Krönika

Mörkret knackar på min dörr

Bild av Musta Aurinko

Vintern kom till mig alldeles för obarmhärtigt i år. Vissa år är jag mer beredd än andra men i år var jag verkligen inte beredd. Helt plötsligt slog en komet ner i mitt sovrum som släckte nästan alla lampor.

Jag är så oerhört trött. Och jag är inte ensam. 90% av den svenska befolkningen upplever en nedstämdhet under vinterhalvåret, 10% drabbas av en årstidsbunden depression (Baba Pendse, Lunds Universitet). När solen går upp vid nio och går ner vid tre promenerar jag både till och från jobbet i mörker. Det är mörkt på jobbet där snön täcker takfönstren, det är mörkt i min lägenhet som har nerdragna persienner för att kontoren mitt emot inte ska få mitt liv som underhållning. Jag har alltid funnit det svårt att inte låta en del av det mörkret krypa in i mig som en parasit och göra mig trött, håglös och bara lyssna på blues och melankolisk rock. Jag bunkrar upp med apelsiner och andra vitaminstinna grönsaker för att kompensera, tar något tillskott bara för att vara säker. Vem vet, kanske kommer det hjälpa i år.

Min sociala sida går i ide över vintern, det är något jag har lärt mig att acceptera

Min sociala sida går i ide över vintern, det är något jag har lärt mig att acceptera. När jag inte längre känner för att gå ner till Ica och handla har jag lärt mig att det är lika bra att bara omfamna mörkret och ta nya tag imorgon när solen går upp igen.

När jag är såhär oerhört trött på allt orkar jag inte ta del av fler historier. Jag är mindre aktiv på internet, mindre aktiv i min sociala gemenskap och känner inte för att befinna mig en längre stund utanför min egen lägenhet. Det finns ingen möjlighet för mig att ta till mig ny musik eller titta på nya filmer. Och jag orkar inte spela nya spel.

Även om det står fyra-fem titlar i min hylla som jag inte ens tagit bort plasten på finns dragonage_morriganinte orken att lära mig ett nytt kontrollschema, sätta mig in i en ny storyline eller lära känna nya karaktärer. Jag vill vältra mig i sådant jag redan känner till. Så de senaste fyra veckorna har jag lagt 40 timmar Dragon Age bakom mig. Även om jag redan spelat igenom serien ett antal gånger är det där jag hamnar när jag behöver komma bort från tröttheten. Jag spelar igenom prologen med olika klasser och försöker låsa upp så många achievements som möjligt.

Där och då känner jag mig tacksam över Morrigans och Alistairs smågnabbande när vi rör oss genom Ferelden. Det är som att lyssna till gamla vänner som jag inte behöver prata med själv. Jag behöver inget mer än så.

Någon gång i januari vet jag att det kommer börja släppa. Inte för att det egentligen blivit ljusare, snarare för att vi nu är på rätt sida årsskiftet. Förhoppningsvis kommer jag då återigen känna suget efter att spela något nytt. Jag saknar att längta efter spel.

Jag vet att jag inte är själv med den här känslan, kanske är någon av er som läser på samma ställe som jag. Vi har kanske en gemenskap i att inte orka. Även om jag blir lite ledsen över att du också är här i mörkret är det en tröstande tanke att inte vara själv. Låt oss inte orka tillsammans, så ska vi klara den här vintern också. Vi ses i ljuset.

Kommentarer

  1. Bibbiraff skriver:

    Ludde, ryck upp dig!

  2. Michel skriver:

    Jag känner sedan många år likadant, Sandra. Jag har hanterat det som så att jag alltid åker bort från mörkret i november. Till solen och värmen i en hel månad. Jag tar förstås jobbet med mig och där känner jag mig priviligierad. Jag önskar fler kunde göra som jag. Jag är nyss hemkommen från Moçambique och Sydafrika där det råder sommar nu. Jag känner mig fylld med energi men ser på mina vänner här hemma hur tröttheten slagit till på allvar så här innan jul. Vi är i ofas med varandra. Sköt om dig i mörkret. 🙂

    • Sandra Wärn skriver:

      Låter som att du haft en riktigt bra resa – och till så intressanta länder också! Jag har aldrig åkt till ett soligt ställe vid den här årstiden men det är nog ingen dum idé att kasta in handduken nästa år och bara dra..

Skriv en kommentar