Fredagslistan

De fem sämsta Zelda-spelen

Bild av Dan Schoening

The Legend of Zelda är en fantastisk serie. Väldigt få spelserier har klarat sig så väl under så många år. Medan andra serier som inledde sin karriär samma årtionde har dalat från sin forna storhet, lever The Legend of Zelda kvar som en av spelvärldens mastodonter. Spelerien har en väldigt hög lägsta nivå, men har även några av spelvärldens högsta krav att bära på axlarna av varje ny titel. The Legend of Zelda har några av spelvärldens mest kritiska fans, och det verkar som att varenda titel hatas av en stor mängd människor när den väl släpps.

Det hör liksom till att ett nytt Zelda-spel måste utstå massvis av kritik, för att några år senare erhålla någon sorts upprättelse. Jag tror den ritualen började med Majora’s Mask, och det tog definitivt fart med Wind Waker. Men vissa av de här titlarna har jag inte riktigt lyckats acceptera trots retroperspektiv. Så här är de fem sämsta Zelda-spelen, enligt mig.

Och med Zelda-spel menar jag fullvärdiga Zelda-spel som följer formulan, alltså inte spin-offs och oheliga styggelser. Spel som Link’s Crossbow Training eller Philips spel gills alltså inte.

5. The Legend of Zelda: Four Swords
Legend_of_Zelda_Four_Swords_Adventures_(NA)Nintendo anklagas ofta för att inte lansera tillräcklig många nya spelserier. Egentligen menar man ”inte lanserar tillräckligt många AAA-serier”, för om man ser till små produktioner är Nintendo ändå ganska flitiga på att satsa på helt nya titlar. Men även när en ny del av en gammal serie kommer ut brukar Nintendo ladda spelet med nya idéer, medan man fäster ett känt namn på produkten. Och vet ni vad, ibland känns det ganska omotiverat. Med tanke på hur Four Swords spelas, borde det kanske hetat något annat. För som det står nu blev jag bara besviken, eftersom jag förväntade mig ett Zelda. Det finns inte mycket Zelda att hämta här, och det kunde lika gärna fått bli något helt nytt. Ytterligare minuspoäng för hur svårt det var att få till att spela det med tre vänner. Var det någon alls som lyckades?

4. The Legend of Zelda: Oracle of Ages/Seasons
290753_1280Något av det viktigaste för mig är att jag etablerar en relation till spelet jag spelar. En personlig koppling. Något djupare än bara bra gameplay. En X-faktor som är svår att sätta fingret på. Det är därför jag är så kär i spel som Asura’s Wrath, Yoshi’s Island och Ilomilo. Det är även det enda som hindrar mig från att placera Majora’s Mask på den här listan. Jag har en personlig relation till dem, det kopplade på en annan nivå. Och sällan har den kopplingen varit så frånvarande som Oracle of Ages/Seasons. Snacka om identitetslösa spel. Problemlösningen är OK. Världskartan är OK. Storyn är OK. Presentationen är tekniskt sett OK. Men här finns ingen personlighet, ingen egen identitet. Det är bärbart Zelda efter A1-mallen. Inte ens de sämsta Zelda-spelen är så här tråkiga och intetsägande.

3. Zelda II: The Adventure of Link
Zelda_II_The_Adventure_of_Link_boxfrontDet finns nog två sorters läsare där ute, i grova drag. Den som tycker det är uselt att det här spelet är med på listan, och den som tycker det är uselt att det här spelet inte ligger på förstaplatsen. Jag har försökt ta hänsyn till varje spels tidsepok, även om Zelda-serien i all ärlighet känns ganska tidslös och dess äldre titlar fortfarande håller upp väldigt bra. Men även om jag ser på The Adventure of Link ur ett sent 80- tidigt 90-talsperspektiv kan jag inte acceptera spelet. The Adventure of Link släpptes här 1988. Bara tre år senare släpptes A Link to the Past. Men det i åtanke är det extremt svårt att se på Adventure of Link som något annat än ett vågat men misslyckat experiment. Världskartan är korkad. Byarna är korkade. Logiken är korkad. Och det alldeles för stora fokuset på taffliga strider framför problemlösning är otroligt korkad.

