Precis som jag vill gilla Metroid eftersom jag ser och förstår varför det är bra spel, så vill jag verkligen gilla Wes Anderson mer än jag gör. Jag gillar filmernas stämning. Jag gillar deras atmosfär och deras karaktärer. Ändå kan jag inte förmå mig att ansluta mig till hyllningskörerna som oftast susar fram från publiken. Jag tycker Wes Anderson gör mysiga filmer, men ingen av dem kommer finnas på någon av mina topplistor. Eftersom min sambo säger att Moonrise Kingdom är årets bästa film, såg jag den äntligen i söndags. Och jag har exakt samma reaktion som innan: Meh, mysigt.

Något som till exempel Studio Ghibli lyckas med som Wes Anderson kämpar med, är att lyckas bygga upp världar från samma känsla och med en etablerad estetik utan att det till slut känns tjatigt och på gränsen till självparodi. Det beror å andra sidan säkert på att det är lättare för Studio Ghibli att undvika det när man utgår från en så stor dos fantasi, och därmed har mycket lösare tyglar när det kommer till vad som passar i den världen. Men när jag genast ser tjocka glasögon, bakåtslickat hår och rutiga morgonrockar genom en kamera som placerats utanför rummet himlar jag nästan med ögonen.

Kärleksrelationen mellan de två barnen i 12-årsåldern etableras inte det minsta
De två huvudrollerna talar dessutom sådär tyst, känslolöst, monotont och uttryckslöst som karaktärer i Wes Anderson-filmer gör när det är meningen att publiken ska förstå att de är utanför normerna tillhörande miljön de befinner sig i. Det funkar bra i vissa av hans filmer, men blir till en smärre katastrof när Moonrise Kingdom i grund och botten är en kärleksberättelse. Kärleksrelationen mellan de två barnen i 12-årsåldern etableras inte det minsta, och här finns heller ingen som helst personkemi eller värme som får mig att bry mig om deras öde. Om ett år kommer jag förmodligen ha glömt bort dem nästan helt, speciellt flickan. Inte för att skådespelarna är dåliga eller för att karaktärerna i sig inte kan vara intressanta, utan för att den typen av karaktär inte kommer till sin fulla rätt i en kärlekshistoria.

Men är filmen sevärd då? Om du är ett fan av Wes Anderson ser jag ingen anledning varför du inte skulle uppskatta Moonrise Kingdom. Och det är ändå en charmig värld som byggs upp, som vanligt. Och tur är det, eftersom filmen saknar en gripande story att engagera sig i. Till och med för att vara en Wes Anderson-film. Men bortsett från den vanliga charm- och mysfaktorn är det helt klart Bruce Willis och Edward Norton som gör filmen sevärd nästan helt på egen hand. Om de två huvudrollsinnehavarna är ett exempel på var man inte ska stoppa den här sortens karaktärer, så är Willis och Nortons karaktärer ett exempel på motsatsen. Jag hade blivit så mycket mer underhållen om filmen enbart handlat om dem, även om de får ta tillräckligt mycket plats redan nu, och därmed rädda hela filmen genom att underhålla mig enormt.

Och Bill Murray? Han är svag. Riktigt svag. Svagare än jag sett honom på väldigt länge. Kanske är det hur han är skriven. Kanske hur mycket plats han får ta. Eller så är det kanske bara jag som tappat lite kärlek för honom efter hans pundiga kommentarer om hur folk som har det svårt måste skärpa till sig i stället för att göra sig beroende av hjälp från staten.