Intryck

En smakbit av Sleeping Dogs

Sleeping Dogs är ett spel med en brokig barndom, En Paolo Robertotyp som var på väg att halka på glid, men sedan hamnade rätt och rätades upp. När beskedet att Sleeping Dogs, eller “True Crime: Hong Kong” som det kallades då, lagts på is trodde många med mig att spelet aldrig skulle se dagens ljus. Spelvärldens McDreamy och McSteamy i form av United Front Games och Square Enix London Studios har dock lyckats hålla den här patienten vid liv, trots allt.

I Sleeping Dogs styr du Wei Shen, en före detta smågangster som klippt sig och skaffat ett jobb som snut. Du beger dig in i Hong Kongs undre värld för att infiltrera triaderna och spränga dem inifrån. På vägen möter du Shens barndomsvänner (som alltså inte klippt sig och skaffat jobb) och slits mellan dina rötter och din framtid.

Det är svårt att prata om ett actionfyllt sandlådespel i den kriminella världen utan att nämna dess främsta konkurrenter och inspirationskällor. Elakare tungor än min avfärdar Sleeping Dogs som en Grand Theft Auto-kopia med asiatiska kulisser. Mitt första intryck pekar också åt det hållet. Karaktärerna känns som stereotypa amerikanska skildringar av förortskids som skaffat tatueringar och vapen. Som en slarvigare version av The Wire, ungefär. Ganska snart går Sleeping Dogs genom puberten (nåja) och introducerar fler element som förhoppningsvis breddar upplevelsen.

En skurk får sitt ansikte avvispat av en industrifläkt, tätt följt av en bruten ryggrad i en sopcontainers lock.
Under de tre uppdrag jag fått testa i denna tidiga version smakar jag på ett axplock av de viktigaste elementen. Först och främst närstriderna som skiljer sig markant från vad vi är vana vid i genren. Shen och hans fiender befinner sig för tusan i Hong Kong! United Front kommer inte undan med Rockstars slentrianmässiga fighting. Istället syns influenser från Batmans två senaste bidrag till spelhyllorna. Ett tempobaserat strategiskt actionmoment med attacker, kontringar och svaga respektive starka attacker. Shen kan också plocka på sig diverse attiraljer tillgängliga för att få ett övertag i slagsmålen. Huvudnumret är dock avslutningsrörelserna. Shen kan ta grepp på sin fiende, varpå detaljer i omgivningen får en röd tint. Släpar man med sig motståndaren dit kan en synnerligen grafisk avrättning ske. Den första jag upplever är när en skurk ur en konkurrerande triad får sitt ansikte avvispat av en industrifläkt, tätt följt av en bruten ryggrad i en sopcontainers lock. I ett senare uppdrag använder jag en gasolspis för att tända eld på en fiendes ansikte som skriker och vrider sig av plågor.

Det kanske låter komiskt, men det är inte ett skämtsamt absurt våld utan högst grafiskt och med allvarlig ton. Jag bevittnar även en tortyrscen där Shen bland annat blir borrad i bröstkorgen med byggarbetarverktyg. Jag måste någonstans fråga mig hur allt detta rimmar med Shens egentliga intentioner som infiltrerande polis.

Utöver slagsmålen finns givetvis också bilkörning på spelbarhetsmenyn. Bilar, mopeder och motorcyklar känns som jag tycker de ska göra. En lagom blandning av halvrealism och arkadracing. Det är mer Burnout och Ridge Racer än Forza.

Samtidigt som jag får ultravåldet i ansiktet som inte för en sekund ger en vink om humor brottas jag med pasticheartade karaktärer och utspelade uppdragstyper. Tack och lov tycker jag mig ana att det finns mer att uppleva. Jag får bland annat möta en äldre dam på en restaurang. Hon serverar mig och min uppdragsgivare på te och verkar vara en dam av grace och värdighet. Jag ser henne som någons mormor, älskad och mysig.

Honung? Mjölk?

Senare får jag reda på att hon blivit berövad en familjemedlem och hon ber mig hitta de ansvariga. När jag levererar denne, efter uppdraget slutförts, gör damen denna förövares historia kort med en rejäl köttyxa. Genom bönande och strömmar av diverse erkännanden hörs slafsiga dunsar när livsandarna för mannen tryter. Det finns mer än vad mina ögon först sett.

Sleeping Dogs har en del spännande inslag och en fruktansvärt mörk ton. Mycket tyder på att det kanske i alla fall mest är ännu ett actionfyllt sandlådespel – trots förfinade beståndsdelar och i dagsläget är jag osäker på hur långt det kommer på det, men likt upplägget med den äldre damens personlighet hoppas jag hitta oanade nivåer allt eftersom.

Skriv en kommentar