Efter 98 timmar, 22 minuter och 33 sekunder gav jag slutligen upp. Jag hade tagit mig igenom äventyret, besegrat den slutgiltiga bossen, slaktat tillräckligt med monster för att maximera mina karaktärer och nått ett femstjärnigt betyg på alla spelets sidouppdrag.
Ändå var det jag som tvingades erkänna mig besegrad.

En samlare har jag alltid varit, och även om jag aldrig fått diagnosen är jag övertygad om att en släng av spel-OCD har följt mig genom livet. Super Mario Galaxy slutade inte snurra i min Wii-konsol innan alla 242 stjärnor var skördade, och i Heavy Rain hade jag bara några dagar tidigare med ett stolt leende på läpparna låst upp den allra sista trofén. En bronspokal tilldelas Axel Mohss för att med bravur ha dukat sitt digitala middagsbord samt för att med en till synes aldrig sinande entusiasm ha lekt med sin likaledes digitala son.

Jag stirrade med tom blick på listan framför mig
För mig var ett spel inte avklarat bara för att eftertexterna rullade. Min hjärna hade gjort upp en ond plan, och den höll endorfinerna gisslan. Kravet för frisläppning var lika enkelt som frustrerande; 100%, inget mindre. 100% av spelet utforskat, 100% av trofé-listan ifylld, och först då skulle jag få min kick. Det var därför det efter 98 timmar, 22 minuter och 33 sekunder var så fruktansvärt jobbigt att erkänna för mig själv att jag funnit min överman i Final Fantasy XIII. Jag var ju så nära. En enda trofé till, sen skulle det vara över. Problemet var bara att den inte skulle bli min innan jag fått tag på alla vapen och alla tillbehör som fanns, i hela spelet. Jag kollade upp listor på all utrustning, räknade ut vad jag skulle behöva tillverka, vilka material jag skulle behöva samla på mig och vilka fiender jag skulle behöva besegra. Sedan stirrade jag med tom blick på listan framför mig.

Egentligen är det snudd på absurt. Jag behövde bara vända blicken nittio grader från den ångestframkallande listan för att istället se spelhögen där Darksiders, Assassin’s Creed II och Bioshock 2 fortfarande väntade på mig. Ändå var det långt ifrån lätt att välja mellan ett återbesök i mitt älskade Rapture och ytterligare 30 timmar med meningslöst, långtråkigt och frustrerande grindande på Pulse. Till mitt eget försvar måste jag ändå säga att jag faktiskt tyckte att de första två tredjedelarna till större delen var riktigt underhållande. Mycket har sagts om Final Fantasy XIII, och en del av kritiken kan jag själv skriva under på. Ändå uppskattade jag stridssystemet och accepterade det linjära upplägget, vilket gjorde att jag lyckades ha roligt med spelet. Åtminstone i 60 timmar. Sedan fortsatte jag, och lade ytterligare ett och ett halvt dygn av min tid på spelet.

Jag förnekade, vägrade acceptera att det här hände mig
I början hade jag svårt att inse att det verkligen var en förlust. Jag förnekade, vägrade acceptera att det här hände mig. Sådär som människor brukar reagera när vi drabbas av en stor sorg. Jag ville inte ens riktigt ge upp, utan tänkte istället att jag skulle komma tillbaka för platina-trofén senare, så fort jag fått en liten semester i Rapture. Men när eftertexterna till Bioshock 2 rullat färdigt stod spelets trofélista och gapade halvtom. Vid det laget hade jag i mitt sorgearbete gått igenom alla fem steg och till slut nått någon slags acceptans inför det faktum att jag inte alltid kunde göra allt, för alltid.

Jag var tvungen att tänka om, se på mitt spelande på ett annat sätt för att inte falla tillbaka i gamla vanor. Visst har jag fått återfall ibland; när Super Mario Galaxy fick en uppföljare senare samma år satt jag där igen, och vägrade ge upp. Men den gången gjorde jag det av spelglädje istället för av envishet. Åtminstone huvudsakligen. Det var jobbigt att gå igenom, men den ständigt minskande högen av missade speltitlar som jag nu har tid att ta igen vittnar om att jag ändå tog rätt beslut.

98 timmar, 22 minuter och 33 sekunder fick räcka. Jag återvände aldrig till Pulse.

Text av Axel Mohss

Axel är en ung man som alldeles nyligen kläckts ur den tillslutna kokong vi kallar tonåren. Nu är han redo att göra tankar till ord, och ord till handlingar. Det första steget blev att slänga upp en hittills namnlös blogg där olika typer av populärkultur från och med nu kommer att avhandlas. Ni hittar den på mohss.squarespace.com (namnförslag uppskattas).