Akira (1988) ansees av mÄnga vara en av de bÀsta anime-filmerna som finns att tillgÄ. Och japansk anime Àr en av de saker jag planerar att fylla tomrummet frÄn spelandet med, sÄ under gÄrdagen satte jag mig ner och sÄg filmen. Till en början kÀndes det vÀldigt lovande, coola kids pÄ futuristiska motorcyklar, Neo-Tokyo och superkrafter. Helt i min smak.

Det var dessutom vĂ€ldigt pampigt, vĂ€ldigt storslaget och med ett genomgĂ„ende bra soundtrack och en riktigt snygg tecknarstil. ÄndĂ„ sitter jag hĂ€r och kĂ€nner mig besviken.

RÀtt mycket faktiskt. Troligtvis har mytbilden av japanska anime-filmer som bjuder pÄ sÄ fantastiska upplevelser förstört för mycket. För helt Àrligt sÄ fattar jag inte grejen. Akira kÀnns alldeles för utflippad för min smak och hÄller enligt mina mÄtt inte ihop som film eller berÀttelse. Mot slutet brister allt och förvandlas till en cirkus av skrik och sörja. Och under den sista fjÀrdedelen fick jag flera gÄnger impulser som ville stÀnga av filmen. Jag sÄg klart den ÀndÄ, men det kÀndes som en möda.

SÄ hur gör jag nu? Min plan Àr som sagt att försöka förstÄ och uppskatta det som sÄ mÄnga verkar tycka om. Men om Akira var det bÀsta som japansk anime hade att komma med, finns det ens nÄgon anledning för mig att fortsÀtta försöka?