Krönika

Att uppnå det perfekta livet

Det hela började med Percy. En helt vanlig ungdom som tagit det stora steget att flytta till en ny stad utan att känna någon för att bygga ett eget liv. Det var inte direkt fett med cash, ett par gånger var det på håret att räkningarna kunde betalas. Men han klarade sig ganska bra ändå. Han fick ganska snabbt ett jobb inom poliskåren och hade en stadig karriär uppåt. Men att komma hem till ett tomt hus efter långa skift blev efter några år en ständig påminnelse om att det var dags att leta efter nya värden i livet. Han började festa ganska hårt, men tomheten försvann inte riktigt. Även om han alltid var festens mittpunkt kände han sig ensam.

Holly klev in genom dörrarna och ljuv musik uppstod
Percy började hänga en del på det lokala gymmet. Det är givetvis en förutsättning att ha bra kondition för att lyckas inom polisväsendet, men gymmet är också en källa till mycket socialt umgänge. En dag klev Holly in genom dörrarna och ljuv musik uppstod. Denna rödhåriga skönhet föll lika snabbt för Percy med hans mörka ögon och storslagna fester, bara några månader senare stod bröllopet och Holly flyttade in i det lilla huset.

Holly var konstnär och levde huvudsakligen på försäljningen av tavlor. Det gick knackigt till en början och när det kom både en och två ungar var ekonomin tuff. Percy tog så många extrapass han kunde på stationen, men det är en balans att försörja sin familj utan att faktiskt missa ungarnas uppväxt. Stressen tärde på familjen och när köket brann ner efter att Holly glömt maten på spisen kördes också förhållandet i botten. Flera stora gräl ledde till att Percy sökte tröst i en annan famn, en kollega han träffat under året som kommissarie.

Trots allt detta kämpade Holly sig igenom hundåren. Hon valde att stanna och förlåta – Percy valde familjen. Barnen, Emmett och Selma, klarade sig igenom skolåren med höga betyg. När tiden var kommen lämnade de också hemmet för att skapa sina egna liv, med egna framgångar och bekymmer. Percy och Holly såg tillbaka på sina liv och kunde ändå känna sig tillfredsställda trots alla motgångar. Och när hösten övergick till vinter och deras gravstenar tog plats på kyrkogården gick livet vidare i Sunset Valley.

Det är sant att den som spelar lever tusen liv. De senaste tre veckorna har jag avverkat tolv stycken i fyra generationer. Men det finns något bitterljuvt i att söka sig till de simulerade, perfekta liven när verkligheten inte går så smidigt som en skulle önska. Det är lätt att i spelets värld se vad framgång består av – klättra på karriärstegen, få snälla barn med bra betyg och hålla en god social status i grannskapet. Själv hade jag inte duschat på tre dagar, gick omkring i mjukisbyxor hela dagarna och försökte tajma in den tiden då det är minst folk på ICA för att minska risken att stöta på någon jag känner.

Och jag tror att det är precis det handlar om, och alltid kommer göra. Ge mig ett liv att leva som inte är mitt. Ge mig chansen att välja perfekt och jag kan utföra stordåd. Eller åtminstone få 30 000 i xp för att nå nivå 10 i matlagning.

Kommentarer

  1. Kimus skriver:

    Vilken fantastisk text!
    Jag bara älskar den och det är ju ett av skälen till att många spelar spel, läser böker och ser på film till exempel.
    För alla dessa upplevelser som exempelivs spel ger är en form av mervärde som låter oss uppleva någon annans öden och erfarenheter eller för all del en härlig verklighetsflykt.

Skriv en kommentar