Skitsnacksblogg

Nio korta filmrecensioner

The Hobbit:
Jag begick misstaget att förvänta mig något i klass med Sagan om ringen-filmerna. Även om jag inte gillar dem lika mycket som de flesta andra och de inte lämnat något avtryck på mig, så är de underhållande. Men nej The Hobbit är inte i närheten av Sagan om ringen. Förutom karaktärerna som redan är etablerade från Sagan om ringen-filmerna är det helt tomt på intressanta personer. Det är Gandalf, Bilbo och Gollum. Alla andra är helt tomma och faktiskt jävligt irriterande. En film med 10+ comic relief-karaktärer? Nej tack, för i helvete. Det kändes som en lightversion av Sagan om ringen, för barn. Skitsnygg och mysig rent visuellt, med några bra actionscener. Men inget för mig när det kommer till berättande, story och karaktärer.

Paranorman:
Från skaparna av Coraline. Fullkomligt usel första akt som kändes totalt ointressant och klyschpackad. Under filmens andra akt slängde man fram en lite twist ur ett smått intressant perspektiv, lite oväntat. Och den tredje akten är bland det visuellt vackraste och bäst berättade jag någonsin sett inom animerad film. Synd att första halvan av filmen var så ointressant, men det var HELT och hållet värt det för tredje akten.

The Raid:
Stenhård actionrulle från Indonesien. Jag brukar inte tycke fightingscener är underhållande, men här var det faktiskt najs. Även om en eller två av dem var lite väl utdragna, och även om jag önskar filmens “sista boss” var lite mer än han var. Fightingen kändes sådär smutsigt brutal och oslipad som den ska, så att helt otroliga moves känns trovärdiga. Men storyn hade kanske behövt lite med putsning.

The Skin I Live In:
Antonio Banderas är fasiken en bra skådis. Man glömmer det ibland. Väldigt originell film med en bra twist. Vissa kanske tycker det är lite för långsökt, men jag gillade det. En sån där film som kan ses igen när man vet om twisten. Det har varit jäkligt ofta som jag sett och uppskattat spanska filmer på sistone.

A Separation:
Iransk film som vann Oscar för årets bästa utländska film förra året. Mycket bättre än jag trodde. Det är lätt att glömma hur modernt Iran faktiskt är, även om det brukade vara långt mer modernt. Känns som en väldigt rättvis film, som speglar verkligheten från alla sidor utan att det känns som att man försöker vinkla något. Intressant story berättad med bra tempo utan många onödiga scener.

Doubt:
Jag är inget fan av Meryl Streep, men jag älskar alltid Philip Seymour Hoffman. Jag trodde Doubt skulle bli en ganska förutsägbar film som hanterar ett förutsägbart ämne på ett förutsägbart vis. Men i stället visade man tydliga nyanser inom ett känsligt ämne, där man kunde ha plockat löjligt lätta men ointressanta poäng genom att spela det överdrivet säkert. Filmen försvarar ingen, och anklagar ingen. Och det är skickligt gjort, snyggt filmat och bra skådespelat.

Ruby Sparks:
Will Ferrells bästa film hittills heter Stranger Than Fiction. Hade jag inte redan sett den skulle Ruby Sparks säker göra ett större intryck på mig. Här får vi följa samma koncept, fast från den andra sidans perspektiv när en författares kreation blir till en verklig person. Det hade varit så lätt att hata författaren, speciellt med tanke på skådespelarens tidigare roller. Men filmen undviker den fällan. När författaren hela tiden begår samma misstag utan att inse varför det blir fel när han försöker skriva om Rubys personlighet blir jag lite irriterad, å andra sidan antar jag att det är en del av filmens budskap som måste illustreras på det sättet. Men ändå en bra film som vilar på ett riktigt intressant koncept, där jag på riktigt är nyfiken på att få se vad som kommer hända härnäst.

Beasts of the Southern Wild:
Kanske årets stora besvikelse, även om jag inte hade haft mycket tid på mig att hypa upp. Den underbara trailern och filmpostern fick mig att tro att filmen kanske skulle vara en blandning mellan Where The Wild Things Are och The Tree of Life. Det hade varit en jäkligt mysig blandning. Men nej, den visuella stilen som trailern och postern visar är sällan närvarande, även om det är en stundtals snygg film. Och de surrealistiska sagoelementen uteblir nästan helt och hållet. Kvar finns en charmig liten tjej som lever i en ganska lycklig men fattig tillvaro med sin sjuka och excentriske pappa i den amerikanska södern. Den kunde ha blivit så, så bra. Men blev ändå OK, och är säkert bättre med rätt förväntningar.

Safety Not Guaranteed:
En knäppskalle vars mentala hälsa kan ifrågasättas sätter upp en annons för att hitta någon att resa tillbaka i tiden tillsammans med. Bara det är ju en ganska intressant premiss, och en trio från en tidning kontaktar mannen för att skriva en artikel om hans knasigheter. Men det som verkligen bär filmen är de få men starkt lysande karaktärerna. Aubrey Plaza är ett riktigt charmtroll ibland, och jag gillar henne mer och mer för varje gång jag ser henne. Jag är inte helt säker på vad jag tycker om slutet, men det finns då både gott och dåligt att säga om det. Mysig rulle med indiekänsla som ska ses om man uppskattar lättsamt välskrivna karaktärer.

Skriv en kommentar