Recension

The Amazing Spiderman

Peter Ahonen, som skriver för Svamprikets bästa kompis-blogg Kraid.se, skrev för några dagar sedan en recension på “The Amazing Spiderman”. Jag gillar Peter och brukar ofta dela hans åsikter, men i just detta fall tycker jag att han har varit alldeles för hård i sin kritik mot spelet. När jag läser hans text finns det få saker jag kan relatera till eller känna igen mig i. Och jag kan inte låta bli att känna att den behandling spelet fått från herr Ahonen både är orättvis och generisk. Orättvs för att spelet sitter på betydligt fler kvalitéer än vad som framgår i Peters text, och generisk för att det både på förhand och i efterhand är enkelt att avfärda spelet som mediokert, eftersom det trots allt är byggt på en licens från en film – en kategori spel som nästan alltid innebär skit.

Bossfighter mot STORA robotar. Ge mig.

Ett av Peters första klagomål är att Spindelmannen inte slåss som Batman, trots att stridssystemen delar väldigt många faktorer. Visst kan vi redan här skaka hand på att Batmans två Arkham-äventyr är briljanta, och på samtliga punkter bättre än The Amazing Spiderman. Men det finns ett stort hopp mellan briljans och mediokert – och det är där vi hittar Spindelmannens senaste äventyr. Beträffande stridsmekaniken har jag inga som helst problem med den ryckighet som Peter beklagar sig över – till skillnad från Batman så har Spindelmannen som bekant genetiska fördelar, vilket ger honom allt från stryktålighet, till kvickhet och styrka. För mig är det inget konstigt alls att Spindelmannen kan dansa sig runt sina fiender – det är meningen att han ska vara både snabbare, smidigare och smartare än sina fiender. Därtill kallar Peter fightingen för repetitiv och enformig. Jag vet inte om Peter helt struntade i att uppgradera sin Spindelman eller använde samma attacker om och om igen, för jag upplevde något helt annat där jag ju längre in i spelet jag kom, byggde mer och mer avancerade kombos som snyggt vävdes(!) ihop till små konststycken.

Sen missar Peter helt att ta upp den andra delen av stridssystemet, då dina fiender är tungt bestyckade och Spindelmannen likt Batman måste förlita sig på stealth. Även den här ronden vinner Batman, men det betyder inte att Spindelmannen helt saknar meriter. Framförallt kan ju Spindelmannen ganska obrytt klättra runt i taket ovanför sina fiender, vilket i förlängningen innebär att du som spelar har större kontroll på förutsättningarna för en perfekt “stealth-takedown”. Att du dessutom blixtsnabbt kan ta dig från ena platsen till den andra ger spelets “smyg-system” tillräckligt med egna funktioner för att inte endast kännas som den blekare kopian.

Stora städer. Ge mig mer!

Peter kallar också staden för livlös. Och visst, du får inte en lika pulserande och levande stad som i de bästa av sandlådespel – men det är också ganska poänglöst då du för det allra mesta befinner dig högt upp i luften, nätsvingandes mot ditt nästa mål. Nätsvingandet är också något som Peter verkar gilla, även om han stör sig på Spindelmannens förmåga att fästa sitt nät i tomma intet. Jag tycker annorlunda. Jag gillar faktumet att nätet, precis som i otalet tv- eller serietidningsförlagor tycks fästas i tomma intet och blev faktiskt lite ledsen när man gick ifrån detta i filmen som spelet baseras på. Jag tycker inte man behöver ge en logisk förklaring till allt, framförallt inte när allt kretsar kring en mutant med en “superspindels” egenskaper.

Jag tror att alla som läser den här texten förstår att jag tar i lite extra hårt i mina åsikter. Jag tycker inte att The Amazing Spiderman är ett perfekt spel – jag kan tydligt se de brister som Peter också belyser. Men jag vet samtidigt att solen både hann gå ner och upp igen medan jag satt med spelet, timmar bokstavligen flög förbi medan jag gjorde små sidouppdrag, hjälpte infekterade New York-bor eller bara samlade serietidningsblad (som dessutom leder till att man får RIKTIGA serietidningar att läsa i bonus-menyn = AWESOMENESS). Sådana faktorer väger för mig tyngre än att den grafiska presentationen ibland ser lite stel ut.

Visst hade även jag gärna sett att spelet fått mer tid på sig att gro och finslipats – troligtvis hade spelet då också på allvar kunnat utmana den mörke riddarens äventyr. Men jag har svårt att sura när jag i en vansinnig hastighet slåss mot enorma mech-robotbossar längst New Yorks skyskrapor. Jag spelade The Amazing Spiderman veckan innan premiären av filmen med samma namn. I efterhand kan jag ganska enkelt konstatera att det var i spelet jag fann mest nöje.

Läs Peters recension här – Vem har rätt?

Kommentarer

  1. Peter Ahonen skriver:

    Wohoo! Författar ett svar inom kort, gillar dina synpunkter. Inte alls utan meriter!

  2. Tobias skriver:

    Jag känner att nästa spindelmannen-spel blir en fullträff om de utvecklar det här (och byter utseende på black cat!!). Hade minst lika roligt (dock inte lika roligt eller på samma sätt) som när jag spelade båda batmanspelen. Den stora robotormen var ju sjukt underhållande’

  3. T4 was Here skriver:

    Se, jag sa ju att Spindelman spelen var bättre i treDe.
    Men jag måste testa själv innan we får se om det är bättre än Ultimate Spiderman spelet.
    (But Without a playable Venom, I doubt it)

  4. […] Anders eminenta recension som jag ovan svarat på kan ni, och borde ni, läsa här! […]

  5. Superhjälte spel utan anknytning till en film är vad jag skulle vilja se mer av. På så sätt kan ju speltillverkarna förhoppningsvis få tid till att putsa saker och ting till en högre nivå.

Skriv en kommentar