Krönika

Vilka är E3 för?

De senaste dagarna har många av oss kritiserat vad som bjöds på under E3 och känt oss lite besvikna. Ingen av oss vill se mammor bläddra i böcker, ännu ett karaokespel eller Usher dansa omkring på scenen. Sånt passar inte E3-mässans primära målgrupp, och jag har svårt att se hur Sony, Microsoft och Nintendo inte är fullt medvetna om det. Precis som de vet att Gunilla, 48, inte bänkar sig för att streama Microsofts presskonferens. Så varför har dessa casualinslag tagit över mer och mer de senaste åren? Vem är de för? Jag tror svaret är att man siktar på investerare. E3 är en plattform som syns i massmedia utanför tv-spelsramarna. Det är ett utmärkt sätt för utgivarna att nå utanför spelsfären. Varför skulle de slösa bort det på oss som redan följer allt de gör på insidan av den sfären?

Varför har dessa casualinslag tagit över mer och mer de senaste åren? Vem är de för? Jag tror svaret är att man siktar på investerare
Världens alla affärssajter rapporterar om vad som visas på E3. Spel tar upp mer plats än vanligt på de stora nyhetssajterna, utan att det handlar om hur våldet skadar våra barn. Jag tror man väljer att använda den uppmärksamheten till så stor del på casualspel, eftersom man tänker att det är vad investerare är intresserade av eftersom det är spelen som ofta säljer mest. Men där tror jag man underskattar investerarnas förståelse för branschen. Efter Nintendos presskonferens tappade företaget nästan 2% på börsen. Investerarna gillade med andra ord inte vad som visades. Det är inte alls lika illa som förra året när man lämnat alla förvirrade, och värdet hade dessutom stigit innan presentationen på grund av all förväntan. Förväntan som man uppenbarligen inte levde upp till när det enda nya kärnspelet som visades upp var Pikmin 3.

Jag tycker det skvallrar lite om vad investerarna är ute efter. Och det verkar inte vara så casualfixerat som många vill tro. Jag gissar att investerarna vet att det är hardcorepubliken som mer eller mindre alltid varit och alltid kommer vara grunden för en framgångsrik konsol. Casualspelare är nyckfulla. De hängivna fansen är förutsägbara. Vi är därmed en säkrare investering. Även Wii hade hype och stöd bland de inbitna under början av sin livstid. Hur mycket man än spenderar på PR är det early adopters och hängivna spelare som står för en stor och viktig del av marknadsföringen. Speciellt vid lanseringen av en ny konsol. Så när man inte visar upp tillräckligt många hårt slående AAA-titlar för oss, faller företagets börsvärde.

Nu har jag säkert simplifierat sönder något som egentligen är väldigt invecklat och mångfacetterat. Men det är min teori utifrån hur jag upplever det från mitt perspektiv.

Kommentarer

  1. Starfighter skriver:

    Det var en bra teori (kanske mest för att jag tror på den) och bra formulerad. Här är en mindre verklighetsförankrad teori om hur vägen ut ur detta kan se ut:

    Sega lanserar Dreamcast 2, av spelare för spelare. Dundersuccé och Microsoftnintendosony (Microtendy!) hänger på. The end.

  2. Timmy Avgrundsvrål Sjöberg skriver:

    Intressant tanke, jag tror du på många sätt har rätt. Även om jag tror att Nintendo satsat på de mest uppenbara pengainbringande källorna. Bara en sån sak som Nintendoland kommer ju bli succé, Wii hade en massa partyspel, ett sådant med Nintendoteman kommer ju garanterat sälja bättre än alla andra partyspel. Att de drog neråt på börsen har säkert mest att göra med reaktionerna på internet mer än Nintendos säljarpotential. Och det med rätta, för det övertygade nog få att vilja köpa en ny konsol.

  3. Anders Brunlöf skriver:

    Ställer mig i ledet och håller med dig. Av den anledningen hoppas jag också att vi får se en mer “core-fokuserad” Gamescom-mässa i slutet av sommaren. Ska vi inte ta och åka dit förresten?

  4. Tommy Håkansson skriver:

    Avgrundsvrål:
    Absolut kommer det sälja! Men det är inget som riktar sig till E3-publiken. Du har nog rätt i att börsen föll pga reaktionerna på internet. Reaktionerna från kärnpubliken, alltså.

    På mitt jobb finns förresten “Allroundtvål“.
    När jag läste det ordet tänkte jag på dig.
    För det rimmar med Avgrundsvrål.

    Anders:
    Let’s do it!

  5. Gustav Granlund skriver:

    Nu skrev jag ju en hel kommentar i din andra artikel helt i onödan. Denna är ju nyare! Förbannelse!

    “Jag gissar att investerarna vet att det är hardcorepubliken som mer eller mindre alltid varit och alltid kommer vara grunden för en framgångsrik konsol. Casualspelare är nyckfulla. De hängivna fansen är förutsägbara. Vi är därmed en säkrare investering. ”
    De så kallade “hardcorespelarna” (ett begrepp vi måste göra oss av med) var inte de som gjorde Wii till den succé det är. Det är de som inte spelar spel lika mycket som de som är ute på spelsidor varje dag. De som kallas för “casualspelare” (också ett begrepp som vi måste göra oss av med) är de som gjorde Wii till en succé. Min analys av aktiefallet, som den glada lekman jag är, är att det föll för att Nintendo inte gav oss ett pris eller ett datum. Såna grejer gör marknaden orolig, inte för att de höll tillbaka med Zelda eller Metroid. Marknaden är ALLTID orolig. Hela tiden. Dagarna i ända. Minns jag inte helt fel föll aktien förra året också, och då visade de TVÅ saker kopplade till Zelda – en imponerande teknikdemo, och Skyward Sword. Hände något med Microsofts aktier? De får också kritik för att det är för mycket “casual” som visas.

