Gästkrönika

Mitt största nederlag

Efter 98 timmar, 22 minuter och 33 sekunder gav jag slutligen upp. Jag hade tagit mig igenom äventyret, besegrat den slutgiltiga bossen, slaktat tillräckligt med monster för att maximera mina karaktärer och nått ett femstjärnigt betyg på alla spelets sidouppdrag.
Ändå var det jag som tvingades erkänna mig besegrad.

En samlare har jag alltid varit, och även om jag aldrig fått diagnosen är jag övertygad om att en släng av spel-OCD har följt mig genom livet. Super Mario Galaxy slutade inte snurra i min Wii-konsol innan alla 242 stjärnor var skördade, och i Heavy Rain hade jag bara några dagar tidigare med ett stolt leende på läpparna låst upp den allra sista trofén. En bronspokal tilldelas Axel Mohss för att med bravur ha dukat sitt digitala middagsbord samt för att med en till synes aldrig sinande entusiasm ha lekt med sin likaledes digitala son.

Jag stirrade med tom blick på listan framför mig
För mig var ett spel inte avklarat bara för att eftertexterna rullade. Min hjärna hade gjort upp en ond plan, och den höll endorfinerna gisslan. Kravet för frisläppning var lika enkelt som frustrerande; 100%, inget mindre. 100% av spelet utforskat, 100% av trofé-listan ifylld, och först då skulle jag få min kick. Det var därför det efter 98 timmar, 22 minuter och 33 sekunder var så fruktansvärt jobbigt att erkänna för mig själv att jag funnit min överman i Final Fantasy XIII. Jag var ju så nära. En enda trofé till, sen skulle det vara över. Problemet var bara att den inte skulle bli min innan jag fått tag på alla vapen och alla tillbehör som fanns, i hela spelet. Jag kollade upp listor på all utrustning, räknade ut vad jag skulle behöva tillverka, vilka material jag skulle behöva samla på mig och vilka fiender jag skulle behöva besegra. Sedan stirrade jag med tom blick på listan framför mig.

Egentligen är det snudd på absurt. Jag behövde bara vända blicken nittio grader från den ångestframkallande listan för att istället se spelhögen där Darksiders, Assassin’s Creed II och Bioshock 2 fortfarande väntade på mig. Ändå var det långt ifrån lätt att välja mellan ett återbesök i mitt älskade Rapture och ytterligare 30 timmar med meningslöst, långtråkigt och frustrerande grindande på Pulse. Till mitt eget försvar måste jag ändå säga att jag faktiskt tyckte att de första två tredjedelarna till större delen var riktigt underhållande. Mycket har sagts om Final Fantasy XIII, och en del av kritiken kan jag själv skriva under på. Ändå uppskattade jag stridssystemet och accepterade det linjära upplägget, vilket gjorde att jag lyckades ha roligt med spelet. Åtminstone i 60 timmar. Sedan fortsatte jag, och lade ytterligare ett och ett halvt dygn av min tid på spelet.

Jag förnekade, vägrade acceptera att det här hände mig
I början hade jag svårt att inse att det verkligen var en förlust. Jag förnekade, vägrade acceptera att det här hände mig. Sådär som människor brukar reagera när vi drabbas av en stor sorg. Jag ville inte ens riktigt ge upp, utan tänkte istället att jag skulle komma tillbaka för platina-trofén senare, så fort jag fått en liten semester i Rapture. Men när eftertexterna till Bioshock 2 rullat färdigt stod spelets trofélista och gapade halvtom. Vid det laget hade jag i mitt sorgearbete gått igenom alla fem steg och till slut nått någon slags acceptans inför det faktum att jag inte alltid kunde göra allt, för alltid.

Jag var tvungen att tänka om, se på mitt spelande på ett annat sätt för att inte falla tillbaka i gamla vanor. Visst har jag fått återfall ibland; när Super Mario Galaxy fick en uppföljare senare samma år satt jag där igen, och vägrade ge upp. Men den gången gjorde jag det av spelglädje istället för av envishet. Åtminstone huvudsakligen. Det var jobbigt att gå igenom, men den ständigt minskande högen av missade speltitlar som jag nu har tid att ta igen vittnar om att jag ändå tog rätt beslut.

98 timmar, 22 minuter och 33 sekunder fick räcka. Jag återvände aldrig till Pulse.

Text av Axel Mohss

Axel är en ung man som alldeles nyligen kläckts ur den tillslutna kokong vi kallar tonåren. Nu är han redo att göra tankar till ord, och ord till handlingar. Det första steget blev att slänga upp en hittills namnlös blogg där olika typer av populärkultur från och med nu kommer att avhandlas. Ni hittar den på mohss.squarespace.com (namnförslag uppskattas).

