japansk syn på amerikanska soldater. Jag var alldeles pirrig när jag stoppade i spelet.

Det började inte bra. Inte bra alls. Det kändes precis som jag hade trott. Som Gears of War fast betydligt sämre. Cover-mekaniken är inte lika tight, vapnen har inte alls samma tyngd och estetiken och grafiken inte ens i samma liga.

Huvudpersonerna Dan och Bo är trista, puckomacho brodude-dickhead-douschebag-killar. Samma gamla trötta soldatpastisch. Högljudda idiotamerikaner med mer muskler än hjärna som besvarar alla ord med fler än två stavelser med ett skämtsamt ”Please speak english”. För att förvärra saken är Bo dessutom svart. Det är inte så att hudfärgen stör mig. Det är det faktum att ha är en japansk tolkning av svart. Räkna alltså med en ändlös ström av ”Yo!” och ”Brother”. Vid ett tillfälle säger han till och med ”fool” Mr T-style. Fo’ shizzle.

Hej! Jag är en råbot som ser ut som en människa!

Men det blir bättre. Jag kan inte för mitt liv förstå varför man valt att sätta amerikanerna i centrum. När man bara en halvtimme in börjar presentera resten av ensemblen stiger kvaliteten nämligen avsevärt. Inte heller här handlar det om några Oskarnominerade rolltolkningar men jag blir snabbt charmad. Den franske roboten Cain blir direkt en favorit, engelsmannen Charlie charmar byxorna av mig och sniperkinesiskan Fey är coolare än en hel busslast balla solglasögon.

Hej! Jag är en jättestor råbot!

Helt plötsligt har jag roligt. Att uppgradera mina soldater känns intressant och jag lär mig ta striderna för vad de är istället för att jämföra dem med Gears of War. Cover-systemet fungerar sämre, men samtidigt förlitar man sig mindre på det. Striderna är snabbare och fienderna inte lika stryktåliga som i Gears. Det är mer rörelse, både i när man slåss mot vanliga fotsoldater och mot någon av de många enorma bossarna.

Något jag ofta saknar i spel är fiender som reagerar på var de blir skjutna, inte bara när det handlar om ett skott i pannan. Efter att ha spelat Binary Domain kommer jag sakna det ännu mer i framtiden. Det tillför förvånansvärt mycket att kunna skjuta ben och armar av sina fiender. Och en benlös mördarrobot som släpar sig över slagfältet eller en huvudlös robot som skjuter vilt i de egna rankerna gör att striderna känns mer… levande.

Vad sa du om att tappa huvudet!?

En annan intressant sak med striderna är att man kan ge order till sina medspelare. Inget mer avancerat än ”anfall” eller ”reträtt”, såklart. Det är inte det som är intressant. Det som är intressant är att man kan göra det genom att prata in i micken. Det känns lite märkligt att sitta och prata rakt ut i luften. Och det funkar väl ärligt talat sådär ibland. Men det är ändå kul. På något vis. Att själv få svara på frågor och skrika ut order på slagfältet är ganska meningslöst, men ganska roligt.

Jag förväntade mig dynga. Underhållande dynga, men dynga likväl. Jag förväntade mig platt fall, ett desperat japanskt försök att slå sig in på den västerländska marknaden. Jag är glad att jag hade fel. Binary Domain gör inte mycket som inte gjorts förut. Men det det gör, gör det bra.

Det är helt enkelt en riktigt bra tredjepersonsskjutare. Och så är det med det.

Kommentarer

  1. Thunis skriver:

    “blev jag chockerande pepp”?

Skriv en kommentar