    Jag gillar inte heller “vi och dom”-tänkandet många har på nätet idag. Det får mig att tänka på arga nördar som sitter i en källare och är arga för att världen utanför inte förstår. Stereotyper är bra skit!

  6. Tommy Håkansson skriver:

    Gustav:
    Det gör inget, kommentarer välkomnas så varmt så! :p
    Jag tar väl och svarar på båda dina kommentarer här.

    I din första kommentar låter det på dig som att jag menar att E3 inte längre riktar sig alls till konsumenten. Det är inte alls vad jag säger, och jag skriver till och med samma sak som du om att E3 syns i mainstreammedia. Men den som inte tror att det är oerhört viktigt att fånga investerarnas intresse (speciellt nu när spel blivit en så otroligt stor marknad med stora produktionskostander) har förmodligen fel.

    Jag säger även inte att E3 är ett fiasko. Eller att det är ett fiasko för att ALL tid inte spenderades åt “typiska gamers”. Jag är faktiskt mycket mer intresserad av Nintendoland än jag är av God of War och Halo.

    Jag har heller ingen illusion av att vi befinner oss i en undergroundkultur. Så sent som nu i veckan twittrade jag en länk där en grupp personer diskuterade frågan “is gaming mainstream?” och hånade deras idioti — för självklart är det mainstream. Och som en enorm försvarare av Wii och Nintendo välkomnar jag det.

    Och så till din nya kommentar!

    Jag håller inte med om att vi måste göra oss av med termen hardcorespelare. Eller svenskans kärnspelare. Kärnpublik. Du använder själv termerna “stereotypa gamers” och “typiska gamers” i din första kommentar. Varför är de termerna bättre?

    Hardcorespelarna gjorde inte Wii till den succé den är, men för det första lade de grunden (tala med vilken PR-avdelning som helst och de kommer tala om för dig hur viktiga early adopters och deras word to mouth är) och för det andra är WiiU inte som Wii. Nintendo säger själva att det ska “recapture the hardcore audience”.

    Att Nintendo inte gav pris och datum håller jag med om att det har en påverkan på raset (som till slut hamnade på minst 3%). Därför nämner jag det i inlägget. Men jag har väldigt svårt att tro att det inte har något att göra med att man snackar om att “recapture the hardcore audience” utan att visa upp mer än ett (två om man räknar Pikmin 3 som hardcore) nytt spel som skulle kunna göra det. Nintendo visade för den delen inte något casualspel som känns som en konsolsäljare heller, tycker jag.

    Jag känner för övrigt ingen “vi och dem”-känsla. Jag älskar Nintendogs, Wii Sports Resort, Animal Crossing och Mario Kart Wii och är inte ett dugg arg nere i min källare. 🙂 Hade man visat upp Wii Sports U hade jag flippat min skit av lycka, medan jag gäspar stort på God of War och Assassin’s Creed.

  7. Gustav Granlund skriver:

    Jag tolkade helt enkelt det du skrev om att de “tappade bollen” som att du upplevde det hela som ett ett misslyckande, ett fiasko. Jag kan ha uppfattat det fel, men det var inte riktigt det jag hängde upp mig mest på heller.

    Problemet är mer att vi ens använder oss av begrepp som “hardcore”, “casual”, “kärnspelare” eller “kärnpublik”. De betyder ingenting. Jag har försökt hitta en bra förklaring och definition av samtliga (med fem minuter slappsökande på google) men inte hittat något som tar vara på alla de variabler som existerar bland spelares smaker. Ja, jag använde mig av “typiska spelare” och “stereotypa gamers”, men det är för att jag är en produkt av min samtid och av någon anledning har dessa begrepp fått fäste. Jag må vara en fulländad hjärna i en vältrimmad kropp, men jag är inte perfekt.

    Problemet kvarstår dock! Vad sjutton är “casualspel” och vad är “hardcore”? Pikmin 3 sållar du till gruppen kärnspel, men vad är det som gör att spel som Nintendoland, Animal Crossing och New Super Mario Bros. U inte passar in här? De är enkla att ta till sig, precis som Zelda, FIFA, Call of Duty och på sätt och Uncharted. Och det är inte ens bara i din text som jag reagerar på det. Till och med Dataspelsgalan använde dessa väldigt röriga begrepp när de gav Minecraft pris för bästa casualspel, en lista som Battlefield 3 inte ens var med på trots att det vann över Minecraft som bästa svenska spel. Det är en dum kategorisering som jag inte förstår och begreppet casual har fått något av en dålig klang, något jag snappar upp från din text. Om detta var medvetet eller ej från din sida vet jag inte.

    Jag fumlar runt i mörker kring väldigt många saker i din text, vilket gör att det du faktiskt kritiserar inte blir tydligt. Det är synd då det är ett intressant ämne, även om jag förmodligen inte delar dina åsikter oavsett.

    Och som du säger är “word of mouth” förbaskat viktigt för en konsol, men jag tvivlar på att det var de du kallar för hardcorespelare som stod för den biten vad gäller Wii. Barn, föräldrar och kändisar som Ellen DeGeneres och Oprah Winfrey hade nog en bidragande del i maskinens popularitet. Av det jag har upplevt och läst på nätet verkar det snarare som att hardcorespelare gjorde raka motsatsen till att hjälpa.

Skriv en kommentar