Jag har spelat Remember Me. Jag tycker det är ett riktigt bra spel. Många andra spelskribenter har också spelar Remember Me. Till skillnad från mig verkar de flesta inte gilla spelet så värst mycket. Det är lite konstigt, och jag förstår det inte riktigt. Och när jag säger att jag inte förstår det, så syftar jag inte på att jag helt enkelt inte håller med. Nej, det finns många spel som jag gillar, som har kritiserats i lika stor utsträckning som Remember Me. Ta till exempel förra årets Asura’s Wrath, som jag själv anser vara 2012 års näst bästa spel medan den kollektiva spelpressen anser det vara 7/10 i snitt. Jag håller absolut inte med dem, men jag förstår fullt väl varför och hur man kan tycka så. Detsamma gäller omvänt med till exempel Bioshock Infinite — jag själv är inte direkt så jäkla tänd på det spelet, men förstår verkligen varför det är så hyllat.

remember-me-xbox-360-1344946306-013Men när det kommer till Remember Me kan jag faktiskt inte se vad det är för brister som får hälften av recensionerna att dela ut medelmåttiga till låga betyg. Jag skummar igenom några av texterna och ser kritik i stil med “enformigt”, “identitetslöst”, “repetitivt” och “glömbart” med “bristfälligt gameplay” och en story som är “full av sig själv”. Och hade man sagt det om Asura’s Wrath (bortsett från “glömbart” då) skulle jag bara nicka och förstå vad de snackar om. Men Remember Me gör inget som jag kan fästa de här beskrivningarna på. Gameplay är varierat, djupt och underhållande med sin problemlösning och sitt interaktiva combosystem. Presentationen känns realistiskt modern på samma sätt som Deus Ex:Human Revolution, med produktionsvärde i den högsta AA-nivån. Den fullkomligt underbara musiken ökar känslan av atmosfären, och kommer garanterat dyka upp på min topp 10 över årets bästa spellåtar.

Men mest av allt berättar Remember Me den mest intressanta spelberättelsen jag upplevt på väldigt länge, och gör det på ett sätt där man fantastiskt nog lyckats knyta ihop det i spelets faktiska spelmoment. Att spola tillbaka någons minne och ändra detaljer för att få personen att minnas saker annorlunda är ett helt fantastiskt spelmoment som enligt mig skulle kunna lyfta ett helt spel på egen hand. Tyvärr bjuds det inte på rillräckligt ofta, i alla fall inte så jag blir mätt. Remember Me får en värld där minnen är både en kommersiell produkt såväl som ett politiskt vapen att kännas trovärdig, där jag bryr mig om offren — men framför allt den välutvecklade huvudkaraktären Nilin, som både skrivits och framförts utmärkt.

remember-me-xbox-360-1351260161-033Och sen har vi då gameplay. Jag har redan talat mig varm om det i Svamppod. Att pyssla ihop egna combokedjor utifrån min egen spelstil och ändra dem allt eftersom situationerna kräver andra strategier gör att jag uppskattar de här striderna mer än jag uppskattade Arkham Asylums — kanske till och med mer ändå. Du får placera ut olika sorters slag i kedjorna, och varje slag har olika effekter när de landar på motståndarna (även om de blockar). Beroende på slagtyp får du tillbaka hälsa, slår extra hårt, kopierar ditt senaste slag fast med större effekt, eller minskar cooldowntiden på dina specialattacker. Specialattacker som behövs för att synliggöra dolda fiender, ta över robotar, sätta alla ur spel tillfälligt, placera en bomb på en motståndare eller att själv bli osynlig. Fienderna som kastar på dig kräver att du modifierar combokedjorna och väljer väl när du ska avfyra specialarna, vilket för striderna oerhört underhållande.

Och sist men inte minst är det spelets överraskande problemlösning som får mig att gilla det — något som vi ser alldeles, alldeles för lite av i actionspel idag. Det är inga riktiga klurnötter som delas ut, men det räcker för att göra vägen från A till B underhållande nog. Allt eftersom Nilin får fler egenskaper blir problemlösningen mer invecklad. Förutom att manipulera folks minnen kan det gå ut på att rada upp kanter så att du kan klättra upp för en vägg. Eller låsa in robotar i utrymmen på ett visst sätt så att du kan smita förbi utan att bli sedd. Eller att vrida och hissa kranar så att en väg framåt skapas. Eller att kombinera en annan persons minnen med den verkliga världen för att upptäcka nya möjligheter att lösa problem på. Det är inte direkt Zelda, men det är mycket mer än jag förväntar mig av ett sånt här spel. Och jag älskar det.

Jag skulle vilja beskriva Remember Me som Arkham Asylums strider, Uncharteds klättrande och Deux Ex: Human Revolutions berättande. Jag gillar helt enkelt spelet mycket mer än jag var beredd på, och förstår inte varför så många andra inte gör det.