Krönika

Överanvändning av spel – en överdrift

Det är med stort intresse som jag ofta lyssnar på Svamppod, även om det kan låta som om jag är partisk. För mig som skriver på Junior så är det extra roligt när man engagerar sig i frågor som rör barn och deras spelande, och det är även extra intressant då både Tommy och Ludde är pedagoger med inblick i barns utveckling och inlärningsförmåga. I säsongsavslutningen av Svamppod så var intresset extra stort för mig då de tog upp en undersökning som dessutom hade en vinklad slutsats som inte alls går att bevisa. Snarare så krävs det en del eftertänksamhet inom specialpedagogik och en inblick i barns svårigheter för att över huvud taget kunna våga sig på en etablerad gissning.

Rain Man

Nej, människor med autism är inte såhär, oftast

Det jag pratar om handlar så klart om en undersökning som inriktar sig på att ta reda på hur spelvanorna hos personer med ADHD eller autismspektrumstörning skiljer sig från en person utan dessa funktionsnedsättningar. Resultatet blev enligt min mening inte speciellt överraskande. Personer med ADHD eller någon form av autism spelar mer än personer utan dessa funktionsnedsättningar. Så vad säger detta oss egentligen? Jo, om man ska tro artikeln som det länkas till så är detta ett problem på grund av att detta anses vara en överkonsumtion av spelande och att dessa barns tendens till specialintressen gör att de lättare kan bli beroende av spelen. Undersökningen har så klart delvis rätt, men man tar inte i beaktning människosyn eller ställer sig egentligen frågan till varför dessa barn spelar mer. Snarare så är man osäker.

Spel kan vara en del i habiliterings-formen hos många personer
Ur personlig erfarenhet och utifrån studier så har jag en egen uppfattning av dessa resultat. För det första så är det ofullständigt att bara ha med pojkar i undersökningen, även om en stor majoritet av de som får dessa diagnoser är just pojkar. En annan sak jag reagerade på är att de ansåg att den mängd som de spelade var mycket stor mängd, speciellt med tanke på att jag som inte har någon diagnos spelade mycket mer än vad genomsnittet i den här undersökningen gjorde i min barndom. För det tredje så verkar man glömma bort möjligheten att spel även kan vara en del i habiliteringsformen och kan vara framarbetat som en del i utvecklingsplanen hos många personer. Det är just detta som jag valt att fokusera på. Jag är inte den som håller inne på de negativa effekterna som spel kan ha på våra barn, men jag anser också att det finns en annan sida. Den sidan som visas i och med den här undersökningen är en problematisering av spelandet, vilket gör att jag tycker det är viktigt att ta upp de positiva aspekterna som spel kan ha på barn med ADHD eller autismspektrumstörning.

Till att börja med så har vi det uppenbara som man tar upp. En av anledningarna till att barn med de här svårigheterna kan ta upp spelande kan handla om just den sociala aspekten och att de vill fly in i en annan värld. Men man kan också se det som en övning och en möjlighet till social interaktion. Här kan de träffa människor som inte dömer dem efter sin diagnos. De är inte diagnosen. De är som vem som helst på internet och kan medverka i de sociala samspelen som vilken annan person som helst. På internet har vi alla lite svårigheter med den sociala interaktionen eftersom att det är miljön på internet som begränsar oss till ett förenklat språk, vilket ger utrymme för misstolkningar. På samma sätt kan man se på människor med ADHD och autism. Det är på grund av att samhället är utformat efter de som inte har funktionsnedsättningar som gör att det blir svårt för personer med funktionsnedsättningar att anpassa sig. På internet gör internet att vi alla har en funktionsnedsättning.

Tv-spel kan användas i något som kallas för aktiv vilopaus
Sedan har vi vilan. Det man ska tänka på är att undersökningen tar upp en grupp människor och tekniskt sätt drar alla över en kam. De här diagnoserna har en sådan stor variation att jag omöjligt skulle kunna räkna upp dem i det här inlägget. Just autism har nu kommit att inkludera ännu fler kombinationer än innan och är ett oerhört stort område. Sedan ska vi inte ta och glömma att människor även i det vardagliga livet är oerhört unika. Det finns en mängd olika faktorer som påverkar oss kring hur vi reagerar i olika situationer, vilket gör att människan i många fall är en högst oförutsägbar varelse, medan hon i andra situationer är oerhört förutsägbar. På samma sätt så finns det många saker som personer med ADHD och Aspergers inte har gemensamt kontra saker de har gemensamt, och en av dessa saker är att det kan vara oerhört frustrerande och energikrävande att klara av situationer som vi utan dessa funktionsnedsättningar inte ens kan anse klassas som ett i-landsproblem. Att använda sig av tv-spel kan i många anseenden användas i något som kallas för aktiv vilopaus. Detta betyder att man vilar sig från jobbiga intryck och krav, alltså ett sätt att ladda batterierna.
En tredje och sista detalj som jag skulle vilja belysa handlar om just den miljö som jag, Ludde och Tommy är mest familjär med, nämligen skolan. Att utnyttja ett barns intresse i en skolmiljö och jobba utifrån vad som kallas för “den närmaste utvecklingszonen” är saker som går hand i hand. Som pedagog måste man vara öppen i sinnet för inlärningsmetoder, desto mer inom specialpedagogik som involverar bland annat funktionsnedsättningar. Spel kan därför vara en viktig del av vardagen och kan användas för att lära sig saker och för att förstå hur olika situationer fungerar. Dessa metoder används självfallet inte enbart, men kan dock vara en viktig del av en persons utveckling. Det man ständigt har i åtanke är hur olika människors intresse och inlärningsfunktioner är från varandra. Man kan jämföra det med att vissa studerar bättre till musik, medan andra föredrar tystnaden.

Slutsatsen från min sida är att genom de här enkla exemplen påvisa varför det inte alltid kan vara så lätt att dra en slutsats utifrån en så stor undersökning. Det jag visar är även hur jag kunde säga att jag inte var överraskad av resultatet då det finns många användningsområden hos spel. Jag välkomnar dock den här typen av undersökningar. De bygger en grund för vidare forskning och hjälper oss att få svar på hur spel kan utvecklas på bästa sätt och hur vi kan utnyttja det på bästa sätt. Spel är som sagt kul, och det vore intressant att se hur detta kan implementeras i barnens liv på bästa sätt utan att det orsakar skada för dem.

Kommentarer

  1. SpeLinnea skriver:

    Väldigt intressant krönika! Särskilt det här med spel som habilitering tycker jag det borde forskas mer på. I ett avsnitt med P3 spel (“Spel gör oss till bättre människor”) var där en förälder som berätta om sin autistiska son som utvecklats enormt tack vare Minecraft. Tycker liknande saker bör uppmärksammas och som sagt undersökas närmare.

  2. Robert skriver:

    Kul att folk uppskattar krönikan, har sett fler som uppmärksammat den nu :D. Håller fullständigt med dig Linnea. Men även om forskning inte ännu görs i någon större utsträckning så utnyttjas spelande i ganska så stor omfattning. För att göra det mer accepterat och för att bryta fördomar så krävs det självklart omfattande forskning. 🙂

  3. T4 was Here skriver:

    Som en som har Aspergers håller jag med.

Skriv en kommentar