2. The Legend of Zelda: Spirit Tracks
1211008-europeanboxartworkDet var ungefär här jag gav upp. Det var ungefär här jag slutade hoppas på att vi någonsin skulle få se ett till bra bärbart Zelda-spel efter Link’s Awakening och Minish Cap. Jag hade förstås fel, då vi nyligen fick det fantastiska A Link Between Worlds. Men när jag satt och spelade Spirit Tracks kändes det ganska hopplöst, trots att jag på något vis lyckades övertala mig själv att jag typ kanske gillade det lite. Jag gjorde allt för att bortse från att det är Zelda, och bara se det som ett kontextlöst tv-spel. Och då var det ju rätt bra. Men sen mindes jag alltid att det hette Zelda, och vad det kunde varit. Vad det borde varit. Jag hade kunnat acceptera ett ”utforskande” som bokstavligt talat var on-rail, där Link aldrig får vandra fritt. Men när man dessutom gör det till ett jävla omständligt och skittråkigt Pacman-spel orkar jag inte längre. Det här spelet har seriens sämsta utforskande någonsin,

1. The Legend of Zelda: Phantom Hourglass
phantom-hourglass-coverNär jag började skriva den här listan trodde jag Majora’s Mask skulle slåss mot Phantom Hourglass om förstaplaceringen. Båda spelen har liknande ”repetera samma sak om och om igen under tidspress” som drar ner mitt nöje av dem. Men ju mer jag tänkte på det, desto mer insåg jag att det jag faktiskt älskar med Majora’s Mask är så bra att spelet inte platsar på den här listan. Berättelsen, karaktärerna, estetiken, stämningen, och konceptet även om det är utfört på ett sätt som får mig att känna att jag tappar framgången jag gör. Majora’s Mask är min största besvikelse, men det är långt från sämst.

Nej, världens sämsta Zelda-spel måste vara Phantom Hourglass. Det är fullkomligt bortom mig hur det här spelet ens kan existera, och än mindre hur inte alla som spelat det blivit totalt frustrerade. Kortfattat besöker du Ocean King’s Temple efter varje boss, och försöker ta dig längre och längre in efter att du fått mer sand i ditt timglas. Sanden representerar hur mycket tid du har på dig i templet, och när tiden är slut är det kört. Jag hatar tidsbegränsning i spel. Speciellt när det bara är en klocka som tickar ner. Men vänta, det är inte allt! Inte nog med att det går på tid, och inte nog med att du måste ta dig igenom samma våningar om och om och om igen. Här finns dessutom vakter, som du måste smyga dig förbi. Oj, blev du upptäckt? Sorry, du kan inte slåss mot dem. De är oslagbara.

Så vi har repeterande, tidsbegränsning, stealth, och osårbara fiender.
Ett av dessa element hade förmodligen räckt för att förstöra spelet för mig.
Men när alla klumpas ihop i ett och samma spel får jag lust att slå på en höna tills hennes vänner kommer och avslutar mitt lidande.

Kommentarer

  1. ReDead skriver:

    Glöm inte att Four Swords (GBA) och Four Swords Adventures (GC) är olika spel! Antar att du menar FSA eftersom du har det omslaget och pratar om hur svårt det var att koppla ihop till fyra spelare. 😛

    Jag skulle nog också placera Phantom Hourglass sist av de jag spelat (har inte spelat Oracle of Seasons, Link’s Awakening, Minish Cap och Four Swords). Det är nog det enda spelet i serien jag känner att jag aldrig vill spela om igen.

    Spirit Tracks tyckte jag mer om, och jag skulle nog säga att Skyward Sword har sämre utforskning än det, även om det är marginellt. Tyckte ändå att det kändes rätt fräscht att styra allt med pekskärmen, och det fungerade förvånansvärt bra.

    Oracle of Ages gillade jag, men ja, lite identitetslöst kändes det. Minns bara två dungeons som var lite speciella. Mermaid’s Cave där man reste fram och tillbaks genom tiden för att komma igenom, och Jabu Jabu’s Belly där man ändrade på vattennivån (vilket jag aldrig haft något emot i Zelda-spelen, faktiskt).

    Adventure of Link gillade jag, även fast det likt det första Zeldat inte riktigt känns som Zelda gjort från ALTTP och framåt. Striderna kunde vara lite dryga ibland, ja. Men det kändes ändå sällan orättvist när man dog. Man fick lov att lära sig hur fienderna fungerade (likt första Zeldat), för att kunna ta sig vidare.

  2. Marcus Svensson skriver:

    Tycker du knåpat ihop en lista som jag i mångt och mycket hade kunnat kopiera och skriva under på själv. Hade dock inte placerat PH på förstaplatsen då utforskandet kändes mer intressant och mer strömlinjeformat och mindre utdraget i förhållande till spelet de är en uppföljare till-TWW. Dessutom är vapen/föremålsanvöndningen riktigt rolig och flera intressanta pussel får löses. Men ja: TotOK räcker som argument för att ha med spelet på listan. För mig hamnar därför Spirit Tracks närmare förstaplatsen av just den anledning du nämner: man tappade hoppet. Det här är ju samma som PH fast sämre. Så linjärt och styrt vilket tog bort mycket av äventyret.

