Nej, jag är inte klar med Borderlands 2 än. Det tar tid. Jag spelar för tillfället tre karaktärer och försöker uppleva allt spelet har att erbjuda. Jag skulle antagligen kunna skriva en ganska rättvis recension baserat på det jag spelat nu, men eftersom vi redan pratat om spelet i podform finns ingen stress. Så jag tar tid på mig.
Men. Helt tomhänta ska jag inte lämna er fram tills recensionen. Jag tänkte nämligen redan nu dela med mig av en liten reflektion från min tid i Pandora.
Gearbox är kul folk. Det är tydligt. Borderlands 2 är smockfullt av humor och sköna referenser. Tiny Tina kan vara den bästa karaktären sen tidernas begynnelse. Till exempel. Och Handsome Jack är som skurk endast överträffas av den vilt svärande generalen från Bulletstorm. Utöver det finns en myriard småkaraktärer, påskägg och putslustigheter som förgyller spelupplevelsen.
Endast i en aspekt brister den annars så genomgående sköna tonen: Huvudkaraktärerna.
Huvudkaraktärerna i Borderlands 2 är fyra av de minst intressanta karaktärerna genom alla tänkbara tider. De är så vansinnigt ointressant dundetrista att jag vill kasta mig själv i en sjö av stekflott och tårar och bara drunkna.
Hej, jag får Batvoicen att låta lös och ledig!
Jag kan förstå om man vill skapa en karaktär utan stark personlighet som spelaren kan fylla med sin egen, men inte ens det lyckas man med. Man ger nämligen karaktärerna precis den mängd personlighet som krävs för att man ska kunna hata dem med hela sitt hjärta. Från Zeros bajsnödiga granithårdhet till Axtons dudebro-aura har man misslyckats helt med att göra karaktärer som går att hysa ett uns av varma känslor för.
Vad hände liksom? När man träffar på huvudkaraktärerna från förra spelet verkar de ju i alla fall delvis intressanta. Jag spelade inte förra spelet, så kanske är det något som dyker upp först nu. Kanske var de också svintrista as när de axlade huvudrollen, jag vet inte. Men jag vet att man inte lyckats för fem öre nu.
Det är ingen bärande del i spelet. Jag har jävligt roligt ändå. Men jag kan inte låta bli att känna att jag vill byta ut de fyra huvudkaraktärerna mot egentligen vem som helst annan. För jag hatar dem. Hatar. En massa.
Huvudkaraktärerna är där för att du ska ha någonting att spela med. Resten står omvärlden för så att säga.
I Borderlands 1 är det precis samma sak och du är relativt färglös som spelare även där.
Det bör göra sig relativt självklart att det är förmågorna på karaktärerna som faktiskt spelar roll istället för personligheten som är medvetet kliché. Jag tycker dock att respektive backstory till viss del tillför lite personlighet till karaktärerna om det är det man saknar. Även om man faktiskt måste leta fram den utspritt över olika områden för de olika karaktärerna.
Gaige är väl möjligen den karaktär som faktiskt sticker ut lite med all material som dykt upp innan och de något speciella skill-träden.
Smal linje att gå.
Få spela eller vara?
En evig balans.
För mycket begärt?
Tomt och fullt i samma kärl.
Anses omöjligt.
Föregånget spel.
Alla var svintrista as.
Litet steg framåt.
Personlig kärlek.
Bajsnödig granithårdhet.
Framförd i haiku.
Jag tycker personligen att huvudkaraktärerna är bra mycket bättre än i princip alla andra FPS som ofta inte ens har en personlighet. Sen kan jag väl hålla med om att huvudkaraktärerna inte håller samma klass som andra delar i Borderlands 2. Lite mer karaktärsutveckling än bara korta kommentarer och fyra gömda audio-loggar för varje karaktär skulle uppskattas, men det är verkligen inte nödvändigt. Man skulle exempelvis kunna leka med tanken att ha huvudkaraktärer och dialoger likt Mass Effekt i ett Borderlands spel… men jag vet inte om det skulle ha funkat.
Jag vill inte säga att ni andra lämnar dåliga kommentarer, men Skuldvärjan vann nyss kommenterande.