Recension

Burial At Sea: Episode I (360)

Jag har snart varit en aktiv TV-spelare i 27 år. Det krävs inget matematisk geni för att räkna ut att det har blivit en hel del spel spelade under dessa år. Vissa av dessa spel har för alltid satt sina spår hos mig, men det finns bara ett som har märkt mig för livet.

bioshock tattoBara några dagar efter att jag hade sett slutet på mästerverket Bioshock sprang jag till min tatuerare för att skaffa mig samma länk på min handled som Jack har på sina. Jag tatuerade även in orden ”a man chooses, a slave obeys”, då de passade så otroligt bra in på mig i den situation jag befann mig i livet. I år har jag fått uppleva uppföljaren till detta mästerverk. Då syftar jag självfallet på Bioshock Infinite och inte Bioshock 2. Jag tycker att Infinte överträffade sin föregångare när det kom till själva historien, men Colombia har ingenting att komma med då jag anser att Rapture är ett av de mest fantastiska ställen jag har besökt i ett TV-spel. Då förstår ni att jag blev alldeles till mig i byxan när det utannonserades att jag åter skulle få besöka Rapture i Burial At Sea, vilket jag nu har fått göra.

Vi får äntligen se hur Rapture såg ut innan förfallet
När det kommer till Bioshock-spelen så anser jag att det inte är okej att prata för mycket om historien om det är som så att det finns de som ännu ej har hunnit spela. Upplevelsen är det som är väsentligt och den kan lätt bli förstörd om en vet för mycket. Så är även fallet med den första episoden av Burial At Sea. Det jag kan säga om historien är att du återigen tar dig an rollen som Booker Dewitt och att du även denna gång slår följe med Elisabeth och att ni nu, som jag tidigare nämnt, befinner er nere på havsbotten istället för högt uppe i skyn. Fast nu får vi (äntligen) se hur Rapture såg ut innan förfallet. Mer än så vill jag inte säga om vad som händer. Det ska du ta reda på själv.

Burial at Sea - Episode One_KeyArtNågot jag däremot känner att jag vill avslöja är att Burial At Sea är fanservice när den är som bäst. Om du, precis som jag, älskade första Bioshock så kommer du att bli överlycklig och finna dig själv att sitta och le med en varm känsla inombords. Att bara gå omkring i Rapture för att se sig omkring, besöka ställen du varit på tidigare och lyssna på vad folk står och pratar om är tillräckligt för att du måste spela. Självklart blir det en del pangpang också, men som utlovat tar det inte upp merparten av episoden, vilket är något jag applåderar högt åt. Om din första kontakt och enda kontakt med Bioshock är Infinte och du älskade det för all action kommer du förmodligen inte inse storheten med Burial At Sea. Irrational Games har gett mig precis vad jag ville ha och aldrig någonsin har ordspråket ”borta bra, men hemma bäst” passat så bra in på ett spel.

Har bara en sak att tillägga, innan du går och laddar ner Burial At Sea:

<3 Mister Bubbles

Kommentarer

  1. Magnus skriver:

    Har spelat en del i det ursprungliga Bioshock, flera gånger, men har lite svårt för den krypande stämningen. Nu känner jag att det är dags att ta mig igenom det, tack vare din tatuering!

  2. Fidelo skriver:

    Fin text! Min stora kärlek som kom för Infinite är definitivt en kärlek som Rapture byggt upp, hade vi inte vart i Rapture innan vi kom upp till Colombia hade jag nog också tyckt att det var en fantastiskt spel, men det känns som att Rapture byggde den djupa kärleken för Bioshock och när jag spelade Infinite och ramlade Hem, som du så fint kallar det, så hoppade jag i stolen av förtjusning och som ett troget Bioshock fan fick jag en liten tår när vattnet i bubblorna återigen framkom och klassiska toner spelade. Och tack för din text, nu är jag ännu mer sugen på att sätta igång Burial at sea. På med Elizabethskjortan och läppstiftet, here we gooo!

  3. David skriver:

    Jag tycker att det är lite tråkigt att den här expansionen skapades. Jag är inte megaförtjust i Bioshock-serien, men om det var någonting jag tyckte om så var det staden – Rapture. Att försöka föreställa sig hur allt såg ut innan förfallet var halva nöjet för mig. Spelet utspelar sig ju, trots allt, under just den tidpunkten av en anledning. Vi ska undra, vi ska vilja utforska, och vilja söka svar. Hur levde människorna här? Hur var de? Hur brukade dessa gator se ut? Vad hände?

    Med Burial At Sea känns den där resan inte lika meningsfull. Plötsligt är all mystik borta. Vi vet nu exakt hur Rapture såg ut. Fantasin var en av Bioshocks största behållningar – och nu är den borta.

    • Fidelo skriver:

      Fast om jag inte missminner mig fick vi i Bioshock 2 se ett oförstört Rapture redan genom en Little sisters ögon i jakt efter Big sisters dräkt, dock även om det bara var en stund. Nu har jag inte spelat Burial at sea ännu, men det är ju inte en helt nykrossad illusion heller om man säger så.

      • David skriver:

        Jag har inte spelat tvåan, men om det, som du säger, bara handlar om några sekunder känns det inte jämförelsevis lika illa som Burial At Sea. I tvåan retades de lite, men i Burial At Sea får spelaren hela portionen.

        • Fidelo skriver:

          Tja, inte några sekunder… Utan mer en sektion av spelet men när jag kollar på walkthroughs nu så är det nog inte så oförstört som jag minns. Känns bara som att mystiken i Bioshock är svårkrossad! Nåväl, synd att du känner så i alla fall! Ska ta och spela det snart :3

Skriv en kommentar till Fidelo