Visst kan man gång efter annan påstå och hävda att spel är en konstnärlig uttrycksform som är viktig för kulturen. Jag tycker nog också det, ingen bok, film eller tavla har nått så djupt under detta år som Journey har.

Men ibland, faktiskt oftast, så är spel underhållning för stunden. För några timmar sedan kom jag hem från jobbet efter en utdragen, psykiskt påfrestande dag. Men efter en timme med mitt Playstation 3 och plötsligt hade jag släppt och blivit av med mitt bagage. Spelet i fråga denna gång var Starhawk, ett spel ingen kommer minnas som ett berörande mästerverk. Men det är kul att spela och det räcker.

Spelet har nämligen inga filosofiska undertoner, saknar helt substans i berättelsen och visar upp skavanker och vassa kanter både här och där. Men att vässa tungan och kalla det hjärndött är en överdrift, för när det handlar om att vinna och förlora sparkar tävlingsmänniskan in dörren och ansluter sig. Jag blir en mästertaktiker, en knapptryckar-virtuoso som ser allt flera steg in i framtiden. Lagom till att mina fiender har nått vår bas har jag flera turrets och två stycken tjock vägg som förhindrar deras framfart. Dessutom har jag förberett en flank-attack som överaskar dem tillräckligt mycket för att inte förstöra min första försvarsmur.

Snart får jag tag i en Starhawk, flyger väg i ljusets hastighet medan mitt undermedvetna spelar Tog Gun-temat i mitt huvud. Jag iklär mig rollen som valfri Skywalker och jag gör skäl för mitt namn. Missiler viner förbi och fiender förvandlas till mulliga explosioner medan mitt fokus, mitt adrenalin är orubbart.

Anledningarna till att spela spel är många. Därför har jag också en övertro på att spel är något för alla. Det gäller bara att hitta sin ursäkt till varför man spelar. I mitt fall handlar det om att koppla bort omvärlden och sjunka in i mig själv.

Det är viktigt att få känna sig bra ibland.