Akira (1988) ansees av många vara en av de bästa anime-filmerna som finns att tillgå. Och japansk anime är en av de saker jag planerar att fylla tomrummet från spelandet med, så under gårdagen satte jag mig ner och såg filmen. Till en början kändes det väldigt lovande, coola kids på futuristiska motorcyklar, Neo-Tokyo och superkrafter. Helt i min smak.

Det var dessutom väldigt pampigt, väldigt storslaget och med ett genomgående bra soundtrack och en riktigt snygg tecknarstil. Ändå sitter jag här och känner mig besviken.

Rätt mycket faktiskt. Troligtvis har mytbilden av japanska anime-filmer som bjuder på så fantastiska upplevelser förstört för mycket. För helt ärligt så fattar jag inte grejen. Akira känns alldeles för utflippad för min smak och håller enligt mina mått inte ihop som film eller berättelse. Mot slutet brister allt och förvandlas till en cirkus av skrik och sörja. Och under den sista fjärdedelen fick jag flera gånger impulser som ville stänga av filmen. Jag såg klart den ändå, men det kändes som en möda.

Så hur gör jag nu? Min plan är som sagt att försöka förstå och uppskatta det som så många verkar tycka om. Men om Akira var det bästa som japansk anime hade att komma med, finns det ens någon anledning för mig att fortsätta försöka?