Recension

Rise of the Guardians (360)

I en annan dimension så kanske jag hade gillat det här spelet. Äh, fuck it, inte ens då. Men detta spelet är som sagt inte ens riktat till mig, utan till mina barn som även eventuellt kommer att se filmen. Vad säger de då? Jodå, det var ren dynga.

Jag vill verkligen att licensspel idag ska visa att de inte är framstressade exempel på hur pengasuktande filmstudios verkligen är
Jag vill verkligen att licensspel idag ska visa att de inte är framstressade exempel på hur pengasuktande filmstudios verkligen är, men när man väl börjar spela Rise of the Guardians så inser man snabbt hur framstressat spelet verkligen är. Samma boss möts varje gång under spelets bossfighter, stridssystemet är praktiskt taget uppbyggt kring att hamra på en knapp och snurra på en spak och filmsekvenserna går i repeat.

Visst, jag skull kunna jämföra spelet med ett renodlat hack n´slash där horder av fiender strömmar in på skärmen och vi bjuds på en fest utan dess like. Visst är det mycket fiender, men det är alltid samma fiender. På något sätt så verkar utvecklarna försöka tråka ihjäl mig. Nej, de försöker nog tråka ihjäl mina barn till att vilja springa ut för att hellre leka i ett åskoväder ute på en fotbollsplan. Visst är de ute, men kombinationen åska och människa som högsta punkt är inte alltid så bra.

Dessutom så är detta allt som spelet går ut på. Slå, slå, slå och slå. Inga pussel, bara enformigt samlande som om hela spelet var en enda stor parodi på samlaruppdrag ifrån mmorpg’s. Ingen belöning förutom att få spela som alla karaktärerna i spelet. Ja visst ja, det finns multiplayer. Ja, du kan ha tråkigt ihop med dina barn. Varsågoda att inte köpa det förrän det finns i outlethyllan. För det är där spelet kommer hamna, på hyllan i Maxi stormarknad där uttråkade föräldrar lyfter på spelet, för att sedan lägga tillbaka det.

Skriv en kommentar