När Nintendo började implementera hjälpmedel som hjälper spelaren att klara saker som är för svåra, hördes en hel del kritik från vissa håll och kanter. Alternativet att få se hur en bana kan spelas, eller att få hoppa över vissa moment, eller bli praktiskt taget osårbar om man så väljer var tydligen svårt att svälja för vissa. Jag tror det var någon gång mellan Super Mario Galaxy 1 och 2 som folk verkade börja vänja sig, och kritiken tystnade lite. Kanske för att man upptäckte att det inte påverkar dig och hur du vill spela spelet om du inte vill det. Men förra veckan lade Mike ”Motherfucker Mike” Matei upp en video som om han just upptäckt den här funktionen.

Det är Super Mario 3D Worlds vita tanukidräkt som får några hårda ord. Ett block tinnehållande dräkten dyker upp när spelaren har dött många gånger på samma bana, och man får då välja om man vill gå förbi den eller om man vill ta den och vara praktiskt taget osårbar under resten av banan (gäller inte stup, lava, giftvatten etc). Alternativet att av fri vilja göra så menar Mike inte bara förstör spelet, utan även hans barndomsminnen av tanukidräkten. ”It takes the fun out of what otherwise would have ben a fun game.” Det så överdramatiserande och löjligt att jag inte ens kan ta det på allvar. Lite som att säga att alla spel som har fuskkoder eller easy mode är automatiskt sämre eller förstörda på grund av det.

”Failing is an essential part of any video game”
Han påstår även att det ”destroys everything playing video games is all about” och ”failing is an essential part of any video game”, för att sedan börja raljera om hur det var bättre förr. Ursäkta, men vem är Mike Matei att bestämma vad tv-spelande ska handla om? Det finns många andra anledningar att uppleva ett spel än utmaningen. Storyn, det visuella, variationen, utforskandet, byggandet, gemenskapen eller bara avkoppling. Att se utmaningen som allt tv-spel handlar om är enligt mig en väldigt trångsynt och oförståndig syn på vad mediet är, kan och bör vara. Det får mig att undra om Mike ens förstår tv-spel överhuvudtaget.

Tanukidräkten är i min värld lite som att kunna skippa en tråkig låt på ett album, fast ändå ännu viktigare än så. Idag räknar spelutvecklare med att majoriteten av spelare inte kommer spela hela vägen till eftertexterna. Och det gäller inte längre bara spel som Skyrim och GTA IV, utan även kortare mer lättsmälta äventyr. Anledningarna är många, men det går att föreställa sig att ett skäl är att spelet kommer till en punkt som antingen är för svår eller för tråkig, och som måste spelas igenom. Jag vet själv att jag ofta slutat spela bara för att jag kom till ett parti som jag hatade. Hade Final Fantasy Versus XIII låtit mig skippa den diffusa backtrackingjakten på osynliga små föremål som var utspridda här och där i världen skulle jag ha fortsatt spela och fortsatt uppskatta det spelet ända till slutet.

Jag ser gärna fler spel låta spelaren skippa partier som gör att man lägger spelet på hyllan för alltid. Och jag kan tänka mig att utvecklare gärna ser att fler än hälften faktiskt spelar ut spelet som de kämpat och slitit med. Nintendo har skött det här bra, och man måste ändå klara banorna och ta alla saker ”på egen hand” om det ska räknas som att man klarat banan på riktigt. Jag och Ludde använde aldrig den vita tanukidräkten under vår genomspelning, men jag tänker inte klandra någon som gör det oavsett om personen är 8 år eller 28 år. För till skillnad från Mike Matei inser jag att det finns flera skäl att uppleva ett spel, och att alla inte spelar som jag.