“If men are from Mars and women are from Venus, drummers are from Pluto” – Hughie, Still Crazy

Jag gillar trumslagare. En gång i tiden kunde jag själv räkna mig till släktet, men det var alldeles för länge sedan nu. Här tänkte jag istället lista mina fem favorittrummisar, ett inlägg i taget. En klausul i min, ytterst personliga lista, är att jag måste gilla musiken de spelar. Enbart teknik och tallang räcker därmed inte för min korta och rätt trånga lista.

En trummis behöver en känsla för gung, driv och vad som gör en rock/pop/valfri övrig genre bättre. Som trummis ska man i min bok hålla en låt levande och driva den framåt. Något som jag blivit alltmer allergisk mot är trumslagare som tar för mycket plats och alltid försöker imponera och hävda sin egen förträfflighet (Chris Pennie, jag tittar på dig). Visst finns det en publik för dessa också, men jag tillhör inte den skalan.

Med det sagt ska jag också ge Dave Grohl lite utrymme i detta inlägg. Dave har en gedigen bit av rockhistoria i sitt bagage och när man tänker på honom som trummis snarare än frontman och sångare så ramlar man ofta tillbaka till Nirvana. Där gjorde han ett väldigt bra jobb i att cementera bandets tunga, raka och enkla sound. Men man ska också komma ihåg att Dave Grohl själv la trummattorna på Foo Fighters två första skivor och enligt mig är The Color and the Shape en av 90-talets mest perfekta rock-plattor.

Därtill har han gästat som trummis på Queens of the Stone Age’s suveräna Songs for the Deaf, på Tenacious D’s skivor samt i projekt som Probot, Them Crooked Vultures och många fler. Hans närvaro bakom pukorna hörs tydligt och han spelar alltid mer nästan lite för mycket energi, vilket jag gillar. Han har gång efter annan beskyllts för att spela för hårt och utan vidare finess. Och de må stämma i vissa fall, men i min bok kompenserar han detta med ett enormt driv och en distinkt tydlighet i musiken han vill ”föra fram”.

En av mina favoritlåtar med Dave vid trummorna finner ni här nedan:

Vilka favoriter har ni? Let me know!