Recension

The Last Tinker: City of Colors (Mac)

Tänk att någon tagit en slice av millennieskiftet, plockat upp den och dumpat den ett drygt decennium senare. Lite så är det med The Last Tinker: City of Colors. Och ingen kunde vara gladare över det än jag.

Plötsligt är jag tio år gammal igen. Osnuten och jävlig.

Plötsligt är jag tio år gammal igen. Osnuten och jävlig. Igen. Lubbar över till grannen och spelar Spyro the Dragon, när jag inte har fullt upp att försöka slita Jak & Daxter ut händerna på min skitjobbiga lillebror. Tiden har räserroterat bakåt. Jag måste kämpa mot lusten att slå upp en enorm skål snabbmakaroner, slänga i ett halvt smörpaket och dränka allt i grillkrydda.

The Last Tinker spelar på hela nostalgiregistret för mig. 3D-plattformsspel är min absoluta favoritgenre och det har varit ont om nytt blod inom den under den gångna generationen. För mig som mer eller mindre förknippar tv-spel med tecknade gubbar som hoppar runt i en färgglad värld, samlar krimskrams och räddar något eller något annat i en banal men halvunderhållande story har det varit hårda år.

 

The-Last-Tinker-Landscape-Shot

Färgglatt så att det förslår

Mimimi Productions verkar ha känt samma saknad som jag, för The Last Tinker är på många sätt en riktig gamla skolans 3D-plattformare. Tecknat? Check. Färgglatt? Check. Krimskramssamlande? Check. Trivial story om att rädda stuff? Check. Till och med på ”ganska risig slutboss som bara är där för att man måste ha med en slutboss” blir det en fet jävla bock.

På andra sätt är det inte riktigt lika klassiskt. I motsats till de klassiska två grundattackerna som plattformshjältar brukar vara utrustade med, har huvudpersonen i The Last Tinker tillgång till ett rudimentärt kombosystem. Dessutom låser han upp fler attacker och till och med uppgraderingsmöjligheter under spelets gång. Tillsammans leder det här till ett fightingsystem som kanske inte kommer blåsa någon av stolen, men är ganska underhållande för det.

Och så finns det en annan, ganska stor grej. Man kan inte hoppa. Låt man upprepa det där för de av er som inte hörde: man kan inte hoppa.

The-Last-Tinker-Koru-Jumping

Hur ska jag klara de här hoppen? Just det, håll inne en knapp.

Ett plattformsspel måste ju så klart innehålla hopp, det säger sig själv. Och huvudkaraktären kan hoppa. Men du kan inte. Det finns ingen hoppknapp. Du kan inte hoppa över ett staket som står i vägen, du måste gå runt. Det enda sättet du kan få karaktären att hoppa är att rikta honom mot en plats där hoppbara plattformar finns utplacerade, röra honom ditåt och hålla inne springa/hoppa/klättra-knappen. (Det där är inte riktigt sant, du kan även hoppa i strider för att sedan sätta upp för en dykattack, men det är ett i övrigt fullständigt meningslöst hopp och inte vad jag pratade om.)

Lösningen funkar och man har lyckats bygga gameplay runt det. Så det saknas inte så mycket som jag hade oroat mig för att det skulle. Men nog saknas det allt. I en plattformare vill jag kunna hoppa fritt. Det är bara så jag vill ha det.

The Last Tinker är inte perfekt. Det är inte exceptionellt. Men det är ett stabilt plattformsspel och det fyller en lucka i den moderna spelfloran. Att det dessutom både ser bra ut och har en del riktigt mysig musik gör ju inte det minsta ont. Jag hade en väldigt trevlig stund med en gammal favoritgenre och har som avslut bara en sak att säga: Lägg ner alla FPS i utveckling och sätt människorna på att göra plattformsspel annars kommer någon att råka illa ut.

Jag menar, se till att prova på The Last Tinker: City of Colors om du som jag håller plattformsgenren nära hjärtat. Eller helt enkelt gillar ett snyggt och ganska mysigt spel.

Skriv en kommentar