Nintendo svek sin kärnpublik, heter det. Man övergav sina lojala fans och släppte den stora besvikelsen som är den rörelsebaserade, grafiskt handikappade casualkonsolen Wii. Det är i alla fall sånt jag hör så fort Nintendo diskuteras på internets platser där den hårda kärnan av spelare håller till. Speciellt nu när WiiU är på gång, och diskussioner kring hur casual den konsolen kommer bli tar fart. Då är vi tillbaka till det där att Nintendo sviker kärnspelarna och släpper gimmickbaserade konsoler med daterad grafik och casualbibliotek – även om Nintendo säger att de vill satsa mer på kärnpubliken med WiiU (vilket jag inte tror kommer funka). Men vad var det egentligen som hände om vi ser tillbaka på historien?

Jag tror vi alla är överens om att NES och SNES gjorde kärnspelarna mätta och belåtna. SNES fick dock dela marknaden med Sega Megadrive, och sålde därmed färre exemplar än NES. Sega var likt Nintendo ett tv-spelsorienterat företag, med någorlunda likvärdiga resurser. Spola framåt till Nintendo 64, och plötsligt hade Sony givit sig in i leken. Till skillnad från Nintendo och Sega är Sony ett enormt internationellt teknikföretag, med överlägsna resurser att spendera inom reklam och teknik. Nu fanns det alltså tre aktörer på marknaden, varav en av dem hade enormt mycket mer pengar att röra sig med. Sega Saturn misslyckades i stort sett totalt, medan Nintendo 64 sålde sämre än både NES och SNES och Sonys Playstation spöade skiten ur sina japanska konkurrenter.

Nintendo var tvungna att lämna spelplanen där Microsoft och Sony spelade, och försöka hitta en ny publik.
Nästa generation gav sig ett företag ännu större än Sony sig in i leken. Microsoft hade till och med mer resurser än Sony kunnat drömma om, och kunde därmed hoppa in så pass sent i leken och än ändå spöa Nintendos Gamecube – som sålde sämre än NES, SNES och Nintendo 64. Med enorma reklamkampanjer och den ekonomiska förmågan att kunna gå back med varje såld konsol ersatte Microsoft den minsta av marknadens aktörer; Sega, som var tvungen att kapitulera med Dreamcast. Det hade gått från att handla om två japanska tv-spelstillverkare, till två gigantiska teknikföretag och Nintendo. Under varje generation hade konkurrenterna blivit både fler och ekonomiskt mäktigare, medan Nintendos konsoler sålt färre och färre.

Efter Dreamcasts död och Gamecubes tredjeplats stod det klart att Sony och Microsoft lyckats med att köpa sig in på marknaden med pengar som Sega och Nintendo inte hade. Det fanns inte plats för tre – än mindre fyra – spelkonsoler som riktar sig till samma målgrupp av konsumenter. Varje generation hade Nintendo tappat kärnspelare efter kärnspelare, och hade Nintendo fortsatt på samma spår hade uppföljaren till Gamecube möjligtvis blivit deras Dreamcast med under 15 miljoner sålda exemplar. Jag ser det som att ett besegrat Nintendo var tvungna att lämna spelplanen där Microsoft och Sony spelade, och försöka hitta en ny publik. Det var inte ett beslut man fattade för att ”svika” sina fans och kärnpubliken. Det var ett beslut man tvingades fatta för att inte hamna i samma situation som Sega.

Så vem övergav vem, egentligen? Var det Nintendo som svek kärnpubliken, eller var det kärnpubliken som svek Nintendo? Nu säger jag inte att vi konsumenter har någon skyldighet att vara lojala, och vill egentigen inte använda ord som svek. Jag vill bara sätta kommentarerna som använder såna ord i perspektiv. Jag vill heller inte antyda att Sonys och Microsofts bankkonton var det enda som spelade någon roll. De fattade många smarta beslut också, medan Nintendo och framförallt Sega begick många misstag. Men även om vi bortser från det hade det varit svårt att tävla mot Sonys och Microsofts plånböcker. Ja, Wii är väldigt casual. WiiU kommer med stor sannolikhet också bli det, oavsett vad Nintendo säger. Men jag tycker det är orättvist att säga att Nintendo svek oss, speciellt när vi kärnspelare fortfarande får ta del av Nintendos kärntitlar.