    Annars är det bara Skyward Sword som av de stationära är nära att hamna på en lista som denna. Nu gör både story och kontroll att spelet håller sig borta från listan, men det linjära skadar upplevelsen, uppgraderingssystemet är underutnyttjat och jag saknar is/snötemat (varför två eldtempel?).

    Tack för trevlig läsning!

  3. Lasselelle skriver:

    Bluff och båg! alla vet vi att CD-I Spelen toppar! 😉

    Zelda 2 borde inte vara med! min största petpeeve med alla zeldaälskare som hatar det spelet bara för att det (numera) är annorlunda.
    Någon form av oförtjänt mobboffer!
    Back in the day var det ju grymt!
    Sedan kom snes och alla började hata denna klassiker av någon anledning!
    nerdrage! 😉

  4. Tommy Håkansson skriver:

    ReDead:
    Just det, jag är bara van att kalla dem båda för Four Swords. Skippar alltid Adventures. Ser dem lite som att höra ihop på något vis, men syftar som du säger på GC-versionen.

    Marcus:
    Ja, utforskandet av världen var fattigt i Skyward Sword, och om det elementet är viktigt för någon ser jag hur spelet platsar på en lista över de sämsta titlarna. Men som du säger väger kontroll och story upp rejält, för att inte nämna det faktum att jag tycker spelet har seriens kanske bäst designade tempel är det kommer till problemlösning.

    Lasselelle:
    Nja, jag tycker inte Zelda II var grymt back in the days heller. Som sagt, jämför spelet med det blott 3 år äldre A Link to the Past så blir det genast svårt att argumentera för Zelda II.

    Men självklart är Philips-spelen tekniskt sett de sämsta. Det kan jag hålla med om utan att ens ha spelat dem. Men som sagt, jag räknar dem inte som “riktiga” Zelda-spel, tillsammans med exempelvis Link’s Crossbow Training. Då borde jag kanske inte ha räknat med Four Swords heller, men tycker det är tillräckligt nära Zelda-formulan ändå.

  5. Lucas skriver:

    Rolig lista! beställde ett 2ds och senaste Zelda i veckan, hade tänkt att beställa båda ds spelen med. Men måste nog titta på lite gameplay videos innan jag trycker på köp…

  6. treqie skriver:

    Jag har just lirat igenom oracle of ages/seasons. Och jag måste säga att ages var bättre än seasons. I ages hade man ju åtminstone ett syfte för att hämta de olika ages-artefakterna: att använda i spelet. I seasons kändes allt som ett kaos. Knappt så jag kände något sug att fortsätta spela det. Enda som gav något mervärde var att borgerna i seasons var mycket svårare.

    Four Swords till gamecube tyckte jag ägde, bara av den enkla anledningen att det är snyggaste 2d-zeldat. Ett a link to the past med wind waker-effekter? Hur bra som helst.

  7. treqie skriver:

    Och jag måste säga att även om Zelda 2 är rätt meh på många plan, skulle jag vilja se mer av den atmosfären, estetiken i templen och bossarna, i nya spel. Det var en så mörk och frän stämning, med den grekiska stilen, musiken, och bossar som inte kändes lika.. glättig, eller vad man ska kalla det.

  8. simbo skriver:

    skulle bara byta plats på ds-spelen spirit tracks var riktigt uselt, förutom templen

  9. Alex skriver:

    Är inte riktigt kvalificerad att göra en lista då jag inte känt speciellt starkt för serien sen N64-eran och därför inte spelat t.ex. DS-spelen, men måste tyvärr säga att jag kände ungefär samma med Minish Cap som du gjorde med Oracle-spelen. Framförallt intrigen var en axelryckning och längre in kändes det mer Pokemon än Zelda med allt samlande. Men det är även formulan som ställer till problem, för när det blir för uppenbart att en del av bakgrunden är ett speciellt block som jag kommer behöva x färdighet för om ca. 2 dungeons så blir det svårt att leva sig in i och vara nyfiken på världen.
    Jag har nog mer tolerans för ‘bra gameplay/ingen personlig koppling’ men då mer i linjära och arkadiga spel som går rakt på sak.

    Zelda II är jag inte heller något större fan av, men det där med tre år (egentligen är det ju mer då det kom tidigt ’87 på FDS jämfört med sent ’91 för ALttP) köper jag inte riktigt då det är för olikt till upplägget och tre år ändå kunde betyda sjukt mycket för utvecklingen kring slutet på 80-talet. Det står sig ändå hyfsat mot spel som Battle of Olympus, Wonder Boy in Monster Land, Gargoyle’s Quest och Faxanadu som är mer lika än första Zelda. Är mycket som är på gränsen till bra i Zelda II.

    Kul och oväntad läsning hur som helst.

Skriv en kommentar till simbo