När jag hörde Fall Out Boys första singel från senaste plattan kände jag direkt att man dragit ner på den emotionella vibben och vridit upp till en tyngre, mer hårdrocks-fokuserad ljudbild. Jag var därmed övertygad att bandet skulle utvecklas åt det hållet, precis som Sum 41 gjorde med Chuck 2004 (som dock endast slutade med ett halvbra resultat, tyvärr).

Men idag har jag lyssnat ett par varv på Save Rock and Roll och även om det finns mycket bra att gotta ner sig i så har jag svårt att greppa helheten. Troligen för att det inte finns någon, över huvud taget. Vissa spår är fullkomligt briljanta – andra förutsägbara tramsmelodier som förpestas av en på sina håll ohyggligt åtstramad, sönderstädad ljudbild.

Fall Out Boy brukar vara ett bra exempel på hur collage-rock kan vara stökigt spännande och utforskande, även om bandet sakta men säkert lämnat det facket de senaste åren. Spår som Just One Yesterday och titelspåret Save Rock and Roll, som gästas av Sir Elton John(!) är bland de starkaste spåren bandet någonsin ställt sig bakom. Men däremellan finns det många spår som är direkt tråkiga att lyssna på, och jag har nog aldrig tidigare tyckt att det varit tråkigt att lyssna på Fall Out Boy.

Så jag är besviken idag. Kanske kan vissa av låtarna växa efter ett tag, och jag väntar fortfarande på tillfälle att se bandet live. Men summerat så hade jag förväntat mig mer. Mycket mer.