Kommentarer

  1. Tommy Håkansson skriver:

    Akta dig för FEZ. 🙁

  2. Lilla Kaninmongo skriver:

    Är mest imponerad att du orkade lägga ner så mycket tid på spelet. Min största besvikelse på spel någonsin måste ha legat på FFXIII själv.
    Gud vilka förväntningar! Gud vad ledsen jag blev när jag knappt gillade NÅGOT med spelet. FF är brutalt skadeskjutet för mig :\

    Men att du ens orkar fixa allt spel! Impressive.

  3. Michel skriver:

    Jag känner igen mig i din beskrivning. Vissa spel gör något med oss och det är kanske inte alltid så roligt när man avslöjar sig själv som någon man inte trodde att man var, eller någon man inte vill vara.

    Att vara tävlingsinriktad är ju socialt accepterat, men varför försöker spelen locka fram den extrema samlaren i oss? Jag har tillsammans med flickvännen ägnat mycket semestertid åt Left 4 Dead 1 & 2 för att klara alla kampanjer på expert – achievements unlocked! Men jag har också försvunnit in i Fallouts värld och samlat på mig så mycket poänglösa saker att jag skäms för att berätta det. I Skyrims värld är jag nog en av de rikaste i historien – jag är level 81, har 100 % i alla skills, bär en halv miljon guld på fickan tillsammans med hundratals juveler, äger alla fastigheter som finns, har byggt 3 ståtliga hus, anställt barder, fastighetsskötare och hushållerskor, är gift och har adopterat två barn, äger åtminstone 7 Rare book departments etc… Vive la bourgeoisie!?

    Nog finns det väl bättre egenskaper hos människan att locka fram i spel!? Skärpning, speltillverkare!

  4. Shotgun Facelift skriver:

    du är en bra krönikör! kollade in din blogg och det var lika välskrivet där! känner fan igen mig i det där hektiska trophyjagandet. blir knäpp på det. förstörde arkham city för mig. visst var det inte lika illa som det verkar ff13 men ändå. ibland så får man en underbar upplevelse (som i arkham city för mig) i kanske 10-15 timmar. sen lägger man 10-15 timmar TILL på rent skräp. men man MÅSTE JU. Jag har numera börjat – som dig – att acceptera att det är OK att inte orka eller vilja ta platinum i sina favoritspel. Det är tråkigt men också skönt att inse det. Då kan man slappna av och bara njuta av upplevelsen istället. Sen kanske det kommer en period när man har asmycket tid att döda, inga tvserier att se, inga nya spel släppts som man är intresserad av osv. Då kan man ju alltid dyka tillbaka. För att man VILL.

  5. Axel Mohss skriver:

    @Tommy: Oj, är det också ett sådant spel? Tur att jag inte ens har någon 360 här hemma för tillfället, så att jag slipper oroa mig för den återfallsrisken.

    @Kaninmongo: Haha, fast då blev det ju också det spelet som till slut blev för mycket och fick mig att vakna. Anledningen till att jag gillade det mer än de flesta till att börja med kanske har med hur och när jag spelade det att göra också. Jag hade inte direkt gått och peppat speciellt mycket innan, men jag har för mig att släppet skedde ungefär samtidigt som jag fick sportlov och skulle vara ensam hemma i ett snötäckt hus 4-5 dagar eller liknande. Det blev väl ett halvt spontant köp för att ha ett långt spel och en vacker värld att glida in i under lovet, så förutsättningarna var ganska optimala. Sen har spelet brister, men jag gillade fan stridssystemet ändå.

    @Michel & Shotgun Facelift: Ja, det är ju en inte så lätt balansgång det där. Det är ju samma achievements/trophies som kan höja spelvärdet i vissa spel som ibland får en att titta tillbaka och tänka “kunde jag inte ha gjort något lite vettigare med de här 20 timmarna av mitt liv?”. Eller, fenomenet fanns ju innan achievemts-tiden såklart, bara att de systemen gjort det så totalt omöjligt att blunda för om man har den där lilla genen som säger att 99% aldrig kan vara ens hälften så bra som 100%. Men det är väl med achievement-system som med alla andra droger om man ska fortsätta dra de parallellerna; skoj och stämningshöjande så länge det inte slår över i missbruk.
    Tusen tack förresten, Shotgun!

  6. Tommy skriver:

    Det är lite av den här anledningen som jag faktiskt glädjer mig åt att Wii U inte har några direkta achievements/trophys. Jag tyckte att det kändes riktigt tråkigt inför släppet, men här kan jag välja när jag känner att jag tagit “allt.” Jag behöver inte skjuta trettio fiender inom loppet av 20 sekunder för att få en trofé, utan det räcker med att klara av det väsentliga. När jag tagit alla stjärnor i New Super Mario Bros. U är jag helt enkelt klar med det.

Skriv en kommentar